Wikander: I döda språks sällskap

Wikander, Ola I döda språks sällskap Wahlström & Widstrand 2006

Wikander, Ola (övers.) Kanaaneiska myter och legender Wahlström & Widstrand 2003

Om följande villkor uppfylles kan man få en härlig läsupplevelse: författaren är kunnig, intresserad och har roligt under skrivandet. Dessa uppfylls mer än väl av Ola Wikander i boken om döda språk. Dessa språk som kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas, som det påpekades en gång av Falstaff, fakir. Att läsa Wikander känns dock verkligen inte torrt och gravlikt!

En del av de behandlade språken är nästan heldöda, som sumeriska eller hettitiska. Man kan läsa skriften men vet inte hur det talade språket lät. Andra finns ändå kvar i mer eller mindre omvandlad form: Bibelhebreiska stuvades om till modern hebreiska, sanskrit både läses och talas ännu, koptiskan finns kvar som kyrkospråk (till och med i Sverige). De mest döda språken är dock de som aldrig skrevs ned, de är verkligen borta med vinden!

Etruskiskan är också ett avsomnat språk. Där gör Wkander upp med det vanliga tjatet om hur ”gåtfulla” etruskerna är. Tidigare har jag skrivit om en äldre bok av Hans (”Hatte”) Furuhagen och även Hatte var emot det där tjatandet om gåtfullhet.

Första gången jag i förbigående noterade namnet Wikander var när jag köpte boken om kanaaneiska myter och legender och tyckte att det var intressant att det fanns svenskar som kunde tolka gammal kilskrift från Ugarit. Det är ju inte vardagskunskap direkt! Jag blev till och med inspirerad till ett poem med utgångspunkt från den i sig poetiska grundtexten.

I boken om de mer eller mindre döda språken rycks läsaren med. Man måste inte vara bra på krångliga språkvetenskapliga termer. Det finns en del sådana men det finns också ordförklaringar för att hjälpa läsaren. Och själv struntade jag ibland i förklaringarna och njöt bara av läsningen ändå. Man måste inte förstå vartenda ord för att dras med i entusiasmen och imponeras av de enorma kunskaperna (måste erkänna att jag nästan är avundsjuk!).

Den tid är förbi når man satte likhetstecken mellan språk och folk, men man får ju ändå en hel del historiska notiser från olika folks öden och äventyr när man studerar deras språk. Exempelvis underlät biskop Wulfila att ta med de våldsammaste avsnitten av Gamla testamentet när han översatte Bibeln till gotiska. Antagligen ville han inte ge ytterligare inspiration till de redan ganska våldsamma gotiska germanerna.

Inledningsvis ägnar Wikander lite papper åt att försvara att man studerar gamla språk som ingen människa längre talar. Det är knappt man skall behöva dra något försvar eller några ursäkter för det. Eller kommer det folk och hävdar att forskarna skall göra nyttigare saker, som nya och bättre bomber kanske? Det kanske är tid för humanisterna att utrusta sig med rejäla knogjärn och ta ignoranterna under specialbehandling?

Wikanders blogg Ur språkens tunnlar uppdateras ofta med stort och smått av intresse. Rekommenderas!

Mohamed Omar: Tregångare

Mohamed Omar Tregångare Ruin Stockholm 2006

Jag har tidigare kommenterat två diktsamlingar av Mohamed Omar och talat om varför den ena är mer läsvärd än den andra.

Nu hände det sig igen att jag gick förbi Ruins förlag och tittade i lådan med billiga böcker utanför, och där fanns Mohamed Omars diktsamling Tregångare. Killen har ju ramlat över kanten till ett hål fyllt av bruna och svarta element på senaste tiden men det behöver inte påverka synen på honom som diktare. Rått uttryckt: det är fler diktare än han som halkat ut i fascism, möjligen utan att begripa vad de håller på med. Som poet mixtrar man ju och experimenterar ofta med språket, och då kan det väl hända att experimenterandet blir alltför vidlyftigt.

Några frågor att fundera på: är det något särskilt heligt med arbetarklassens undre skikt och trasproletariatet? Finns det någon kvalitet (god eller dålig) som infinner sig när religion och dikt möts? Vilken nytta har man av exotism i en svensk förort? Är Mohamed Omar tvättäkta muslim?

Av dessa frågor har alla utom möjligen den sista relevans när man försöker bedöma hans diktning. Jag antar att som diktare kan man ha en mycket andlig dimension, men låter man prästers påbud eller partiprogram ta över blir det förmodligen inte god poesi av resultatet. – Vid närmare eftertanke är den sista frågan av vikt åtminstone för diktläsande muslimer. Och i exempelvis arabvärlden lär poesin ha en betydligt starkare ställning än här hemma.

Är detta lyrik? Se vad jag skrev om detta tidigare. Lyrik handlar om att ta fast på ett ögonblick och upphäva tiden. Och gärna att förmedla denna insikt till läsaren. Ibland fungerar det hos den här poeten, fungerar väldigt bra. Det blir ögonblick som övergår från den dagliga snabbframmatade filmen till scener som nästan står stilla och som bjuder till eftertanke.

I denna poesi kan personer som fått skallen urblåst av en nedbrytande arbetsmiljö, av droger eller galenskap, eller som stötts ut från de fina människorna samhälle, eller släpats till tortyrkamrarna i de fina människornas samhälle  få en speciell närhet till det gudomliga – de har ju tappat så mycket av det jordiska att bara det utomjordsliga finns kvar att tro på och lita till! Om man vill komma i kontakt med det gudomliga är det bra att inte ha för mycket värdsligt att tänka på. Och sparkas man nästan bokstavligen ut ur denna värld har man knappast något val när dörren stängs bakom en.

Efter att ha läst tre samlingar av Mohamed Omar och nu meddelat min uppskattning av två av dem (Faraos förbannelse samt Tregångare) kan man konstatera att det finns ett MO-land som rör sig runt i världen, men som har tyngdpunkten i Uppsalas förorter. Men härifrån/därifrån går märkliga förbindelser över till en annan värld, förmedlade av märkliga människor.

Och tänker man efter: är det inte så att större delen av mänskligheten finns i en värld som inte är de fina människornas, utom bara som objekt för utplundring, bombning, förtryck och eviga tillrättavisningar? Det ser ut som det är på deras sida som MO står – bara att det märkligt nog sker tillsammans med folk som ser Hitler som missförstådd fredskämpe, förnekar folkutrotningen under Hitlers tid etc.  Skulle inte de fina människorna kunna se det som en varning och bättra sig, eller måste helvetesvandringen fortsätta?

Voltskaja: Tröstdroppar

Tatjana Voltskaja Tröstdroppar Ellerströms Lund 2009

Ännu en poet jag aldrig har hört talas om är ryskan Tatjana Voltskaja. Inte så konstigt kanske, hon har aldrig publicerats tidigare på svenska. Någon dissidentdiktning verkar det inte handla om, och är väl därför inte särskilt intressant för våra egna politiska kommissarier – men som framgår av Elena Samuelsons efterskrift var Voltskaja en av de första som uttalade sig mot kriget i Tjetjenien.

Den lilla boken i broschyrformat som kom med senaste numret av Lyrikvännen innehåller några tiotal av Voltskajas dikter. Vad hittar vi där? På några ställen en groda som får mig att tänka på den japanska haiku-grodan som hoppar i en damm. Kanske är det den? ”… lilla bruna grodan/ som bor i branddammen” och som bär Guds namn på ryggen. Här är en sak som skickar mina tankar i en annan riktning – de religiösa motiven. Är det religiösa utgjutelser som Ryssland behöver, eller är det vård, skola, omsorg? Finns det inslag av ryskt heligt dårskap på några ställen? – jag vet inte.

Läsningen är njutbar. ”Bilderna glider förbi som sedda genom ett tågfönster” står det i efterordet, och jag tycker det stämmer bra. Det blir knappast tvärstopp någonstans. Möjligen till skillnad mot den relation som då och då framträder i dikterna.

Språket lever. Voltskaja har lyckats med vad hon skriver om själva språket: ”Språket är ofullständigt och relativt, det slits av att ständigt användas och kräver förnyelse. Och det är diktarens uppgift.” Diktaren som språkvårdare alltså, är det en rimlig uppgift för poeterna att också vara en sorts språkpoliser? Eller som städpatrull och innovatörer, det kanske låter bättre?

Guldgula gnistor av gräs

vajar över stupet.

Klippan som börjar i sten,

slutar i rönn -

som kentauren börjar i häst

och går över i människa.

Inte världens bästa poet (vem är det, för övrigt?) men läsbar.

Detta är nr 40 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38) och Laura Riding (nr 39).

Tvåårsjubileum

Igår var det två år sedan jag startade den här experimentbloggen som mest skulle ägnas åt litteratur. Det var 23 juni 2007 och första månaden var det 31 träffar. Sedan har det blivit mer. Omkring 800 träffar per månad är väl ganska normalt, och några gånger har det varit över 1000.

Uppdateringar har det varit rätt dåligt med, särskilt under den gångna våren. Hur det blir framåt vet jag inte, men då och då kanske jag hittar något att skriva om. Det beror av om tid lust och inspiration behagar infinna sig! Tack till alla läsare hittills i alla fall!

Mohamed Omar: Faraos förbannelse och Parakletos

Mohamed Omar Faraos förbannelse Ruins förlag, Stockholm 2007

Mohamed Omar Parakletos Ruins förlag, Stockholm 2008

Ruins förlag ligger inte långt från min egen lya, och jag har nämnt dem några gånger i bloggsammanhang.  Vid senaste bokrean hade jag egentligen bestämt mig för att inte köpa några böcker, men av någon anledning tittade jag in och köpte två volymer med Mohamed Omars dikter för en hundralapp. Mina enda tidigare upplevelser av MO var att jag läst ett fåtal tidningsartiklar av honom, samt att han skrev och bad att få använda en bild av Hassan Nasrallah som jag tog vid en demonstration för Palestina.

Senare började det ju bli väldigt underligt på MO:s blogg, med positiva inlägg om gamla fascister samt en polemik mot sionismen som vreds över mot antisemitism, och det hela blev en lekstuga för mer eller mindre uttalade förnekare av nazisternas folkutrotning samt för konspirationsentusiaster. Men det är en annan historia. Jag skällde en del dels hos MO och dels hos mig själv här.

Men det bet inte. Jag vet inte varför. Kan det vara så att MO är poet och inte tänker som andra människor som är mindre poetiska? Fast jag skriver ju också poesi och har lagt ut en del på nätet. Kan det möjligen göra mig kvalificerad att bedöma vad som hänt?

Nåväl, jag jag har läst och försökt smälta de här två diktsamlingarna. De är ganska olika, väl beroende av att den ena ”bara” är en diktsamling och den andra har en målinriktning att eventuellt kunna användas i moskén. Därmed blir den första, Faraos förbannelse, mer intressant som ”ren” poesi betraktad. I den andra smyger sig intressen in som kanske inte alltid gynnar poesin.

Faraos förbannelse

En sak som kan finnas i dikter är ”känslan av det förunderliga”, att man förs med någon annan stans. Det är som en sorts mystisk upplevelse. Jag tror att förbindelsen mellan mystik och poesi kan finnas ibland och att denna känsla av en annan värld blir bättre om den inte blandas med alltför mycket religiöst predikande. Man får låta sig uppslukas av sådant man inte riktigt förstår med den vardagliga logiken helt enkelt.

Mystiken hos MO finns också i vardagen, som i stadsdelen Gottsunda i Uppsala och på andra håll i världen. Där kommer somaliern, en märklig gestalt som kanske får företräda en stor folkgrupp som drabbats illa och som spritts ut över världen. En uteliggare tas in som imam i moskén. I den här mystiska, eller skall vi säga ”drömska” världen, ger Linné instruktioner till författaren eller visar på en hoprasad uråldrig moské i Uppsala. Ett tidsmässigt märkligt påhitt är när något som jag uppfattar som bronsåldersristningar (alltså minst 1100 år äldre än islam) kopplas till MO:s favoritreligion, Men jag har fått intrycket av att han ser islam lite varstans.

Nå, andra under inträffar. MO träffar en person som jag tror är Alexander Roslins målning (av sin franska hustru) ”Damen med slöjan” på ett café, någon bygger en fornlämning på nätterna i Gottsunda och en sumerisk skrivare gör kilskriftstecken på insidan av MO:s badrumsspegel.

Det mesta av detta kan man läsa som god poesi och ibland känna det där ”förunderliga”.

Parakletos

Detta är en hyllning till profeten Mohamed. MO tänker sig att en del av dikterna skulle kunna reciteras eller kanske framför till musik i moskéer – men då blir det väl uppjagade utbrott hos de muslimer som av någon anledning (ett uttalande av profeten själv tror jag) är emot musik. Så det gäller väl att välja rätt moské då.

Dikterna berör alltså i diktform olika förhållanden i samband med Profetens liv. Ibland kliver det hela över sentimentalitetens gräns. Men det finns också ställningstagandet för de små och utsatta människorna, de som trycks ner och behöver hjälp. Undrar om inte det sista kan reta en del goda ”liberaler” som har Marknaden som högsta gud. Själv tycker jag just de partierna känns som den stora behållningen i denna bok.

Dessutom undrar jag hur hans tankar att islamska idéer skulle vara förebådade inte bara i judendom och kristendom utan även i hinduism och buddhism och några andra religioner verkligen är förankrade i islam? Vill muslimer i allmänhet bli insyltade med Krishna exempelvis? Många hinduer skulle nog inte gilla det i alla fall.

Sentimentaliteten ja – ibland undrar jag över de lyriska beskrivningarna över hur vacker och väldoftande och fin på alla sätt som Profeten påstods vara. Om han nu var så elegant så att både karlar och fruntimmer blev alldeles till sig är det väl inget underverk att massor av folk lyssnade till honom? Om han i stället hade varit så obetydlig att kamelerna ramlade över honom på gatan för att de inte uppfattade att han stod där när de kom travande hade det varit mer av ett underverk. Men det kanske ingår i profetskapet att vara så fantastiskt bildskön?

Min rekommendation är: vill du läsa poesi som ger öppningar åt en och annan ny dimension så är det Faraos förbannelse du skall läsa. MO påstår visserligen att han fått visioner av Profeten när han skrev Parakletos, men jag har faktiskt svårare att hänga med där.

Poeten själv. Han har visst sitt ursprung i Jämtland.

Beverley & Ponsonby: Insekter och spindlar – en fascinerande värld

Beverley, Claire & Ponsonby, David Insekter och spindlar – en fascinerande värld AlftabetaAnamma Stockholm 2004

En bok som känns lite konstig, en blandning av allt möjligt utan riktig styrsel, irriterande eller charmerande beroende av vilken infallsvinkel man väljer. Själv vet jag inte så mycket om insekter och andra småkryp, och det är inte en bok som kan användas för att försöka bestämma vad det är för liten gynnare man stöter på. Däremot önskar författarna att den kan leda till att läsaren vill veta mer om insekter och sådant smått. Jag undrar om det inte snarare är så att den fungerar bäst på människor som har åtminstone några kunskaper och gärna utvidgar dem åt olika håll.

Här bjuds en ragu av uppgifter, tillsammans med äldre avbildningar av insekter och spindlar – ofta väldigt fina gravyrer och ibland mer grovhugget tillkomna bilder. Man får kortfattade entomologiska notiser och folktro, en uppställning över Linnés system, en del ordförklaringar samt listor på vidare litteratur och lärda sällskap. Den svenska föreningen för detta ämne hittar man på www.sef.nu

Slut på förlaget enligt hemsidan

Sallustius

(En kort-uppsats jag skrivit till en kurs i antik historia och kultur.)

Gajus Sallustius Crispus, ca. 86-35 f.v.t. kom från Amiternum nordost om Rom, begav sig till huvudstaden och gjorde politisk karriär.

Den politiska situationen var orolig, med utarmning i stor skala av de italienska bönderna och korruption bland de ledande. Samtidigt blev Rom ett imperium runt hela Medelhavet. Den äldre republikanska makten upplöstes och gled mer över åt smågrupper och militära befälhavare. År 52 blev Sallustius folktribun, tog ställning mot den kände Cicero i ett poltisk mål och blev år 50 utesluten från senaten. Anklagelsen gällde dålig moral. Sallustius tillhörde ”folkpartiet” (”populares”, riktiga partier fanns inte) och anslöt sig till Ceasars sida. Motståndarna var ”senatspartiet” som slog vakt om börden och det bestående. Även om Sallustius möjligen var folklig var hans inställning till (det fria) folket och slavarna inte särskilt positiv.

Som Ceasars man blev Sallustius ståthållare i Numidien i norra Afrika (motsvarar ungefär dagens östra algeriska kustland), och detta utnyttjade han till att plundra området rejält. Återkommen till Rom kunde han bygga sin luxuösa Horti Sallustiani (Sallustii trädgård). Det blev rättegång om hans förvaltning av Numidien men Sallustius klarade sig på något sätt. Eftersom Ceasar mördats år 44 var tydligen vidare politiska möjligheter stängda och Sallustius drog sig tillbaka för att ägna sig åt skriftställeri. Det var historieskrivning i undersökande och moraliserande anda. Dessutom förepråkade Sallustius människans uppdelning i kropp och själ där naturligtvis själen är den finare parten.

Skrifter
Mest kända av de bevarade skrifterna är Catilinas sammansvärjning och kriget i Nordafrika mot Jugurtha. Det finns också en romersk historia för 78-67 f.v.t. som bara bevarats i fragment. Det finns brev från Sallustius till Ceasar av omtvistad äkthet.

Båda skrifterna har inledningar av principiell historiefilosofisk natur. Sallustius hade uppfattningen att ”det var bättre förr” men kunde också peka på tänkbara orsaker till att Rom urartat. Från ett enkelt och ärofullt förflutet hade Rom efter segern över Kartago blivit välmående och utvecklats åt fel håll. Man kan se hans uppfattning som delvis dialektisk-materialistisk: motsatserna kämpar och slår om i varandra. Förfall, korruption och njutningslystnad bredde ut sig och förstörde Rom. Han ville berätta om hur förfädren

styrde staten, hur mäktig den var när de lämnade den i arv till oss, hur den så småningom förändrades och från att ha varit den skönaste och härligaste kom att bli den sämsta och skändligaste.

Därmed skapades den miljö som gjorde att Catilina, en man från en utarmad gammal adelssläkt, kunde göra politisk karriär och försöka sig på en statskupp mot den av Cicero ledda senaten år 63 f.v.t. (Alltså under Sallustius egen tid.) Det blir en spännande berättelse där karaktären hos Catilina och hans medsammansvurna beskrivs, hur Cicero och hans parti agerar, men det är inte riktigt källkritiskt acceptabelt: det finns exempelvis referat av Catilinas tal som knappast kan bygga på stenografiska uppteckningar. Moralisk uselhet är framträdande hos de sammansvurna, men det finns även en aning av storhet hos Catilina. Man får följa med i de olika stadierna i den politiska kampen, en stegrad ”spänningens strategi” hos kuppmakarna, ända fram till slutet där den romerska armën krossar upprorsmännens här.

Kriget i Numidien mot Jughurtha låg längre bak i tiden, 111-105 f.v.t. Det kanske mest slående för denna tid är graden av korruption: får man tro Sallustius kunde en afrikansk lydkonung att ta sig till Rom och muta den romerska senaten att ta beslut till hans fördel, och när det ändå blev krig kunde han spela under täcket med den romerska härföraren. Annars verkade den romerska armén alltid vara effektivast när det verkligen kom till fältslag.

Genom låg kompetens och korruption gick kriget dåligt för Rom tills ett par gestalter som senare blev (ö)kända i rikets historia kom in som befälhavare: Sulla och Marius. Sallustius fick därmed en möjlighet att beskriva deras karaktärer med goda och dåliga sidor. Marius hade inte rätt börd för höga positioner men lyckades arbeta sig fram ändå och reorganiserade trupperna, stödd på ”folkpartiet”. Sulla skulle senare utöva terroristisk makt till ”senatspartiets” fördel. Sallustius såg Catilinas sammansvärjning som ett resultat av Sullas utrensningar, och allt detta var en följd av att romarna korrumperats och avvikit från de gamla sederna.

Sallustius blev uppskattad redan av samtiden. Han hade en egen effektiv stil, med många arkaiserade drag. Tacitus (vars beskrivningar av germanerna också kan ses som polemik mot romersk degeneration) gillade honom.

Litteratur
Sallustius Catilinas sammansvärjning. Jugurtha (övers. Bertil Cavallin) Forum 1969
Lexikon der Antike VEB Bibliographisches Institut, Lepizig 1987

Räsänen: Brändö spårväg

Räsänen, Matti Brändö spårväg Helsingfors stadsmuseum, Helsingfors stads trafikverk, Stiftelsen Brändö Hembygdsfond, 2008

Jag har svaga minnen av de bruna lådor till spårvagnar som gick från Lidingö till Humlegården i Stockholm för länge sedan. Spårvagnar i trä.

Samma sorts vagnar, tillverkade av Asea i Västerås, levererades till Brändölinjen i Helsingfors, och det är denna särskilda linje mellan Helsingfors ”Lidingö” och Salutorget mitt i stan som den här lilla boken beskriver. I början var det dessvärre kvalitetsproblem med de svenska vagnarna som skulle transportera förmodligen ganska fint folk från arbetena inne i staden till den nya bebyggelsen i Brändö. Det löste sig så småningom, dock.

Vi får i några korta kapitel följa utvecklingen från föregående sekelskiftet när det snabbt växande Helsingfors började bygga upp sina kommunikationer och fram till senare år. Detta är kommunikationshistoria, men inte bara för spårvagnsnördar utan man får också små inblickar i samhället runt spårvägen. Hur gick diskussionerna om samfärdsmedlen (på 1920-talet började bussar bli ett alternativ), hur betingade exploateringen av Brändö som trädgårdsstad tillkomsten av spårvägen, vilka ekonomiska intressenter fanns? Dessutom får läsaren följa med när brändolinjens vagnar ställdes av och förvandlades till sommarstugor, och när en av dessa stugor till slut fått återuppstå som just vagn. Tänk en spårvagn byggd i ädelträ, i teak – det var andra tider det!

Etruskerna – två böcker. Furuhagen och Haynes

Furuhagen, Hans Etrusker. Historien om ett främmande folk Norstedts Stockholm 1985

Haynes, Sybille Etruscan Civilzation. A Cultural History The British Museum Press London 2005

Etruskerna – det gåtfulla folket? – Ja, det är en smak- eller definitionsfråga.

Etruskernas ursprung är oklart, kanske de var inhemska i Italien och en av de sista icke indoeuropeiska folken i västra Europa. Med det finns också antydningar om att de invandrat till landet norr om Rom från östra Medelhavsområdet. Språket finns nedskrivet men ändå inte mycket bevarat. Man tog över nyheten att skriva från fenicierna, skrev böcker på linnetyg och inga sådana har bevarats annat än i något enstaka fragment. Det fåtal ord som är kända från inskriptioner och målningar räcker inte för att få en ordentlig överblick av hur etruskiskan såg ut. Ursprung och språk kan alltså verka mystiska, och även gåtfulla leenden på en del bevarade statyer.

Böckerna jag nämner här är om samma ämne, kunnigt skrivna, men jag skulle vilja rekommendera att läsa Furuhagen först och sedan (eventuellt, om man är mycket intresserad) Haynes. Det är inte bara så att Furuhagen skriver på svenska och att boken inte är så lång, inte mer än 180 sidor. Trots att den har nästan 25 år på nacken innehåller den det mesta väsentliga för att ge en överblick av den etruskiska utvecklingen, från föregångarna (villanovakulturen och tidigare) fram till att etruskerna sögs upp av det romerska riket.

Det kan vara bra att kunna lite om arkeologi och historia när man läser Furuhagens bok, men den är lättläst ändå. Angående det ”gåtfulla” skriver han också att det mesta som publicerats om etruskerna har handlat om konsthistoria. Det hade blivit en helt annan historia om man riktat in sig på järnhantering. Järnfyndigheterna på etruskiskt område hade betydelse på flera sätt. Dels drog de till sig greker österifrån som ville köpa järn, dels ledde järnhanteringen till svårartad skogsskövling. Gör man en etruskisk ekonomisk historia blir det hela betydligt mindre ”gåtfullt”.

En etruskisk sarkofag med ett äkta par. Det var naturligtvis bara de verkligt rika som hade råd med sådana här praktstycken. Hur vanligt folk levde vet man mindre om, allrahelst som mycket av den tidigare forskningen inriktats just på städerna och på de rikas gravar.

Med Haynes bok är det knepigare. Det är inte bara att den är på ett annat språk, den är författad på avancerad engelska över 390 sidor. Bildmaterialet är givetvis överväldigande, det finns med en del rön som gjorts fram till slutet av 1990-talet. Boken är dock mer vetenskaplig än populärvetenskaplig, och ärligt talat gjorde den mig rätt sömnig till och från. Genom att den är så detaljerad, ner på stadsnivå i de olika stadsstaterna gång efter gång, blir den visserligen mycket exakt, men samtidigt tappar man lätt överblicken. Etruskerna må ha varit ”udda” (man tyckte det redan under samtiden) men det låg samtidigt mitt i världen och slogs med respektive samarbetade med romare, greker, kartager, galler och andra folk. Hur hade världshistorien sett ut om etruskiska härskare hade kunnat fortsätta att behärska Rom, det är ju en intressant tanke. Nu blev de ju utkastade och bondbyn vid Tibern centrum i ett jätteimperium, och själva glömdes de bort under lång tid. Men nu är de tillbaka, med sina märkliga gravmålningar, statyer och olösta gåtor!

Riding: De dödas liv

Riding, Laura De dödas liv Ellerströms Lund 2008

Som bilaga till Lyrikvännen kommer ibland en nätt broschyrformad trycksak med trevligt format, omfattning och innehåll. En bra idé: här får man extra inblick i skrivandet hos någon poet utan att det ändå drar iväg så långt. De namn som hittills kommit med Lyrikvännen har varit okända för mig. Jag är ju inte så bildad i ämnet. Den nu aktuella boken är nr 39 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37) och Wallace Stevens (nr 38).

Namnet Laura Riding kanske jag ändå hade någonstans långt bak i något sekundärminne. Hon var gift med den mer kände poeten och författaren Robert Graves.

I en efterskrift får man en hel del kringhistoria av Ellerström. Det kan behövas kanske, för en del av De dödas liv bygger på paret Riding-Graves liv tillsammans med andra konstnärskollegor på Mallorca. De kom dit på 1920-talet, långt innan turisterna invaderat ön. (Men man kan väl tänka sig bakåt till Frederic Chopin och Georges Sand långt tidigare.) Lite grann av en nyckelhistoria alltså, där kända personer figurerar i dunkla situationer under påhittade namn. Hur vet man omedelbart, utan att någon förklarar det, att ”Romanzel, de dödas olycklige poet” är Robert Graves själv, exempelvis? Och behöver man veta det? Men jag uppskattar de biografiska notiserna om Ridings liv, hon verkar ha varit ganska ”knepig”. I Lyrikvännen 6/08 finns ytterligare några dikter av henne och mer om hennes liv. Veta eller ej, man kan försjunka i denna märkliga och förskräckande värld ändå.

Den värld de döda lever  i, är ett förtorkat hjärta.

Det  låter inte som en positiv recension av människornas värld, för jag uppfattar inte att det rör sig om folk som är döda på riktigt. De rör sig, de har saker för sig, men … .

… denna värld är inte logisk, man köpslår inte om rättvisa

men enligt samma lag är ingen ömhudad eller rättrådig …

Så är det i de dödas stad, en våldsam plats. Och inte verkar framtiden bättre heller:

Så förebådar de odödliga råttorna framtiden

i de uråldriga ventilationstrummornas stilla vener

Det är väldigt mycket död och jag vet inte om jag känner mig så upplyft av detta. Det är nog dikter som man får studera flera gånger om för att komma in på samma våglängd som författaren – om det nu är möjligt eller önskvärt! – Ta dock inte detta som ett avståndstagande, ta det för vad jag skrev: sändare och mottagare är inte på riktigt samma våglängd, det är mycket brus emellan oss. Det kan vara ett mått på förbindelsens kvalitet men säger egentligen inte så mycket vare sig om sändare eller mottagare. Men eftersom sändaren nu inte kan korrigera sig är det upp till mottagaren att undra om det går att skruva på någon ratt för att få bättre lyssning och förståelse. Jag tror det är möjligt, bara texterna får tid på sig att sjunka in.

En sak till: illustrationerna. De är teckningar av John Aldridge, gjorda efter Ridings instruktioner, som sedan utfördes som trägravyrer. Det blir mycket exakta bilder i svart och vitt. Det är Aldridge som målat porträttet av Laura Riding här också.