Vera Gade född i Hollywood 1928

Gade, Vera Vera Gade född i Hollywood 1928 Vulkan 2009

Det är en sak att få en bok i handen med helt nya och oväntade texter. Det är en annan sak att slå upp en bok där man sett olika avsnitt tidigare i ”testversion”, och ytterligare en dimension om man kanske själv vid något tillfälle bidragit med en eller annan synpunkt. Till den kategorin hör Vera Gades bok med underrubriken Kortdikter * Lyrik * Resor.  Jag känner faktiskt att ”här har jag varit med på ett hörn själv”. Här finns dikter som jag läst på sajten www.poeter.se, och där jag ibland själv gjort kommentarer och förslag till ändringar.

Därmed lutar det här åt att bli en ”kompisrecension” och recensenten får alltså se upp med sina omdömen. (I boken finns en hänvisning till en ”Ursus” som levererat pessimistiska synpunkter – skall man känna igen sig?)

”När orden försvinner och sinnena försvagas gäller att hålla kvar, att förstärka. Med hälsningar till alla mina medåldringar och dem som vill lära känna oss. ” Så skriver Vera Gade i presentationen på Vulkan, där man också kan få tag på den här boken. Den kan beställas på Bokia, Liber och Libris också, har jag nu fått veta.

Har ”orden försvunnit och sinnena försvagats”? Då gäller det ”att hålla kvar, att förstärka”… Kanske man kan använda formuleringar som ”finslipa” eller ”destillera” också. Att ta fram de där fina och avgörande detaljerna i tillvaron genom noggrann observation. Det tycker jag Vera har gjort. Det är sällan man ser ord eller intryck som ligger fel i hennes texter.

Var det inte någon gammal japansk mästare som tyckte att först när han blev åttio fick han riktig fason på sitt skapande? Vera är i samma åldersklass och har ett bra grepp om ord och intryck. Språket flyter lätt och utan kantigheter, och inte finns det onödiga krumbukter som yngre och mindre förfarna poeter skulle kunna tänka sig ägna sig åt.

Poesin kan vara som terapi när livet känns svart:

De två små vita -
doktorns ordination
mot en kolsvart natt.

Tre svarta rader -
poetens inspiration
mot ett vitt papper.

Just det – treradingar i japansk stil är ofta förekommande här, gärna med en underfundig ton:

Bara halv måne
osthandlaren på vårt torg
smög sig upp i natt

Inledningskapitlet heter ”Lättsamheter i min trädgård” och följs av fyra partier med dikter om de fyra årstiderna. Det är den erfarne trädgårdsodlaren som är framme här och som känner sina fåglar (som den lustige Herr Skata), blommor, insekter och andra varelser som kan komma fram. Med tolerans också: hur många odlare skulle ens vilja nämna liljebaggar i en dikt? Är inte de otäcka trädgårdsmarodörer? Eller gråsuggor som bara är lite läskiga i allmänhet? Man kan se på en liten trevlig rund jordhumla eller notera en sträng maktkamp:

”Här är det jag som bestämmer!”
röt Trädgårdsmästaren.
”Åjovars” – fnös Rosenbusken
”men det är jag som har taggarna!”

Senare får vi möta Fröken Rosenkvist i ett samtal med Imse Vimse Spindel, och en lieman är också och hälsar på, utan att skrämmas alltför mycket.

De två andra huvudavsnitten i boken är ”Lyrik” och ”Resor”. Resorna är till södra Italien, antikens Magna Graeca, och till Balearern. Det märkliga är att just Hollywood inte kommer med i boken annat än i titeln, trots att Vera skrivit även om den tiden. Det vet vi som läst hennes stora produktion på poeter.se. , där hennes dikter lyser som fina blommor bland mycket som inte ens kvalificerar sig till ogrässtatus. Jag plockade nyss upp startsidan och skrev in Vera Gade i sökrutan: det finns 881 texter av henne! Man måste böja sitt huvud i beundran inför detta.

Det tar på att åldras, att känna sig otillräcklig inför livet, att förlora en älskad make, att undra hur det skall gå för de nära – men det finns också så mycket att glädja sig åt. Man kan lära sig det hos Vera. Och så tycker jag det är trevligt med diktare som inte bara oprecist skriver om ”träd” eller ”blommor”, utan talar om att det rör sig om mandelträd eller gulmåra.

Pizarnik: Spegelns vägar

Pizarnik, Alejandra Spegelns vägar Ellerströms 2009

Åter får jag ett okänt poetnamn i en liten bok, eller broschyr kanske, från Ellerströms. Den kom som bilaga till senaste numret av Lyrikvännen. Nu handlar det om den argentinsk-judiska poeten Alejandra Pizarnik som under sin korta levnad (död vid 35 års ålder 1972) hann skriva en del märkligt flytande texter. Jag kopierade in framsidan på häftet ovan, och det ser inte så bra ut ur grinig grafisk synpunkt, särskilt inte återgivet här. Men innehållet lyfter, och detta är ju det väsentliga!

Slutet av texterna, ja det är ju dramatiskt: man har skrivit av en text som fanns skriven på griffeltavlan i Piznariks arbetsrum! Det var det sista hon skrev. Tur att inte någon hann dit med svampen innan texten skrevs av. Och att hon under sin tidigare levnad hann skriva och ge ut mycket mer.

Innan detta tragiska slut hann Piznarik publicera ett antal samlingar. Utdragen som publiceras här ger ett intryck av en poet som hela tiden har natten och döden i sikte, och som dessutom lever med sin kluvna personlighet.

Förklara med ord av denna världen
att ett skepp lämnade mig med mig själv ombord

Klyvnaden eller dubbelheten finns också i spegelbilden, för där är vi ju både här och där samtidigt:

Rädsla att vara två
spegelns väg:
någon som sover i mig
äter mig och dricker mig

Det här är ”utopiska” dikter i den meningen att de inte kan knytas till tid eller plats. Döden sitter i en gammal kostym vid en flod och spelar harpa, men det verkar försiggå i ett tidlöst tillstånd. Kanske i ett lyriskt ögonblick där tiden har upphävts? – Lämplig läsning för de som trivs i lyriskt halvmörker!

———————

Detta är nr 41 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja (nr 40).

Welander & Leijonhufvud: Stockholm på 1940-talet

Welander, Lennart (foto), Leijonhufvud, Christer (text) Stockholm på 1940-talet. Beredskapsår och efterkrigstid i unika färgbilder. Trafik-nostalgiska Förlaget, Stockholm 2009

Bara förlagsnamnet gör ju att man blir intresserad: Trafiknostalgi kan ju lätt anfäkta en gammal stockholmare som plötsligt börjar drömma sig tillbaka till en tid när spårvagnar och trådbussar plöjde fram på Stockholms gator, ibland genom ett Nedre Norrmalm som ännu inte utplånats i framstegets namn.

Här är en trevlig bok som jag fick i julklapp och som kan rekommenderas till folk med intresse av historia, av Stockholm och med fallenhet för viss nostalgi. (Jo, jag är inte odelat positiv till det gamla ruffiga Stockholm, mycket har blivit bättre, men inte allt!)

Kärnan i boken är fotografier, mest i färg, av Stockholm under 1940-talet. Fotografen, Lennart Welander, var ingenjör på Stadsbyggnadskontoret. Man får titta på saker man känner igen, sådant man aldrig sett, och sådant som man sett någon gång men som nu försvunnit. Tillsammans med fotografierna finns en massa annat material i form av teckningar, radioprogram, ransoneringskuponger och annat. Det är lokalhistoria nere på detaljnivå, kombinerad med den stora dramatiken på världsnivå.

Nöjsamt var en karta över de offentliga kommunikationerna i Stockholm 1943. Mycket har givetvis ändrats, men man ser ju hur tunnelbanans föregångare i form av förortsspårvagnar räcker ut mot syd, sydväst och nordväst. På den tiden var 66:an en buss som gick norr om Slussen, från Kristineberg till Gärdet. Numera är det ju en Söderbuss som går mellan Reimersholme och Sofia.

Trådbuss linje 32 från Fridhemsplan har jag åkt, 69:an till Blockhusudden är ju fortfarande igång med samma sträckning i sin östra del – intressant nog var den klassad som ”förortslinje”. Mycket kommunikationer fanns det i stadens centrala delar.

Färgfoton håller sig inte lika bra som svartvitt. Det innebär att det finns något som man kan kalla ”ett drömskt skimmer” över många bilderna. Jag tror det passar bra med ”trafiknostalgin”. När man ser bilderna av den tillsynes folktomma och regnvåta Kungsgatan, med sina neonskyltar i olika färger, förstår man hur många såg detta som vägen till framtiden. Stadens ljus, stadens puls, långt borta från det tröga lantlivet. Annars är det ju ofta mycket folk på bilderna, man får intrycket av en stad där det myllrade av folk, spårvagnar, bussar, cyklister, bulliga bilar, dragkärror.

Jaja, somligt förändras, annat består. Skulle man retuschera bort vedstaplarna från fotot av Bäckvägen i Hägersten skulle den väl se ut ungefär som idag.

(Några små korrekturfel retade jag mig på – man kan inte lita till att rättstavningsprogrammen kniper alla fel!)

Ullstad: Hållbar stadsutveckling

Ullstad, Erland Hållbar stadsutveckling Sveriges Arkitekter 2008

För den sparsamme bokläsaren och stadsplaneringsaspiranten är det här ett bra alternativ. Man kan beställa boken gratis här hos Sveriges Arkitekter.  Tack till läsaren Anders på min stockholmsblogg som gav mig tipset!

Det är en liten behändig bok med knappt ens nittio sidor text, men den ger läsaren en del att fundera på.  Hållbar stadsutveckling är tänkt att ge konkreta och handfasta råd till stöd för de politiker som vill skapa ett hållbart samhälle och söker vägar att förverkliga det på – detta enligt förordet. De som inte vill ha ett sådant samhälle får väl läsa en annan bok (om de nu är läskunniga). Förordet hävdar att inga särintressen, men allmänintresset, ges en röst i boken. Nu tycker väl en del personer att allmänheten är ett väldigt störande särintresse som har fel åsikter om diverse saker, men det bortser vi ifrån.

Det finns ingen stadsbyggnadsminister i Sverige. Ingen stadspolitik men däremot landsbygdspolitik. Därmed är större delen av befolkningen ignorerad till förmån för en minoritet. Det var ett tag sedan jag hörde parollen Hela Sverige skall leva (är den fortfarande aktuell?) men den typen av politik finns fortfarande kvar. Är det rimligt att lägga resurser på utbygder med lågt överlevnadsvärde medan städerna växer så det knakar – det är verkligen en rimlig fråga. Så långt förs inte resonemanget i boken, men man kan ju undra själv.

Boken kom 2008 och en del har väl hänt på stadspolitikens område. Yimbygrupper sprids över landet som en sorts gräsrotsrörelse och kämpar för att rycka upp en ibland sömnig utveckling av städer, och i det arbetet kommer även resurs- och hållbarhetsfrågor in.

En intressant observation är att det offentliga abdikerat och överlämnat åt privata intressen att sköta mycket av byggnadsfrågorna. Jag tror det kanske hade varit bättre om Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram genomförts. Det hade gett Den Gemensamma Sektorn mycket bättre kontroll över markanvändning i städerna. Nu får spekulanterna härja hej vilt, och det är inte bra. Segregering, gentrifiering, stadsutglesning … mycket elände! Och mitt i allt detta skall arkitekter försöka förverkliga någon sorts visioner, vare sig det är deras egna eller någon annans.

Gordianus – romersk detektiv – julklappstips

Om du funderar på julklappsböcker till en person som är intresserad såväl av spännande detektivhistorier som antik historia så finns ett givet tips: Steven Saylors böcker om Gordianus Hittaren, en privatspanare i Rom under första århundradet före Kristus.

Hittills har jag läst två av hans böcker, I Hades käftar och Venuskastet. Men först i serien är Romarblod som jag håller på med just nu. Jag är verkligen ingen antikexpert och vanligen inte så såld på deckare, men det här är intressant. Varför?

Ett bra svar kan vara att detektivromanen ger författaren möjlighet att skicka ut sin huvudperson att spana i hela samhället, ”från slott till koja”, och det får Gordianus verkligen göra. Från att ha varit en ganska sjaskig småspanare dras han i första boken in i en historia (som jag inte vet hur den slutar, läsning pågår som sagt). Från de romerska överklassvillorna, ner till sjaskiga krogar och bordeller, badhus och hyreskaserner, såväl på däcket som nere i den vidriga roddaravdelningen på en galär – överallt måste Gordianus in och snoka. Läsaren kan följa med och titta över Gordianus axel, förtjusas eller förfasas. Det är knappast en högtidlig och värdig bild man får av det romerska samhället – däremot förmodligen ganska trovärdig verkar det.

Författaren får alltså många möjligheter att göra rundmålningar av det antika Rom. Dessutom är det Rom under en särskilt dramatisk period, nämligen republikens sista årtionden. Det var interna oroligheter, slavuppror, inbördeskrig, diktatur av militärbefälhavare, politiska gräl och vanligt folkliv i en salig blandning. Rom hade för inte så länge sedan blivit en världsmakt, det var faktiskt bara Egypten som ännu inte erövrats av de viktigare länderna i närområdet. Men det kapet hängde i luften …

Kanske Gordianus är en figur från fantasin, men Saylor har använt verkliga människor som bakgrund till vår hjältes dåd. Cicero, Catullus, Ceasar, Crassus (det var många på C det!) finns mer eller mindre närvarande, liksom Pompejus och Sulla och andra. Man kan anta att Saylor kan sin romerska historia väl och skickar den vidare i stora mått till den intresserade läsaren!

Wikander: I döda språks sällskap

Wikander, Ola I döda språks sällskap Wahlström & Widstrand 2006

Wikander, Ola (övers.) Kanaaneiska myter och legender Wahlström & Widstrand 2003

Om följande villkor uppfylles kan man få en härlig läsupplevelse: författaren är kunnig, intresserad och har roligt under skrivandet. Dessa uppfylls mer än väl av Ola Wikander i boken om döda språk. Dessa språk som kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas, som det påpekades en gång av Falstaff, fakir. Att läsa Wikander känns dock verkligen inte torrt och gravlikt!

En del av de behandlade språken är nästan heldöda, som sumeriska eller hettitiska. Man kan läsa skriften men vet inte hur det talade språket lät. Andra finns ändå kvar i mer eller mindre omvandlad form: Bibelhebreiska stuvades om till modern hebreiska, sanskrit både läses och talas ännu, koptiskan finns kvar som kyrkospråk (till och med i Sverige). De mest döda språken är dock de som aldrig skrevs ned, de är verkligen borta med vinden!

Etruskiskan är också ett avsomnat språk. Där gör Wkander upp med det vanliga tjatet om hur ”gåtfulla” etruskerna är. Tidigare har jag skrivit om en äldre bok av Hans (”Hatte”) Furuhagen och även Hatte var emot det där tjatandet om gåtfullhet.

Första gången jag i förbigående noterade namnet Wikander var när jag köpte boken om kanaaneiska myter och legender och tyckte att det var intressant att det fanns svenskar som kunde tolka gammal kilskrift från Ugarit. Det är ju inte vardagskunskap direkt! Jag blev till och med inspirerad till ett poem med utgångspunkt från den i sig poetiska grundtexten.

I boken om de mer eller mindre döda språken rycks läsaren med. Man måste inte vara bra på krångliga språkvetenskapliga termer. Det finns en del sådana men det finns också ordförklaringar för att hjälpa läsaren. Och själv struntade jag ibland i förklaringarna och njöt bara av läsningen ändå. Man måste inte förstå vartenda ord för att dras med i entusiasmen och imponeras av de enorma kunskaperna (måste erkänna att jag nästan är avundsjuk!).

Den tid är förbi når man satte likhetstecken mellan språk och folk, men man får ju ändå en hel del historiska notiser från olika folks öden och äventyr när man studerar deras språk. Exempelvis underlät biskop Wulfila att ta med de våldsammaste avsnitten av Gamla testamentet när han översatte Bibeln till gotiska. Antagligen ville han inte ge ytterligare inspiration till de redan ganska våldsamma gotiska germanerna.

Inledningsvis ägnar Wikander lite papper åt att försvara att man studerar gamla språk som ingen människa längre talar. Det är knappt man skall behöva dra något försvar eller några ursäkter för det. Eller kommer det folk och hävdar att forskarna skall göra nyttigare saker, som nya och bättre bomber kanske? Det kanske är tid för humanisterna att utrusta sig med rejäla knogjärn och ta ignoranterna under specialbehandling?

Wikanders blogg Ur språkens tunnlar uppdateras ofta med stort och smått av intresse. Rekommenderas!

Mohamed Omar: Tregångare

Mohamed Omar Tregångare Ruin Stockholm 2006

Jag har tidigare kommenterat två diktsamlingar av Mohamed Omar och talat om varför den ena är mer läsvärd än den andra.

Nu hände det sig igen att jag gick förbi Ruins förlag och tittade i lådan med billiga böcker utanför, och där fanns Mohamed Omars diktsamling Tregångare. Killen har ju ramlat över kanten till ett hål fyllt av bruna och svarta element på senaste tiden men det behöver inte påverka synen på honom som diktare. Rått uttryckt: det är fler diktare än han som halkat ut i fascism, möjligen utan att begripa vad de håller på med. Som poet mixtrar man ju och experimenterar ofta med språket, och då kan det väl hända att experimenterandet blir alltför vidlyftigt.

Några frågor att fundera på: är det något särskilt heligt med arbetarklassens undre skikt och trasproletariatet? Finns det någon kvalitet (god eller dålig) som infinner sig när religion och dikt möts? Vilken nytta har man av exotism i en svensk förort? Är Mohamed Omar tvättäkta muslim?

Av dessa frågor har alla utom möjligen den sista relevans när man försöker bedöma hans diktning. Jag antar att som diktare kan man ha en mycket andlig dimension, men låter man prästers påbud eller partiprogram ta över blir det förmodligen inte god poesi av resultatet. – Vid närmare eftertanke är den sista frågan av vikt åtminstone för diktläsande muslimer. Och i exempelvis arabvärlden lär poesin ha en betydligt starkare ställning än här hemma.

Är detta lyrik? Se vad jag skrev om detta tidigare. Lyrik handlar om att ta fast på ett ögonblick och upphäva tiden. Och gärna att förmedla denna insikt till läsaren. Ibland fungerar det hos den här poeten, fungerar väldigt bra. Det blir ögonblick som övergår från den dagliga snabbframmatade filmen till scener som nästan står stilla och som bjuder till eftertanke.

I denna poesi kan personer som fått skallen urblåst av en nedbrytande arbetsmiljö, av droger eller galenskap, eller som stötts ut från de fina människorna samhälle, eller släpats till tortyrkamrarna i de fina människornas samhälle  få en speciell närhet till det gudomliga – de har ju tappat så mycket av det jordiska att bara det utomjordsliga finns kvar att tro på och lita till! Om man vill komma i kontakt med det gudomliga är det bra att inte ha för mycket värdsligt att tänka på. Och sparkas man nästan bokstavligen ut ur denna värld har man knappast något val när dörren stängs bakom en.

Efter att ha läst tre samlingar av Mohamed Omar och nu meddelat min uppskattning av två av dem (Faraos förbannelse samt Tregångare) kan man konstatera att det finns ett MO-land som rör sig runt i världen, men som har tyngdpunkten i Uppsalas förorter. Men härifrån/därifrån går märkliga förbindelser över till en annan värld, förmedlade av märkliga människor.

Och tänker man efter: är det inte så att större delen av mänskligheten finns i en värld som inte är de fina människornas, utom bara som objekt för utplundring, bombning, förtryck och eviga tillrättavisningar? Det ser ut som det är på deras sida som MO står – bara att det märkligt nog sker tillsammans med folk som ser Hitler som missförstådd fredskämpe, förnekar folkutrotningen under Hitlers tid etc.  Skulle inte de fina människorna kunna se det som en varning och bättra sig, eller måste helvetesvandringen fortsätta?

Voltskaja: Tröstdroppar

Tatjana Voltskaja Tröstdroppar Ellerströms Lund 2009

Ännu en poet jag aldrig har hört talas om är ryskan Tatjana Voltskaja. Inte så konstigt kanske, hon har aldrig publicerats tidigare på svenska. Någon dissidentdiktning verkar det inte handla om, och är väl därför inte särskilt intressant för våra egna politiska kommissarier – men som framgår av Elena Samuelsons efterskrift var Voltskaja en av de första som uttalade sig mot kriget i Tjetjenien.

Den lilla boken i broschyrformat som kom med senaste numret av Lyrikvännen innehåller några tiotal av Voltskajas dikter. Vad hittar vi där? På några ställen en groda som får mig att tänka på den japanska haiku-grodan som hoppar i en damm. Kanske är det den? ”… lilla bruna grodan/ som bor i branddammen” och som bär Guds namn på ryggen. Här är en sak som skickar mina tankar i en annan riktning – de religiösa motiven. Är det religiösa utgjutelser som Ryssland behöver, eller är det vård, skola, omsorg? Finns det inslag av ryskt heligt dårskap på några ställen? – jag vet inte.

Läsningen är njutbar. ”Bilderna glider förbi som sedda genom ett tågfönster” står det i efterordet, och jag tycker det stämmer bra. Det blir knappast tvärstopp någonstans. Möjligen till skillnad mot den relation som då och då framträder i dikterna.

Språket lever. Voltskaja har lyckats med vad hon skriver om själva språket: ”Språket är ofullständigt och relativt, det slits av att ständigt användas och kräver förnyelse. Och det är diktarens uppgift.” Diktaren som språkvårdare alltså, är det en rimlig uppgift för poeterna att också vara en sorts språkpoliser? Eller som städpatrull och innovatörer, det kanske låter bättre?

Guldgula gnistor av gräs

vajar över stupet.

Klippan som börjar i sten,

slutar i rönn -

som kentauren börjar i häst

och går över i människa.

Inte världens bästa poet (vem är det, för övrigt?) men läsbar.

Detta är nr 40 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38) och Laura Riding (nr 39).

Tvåårsjubileum

Igår var det två år sedan jag startade den här experimentbloggen som mest skulle ägnas åt litteratur. Det var 23 juni 2007 och första månaden var det 31 träffar. Sedan har det blivit mer. Omkring 800 träffar per månad är väl ganska normalt, och några gånger har det varit över 1000.

Uppdateringar har det varit rätt dåligt med, särskilt under den gångna våren. Hur det blir framåt vet jag inte, men då och då kanske jag hittar något att skriva om. Det beror av om tid lust och inspiration behagar infinna sig! Tack till alla läsare hittills i alla fall!

Mohamed Omar: Faraos förbannelse och Parakletos

Mohamed Omar Faraos förbannelse Ruins förlag, Stockholm 2007

Mohamed Omar Parakletos Ruins förlag, Stockholm 2008

Ruins förlag ligger inte långt från min egen lya, och jag har nämnt dem några gånger i bloggsammanhang.  Vid senaste bokrean hade jag egentligen bestämt mig för att inte köpa några böcker, men av någon anledning tittade jag in och köpte två volymer med Mohamed Omars dikter för en hundralapp. Mina enda tidigare upplevelser av MO var att jag läst ett fåtal tidningsartiklar av honom, samt att han skrev och bad att få använda en bild av Hassan Nasrallah som jag tog vid en demonstration för Palestina.

Senare började det ju bli väldigt underligt på MO:s blogg, med positiva inlägg om gamla fascister samt en polemik mot sionismen som vreds över mot antisemitism, och det hela blev en lekstuga för mer eller mindre uttalade förnekare av nazisternas folkutrotning samt för konspirationsentusiaster. Men det är en annan historia. Jag skällde en del dels hos MO och dels hos mig själv här.

Men det bet inte. Jag vet inte varför. Kan det vara så att MO är poet och inte tänker som andra människor som är mindre poetiska? Fast jag skriver ju också poesi och har lagt ut en del på nätet. Kan det möjligen göra mig kvalificerad att bedöma vad som hänt?

Nåväl, jag jag har läst och försökt smälta de här två diktsamlingarna. De är ganska olika, väl beroende av att den ena ”bara” är en diktsamling och den andra har en målinriktning att eventuellt kunna användas i moskén. Därmed blir den första, Faraos förbannelse, mer intressant som ”ren” poesi betraktad. I den andra smyger sig intressen in som kanske inte alltid gynnar poesin.

Faraos förbannelse

En sak som kan finnas i dikter är ”känslan av det förunderliga”, att man förs med någon annan stans. Det är som en sorts mystisk upplevelse. Jag tror att förbindelsen mellan mystik och poesi kan finnas ibland och att denna känsla av en annan värld blir bättre om den inte blandas med alltför mycket religiöst predikande. Man får låta sig uppslukas av sådant man inte riktigt förstår med den vardagliga logiken helt enkelt.

Mystiken hos MO finns också i vardagen, som i stadsdelen Gottsunda i Uppsala och på andra håll i världen. Där kommer somaliern, en märklig gestalt som kanske får företräda en stor folkgrupp som drabbats illa och som spritts ut över världen. En uteliggare tas in som imam i moskén. I den här mystiska, eller skall vi säga ”drömska” världen, ger Linné instruktioner till författaren eller visar på en hoprasad uråldrig moské i Uppsala. Ett tidsmässigt märkligt påhitt är när något som jag uppfattar som bronsåldersristningar (alltså minst 1100 år äldre än islam) kopplas till MO:s favoritreligion, Men jag har fått intrycket av att han ser islam lite varstans.

Nå, andra under inträffar. MO träffar en person som jag tror är Alexander Roslins målning (av sin franska hustru) ”Damen med slöjan” på ett café, någon bygger en fornlämning på nätterna i Gottsunda och en sumerisk skrivare gör kilskriftstecken på insidan av MO:s badrumsspegel.

Det mesta av detta kan man läsa som god poesi och ibland känna det där ”förunderliga”.

Parakletos

Detta är en hyllning till profeten Mohamed. MO tänker sig att en del av dikterna skulle kunna reciteras eller kanske framför till musik i moskéer – men då blir det väl uppjagade utbrott hos de muslimer som av någon anledning (ett uttalande av profeten själv tror jag) är emot musik. Så det gäller väl att välja rätt moské då.

Dikterna berör alltså i diktform olika förhållanden i samband med Profetens liv. Ibland kliver det hela över sentimentalitetens gräns. Men det finns också ställningstagandet för de små och utsatta människorna, de som trycks ner och behöver hjälp. Undrar om inte det sista kan reta en del goda ”liberaler” som har Marknaden som högsta gud. Själv tycker jag just de partierna känns som den stora behållningen i denna bok.

Dessutom undrar jag hur hans tankar att islamska idéer skulle vara förebådade inte bara i judendom och kristendom utan även i hinduism och buddhism och några andra religioner verkligen är förankrade i islam? Vill muslimer i allmänhet bli insyltade med Krishna exempelvis? Många hinduer skulle nog inte gilla det i alla fall.

Sentimentaliteten ja – ibland undrar jag över de lyriska beskrivningarna över hur vacker och väldoftande och fin på alla sätt som Profeten påstods vara. Om han nu var så elegant så att både karlar och fruntimmer blev alldeles till sig är det väl inget underverk att massor av folk lyssnade till honom? Om han i stället hade varit så obetydlig att kamelerna ramlade över honom på gatan för att de inte uppfattade att han stod där när de kom travande hade det varit mer av ett underverk. Men det kanske ingår i profetskapet att vara så fantastiskt bildskön?

Min rekommendation är: vill du läsa poesi som ger öppningar åt en och annan ny dimension så är det Faraos förbannelse du skall läsa. MO påstår visserligen att han fått visioner av Profeten när han skrev Parakletos, men jag har faktiskt svårare att hänga med där.

Poeten själv. Han har visst sitt ursprung i Jämtland.