Voltskaja: Tröstdroppar

Tatjana Voltskaja Tröstdroppar Ellerströms Lund 2009

Ännu en poet jag aldrig har hört talas om är ryskan Tatjana Voltskaja. Inte så konstigt kanske, hon har aldrig publicerats tidigare på svenska. Någon dissidentdiktning verkar det inte handla om, och är väl därför inte särskilt intressant för våra egna politiska kommissarier – men som framgår av Elena Samuelsons efterskrift var Voltskaja en av de första som uttalade sig mot kriget i Tjetjenien.

Den lilla boken i broschyrformat som kom med senaste numret av Lyrikvännen innehåller några tiotal av Voltskajas dikter. Vad hittar vi där? På några ställen en groda som får mig att tänka på den japanska haiku-grodan som hoppar i en damm. Kanske är det den? ”… lilla bruna grodan/ som bor i branddammen” och som bär Guds namn på ryggen. Här är en sak som skickar mina tankar i en annan riktning – de religiösa motiven. Är det religiösa utgjutelser som Ryssland behöver, eller är det vård, skola, omsorg? Finns det inslag av ryskt heligt dårskap på några ställen? – jag vet inte.

Läsningen är njutbar. ”Bilderna glider förbi som sedda genom ett tågfönster” står det i efterordet, och jag tycker det stämmer bra. Det blir knappast tvärstopp någonstans. Möjligen till skillnad mot den relation som då och då framträder i dikterna.

Språket lever. Voltskaja har lyckats med vad hon skriver om själva språket: ”Språket är ofullständigt och relativt, det slits av att ständigt användas och kräver förnyelse. Och det är diktarens uppgift.” Diktaren som språkvårdare alltså, är det en rimlig uppgift för poeterna att också vara en sorts språkpoliser? Eller som städpatrull och innovatörer, det kanske låter bättre?

Guldgula gnistor av gräs

vajar över stupet.

Klippan som börjar i sten,

slutar i rönn -

som kentauren börjar i häst

och går över i människa.

Inte världens bästa poet (vem är det, för övrigt?) men läsbar.

Detta är nr 40 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38) och Laura Riding (nr 39).

Tvåårsjubileum

Igår var det två år sedan jag startade den här experimentbloggen som mest skulle ägnas åt litteratur. Det var 23 juni 2007 och första månaden var det 31 träffar. Sedan har det blivit mer. Omkring 800 träffar per månad är väl ganska normalt, och några gånger har det varit över 1000.

Uppdateringar har det varit rätt dåligt med, särskilt under den gångna våren. Hur det blir framåt vet jag inte, men då och då kanske jag hittar något att skriva om. Det beror av om tid lust och inspiration behagar infinna sig! Tack till alla läsare hittills i alla fall!

Mohamed Omar: Faraos förbannelse och Parakletos

Mohamed Omar Faraos förbannelse Ruins förlag, Stockholm 2007

Mohamed Omar Parakletos Ruins förlag, Stockholm 2008

Ruins förlag ligger inte långt från min egen lya, och jag har nämnt dem några gånger i bloggsammanhang.  Vid senaste bokrean hade jag egentligen bestämt mig för att inte köpa några böcker, men av någon anledning tittade jag in och köpte två volymer med Mohamed Omars dikter för en hundralapp. Mina enda tidigare upplevelser av MO var att jag läst ett fåtal tidningsartiklar av honom, samt att han skrev och bad att få använda en bild av Hassan Nasrallah som jag tog vid en demonstration för Palestina.

Senare började det ju bli väldigt underligt på MO:s blogg, med positiva inlägg om gamla fascister samt en polemik mot sionismen som vreds över mot antisemitism, och det hela blev en lekstuga för mer eller mindre uttalade förnekare av nazisternas folkutrotning samt för konspirationsentusiaster. Men det är en annan historia. Jag skällde en del dels hos MO och dels hos mig själv här.

Men det bet inte. Jag vet inte varför. Kan det vara så att MO är poet och inte tänker som andra människor som är mindre poetiska? Fast jag skriver ju också poesi och har lagt ut en del på nätet. Kan det möjligen göra mig kvalificerad att bedöma vad som hänt?

Nåväl, jag jag har läst och försökt smälta de här två diktsamlingarna. De är ganska olika, väl beroende av att den ena ”bara” är en diktsamling och den andra har en målinriktning att eventuellt kunna användas i moskén. Därmed blir den första, Faraos förbannelse, mer intressant som ”ren” poesi betraktad. I den andra smyger sig intressen in som kanske inte alltid gynnar poesin.

Faraos förbannelse

En sak som kan finnas i dikter är ”känslan av det förunderliga”, att man förs med någon annan stans. Det är som en sorts mystisk upplevelse. Jag tror att förbindelsen mellan mystik och poesi kan finnas ibland och att denna känsla av en annan värld blir bättre om den inte blandas med alltför mycket religiöst predikande. Man får låta sig uppslukas av sådant man inte riktigt förstår med den vardagliga logiken helt enkelt.

Mystiken hos MO finns också i vardagen, som i stadsdelen Gottsunda i Uppsala och på andra håll i världen. Där kommer somaliern, en märklig gestalt som kanske får företräda en stor folkgrupp som drabbats illa och som spritts ut över världen. En uteliggare tas in som imam i moskén. I den här mystiska, eller skall vi säga ”drömska” världen, ger Linné instruktioner till författaren eller visar på en hoprasad uråldrig moské i Uppsala. Ett tidsmässigt märkligt påhitt är när något som jag uppfattar som bronsåldersristningar (alltså minst 1100 år äldre än islam) kopplas till MO:s favoritreligion, Men jag har fått intrycket av att han ser islam lite varstans.

Nå, andra under inträffar. MO träffar en person som jag tror är Alexander Roslins målning (av sin franska hustru) ”Damen med slöjan” på ett café, någon bygger en fornlämning på nätterna i Gottsunda och en sumerisk skrivare gör kilskriftstecken på insidan av MO:s badrumsspegel.

Det mesta av detta kan man läsa som god poesi och ibland känna det där ”förunderliga”.

Parakletos

Detta är en hyllning till profeten Mohamed. MO tänker sig att en del av dikterna skulle kunna reciteras eller kanske framför till musik i moskéer – men då blir det väl uppjagade utbrott hos de muslimer som av någon anledning (ett uttalande av profeten själv tror jag) är emot musik. Så det gäller väl att välja rätt moské då.

Dikterna berör alltså i diktform olika förhållanden i samband med Profetens liv. Ibland kliver det hela över sentimentalitetens gräns. Men det finns också ställningstagandet för de små och utsatta människorna, de som trycks ner och behöver hjälp. Undrar om inte det sista kan reta en del goda ”liberaler” som har Marknaden som högsta gud. Själv tycker jag just de partierna känns som den stora behållningen i denna bok.

Dessutom undrar jag hur hans tankar att islamska idéer skulle vara förebådade inte bara i judendom och kristendom utan även i hinduism och buddhism och några andra religioner verkligen är förankrade i islam? Vill muslimer i allmänhet bli insyltade med Krishna exempelvis? Många hinduer skulle nog inte gilla det i alla fall.

Sentimentaliteten ja – ibland undrar jag över de lyriska beskrivningarna över hur vacker och väldoftande och fin på alla sätt som Profeten påstods vara. Om han nu var så elegant så att både karlar och fruntimmer blev alldeles till sig är det väl inget underverk att massor av folk lyssnade till honom? Om han i stället hade varit så obetydlig att kamelerna ramlade över honom på gatan för att de inte uppfattade att han stod där när de kom travande hade det varit mer av ett underverk. Men det kanske ingår i profetskapet att vara så fantastiskt bildskön?

Min rekommendation är: vill du läsa poesi som ger öppningar åt en och annan ny dimension så är det Faraos förbannelse du skall läsa. MO påstår visserligen att han fått visioner av Profeten när han skrev Parakletos, men jag har faktiskt svårare att hänga med där.

Poeten själv. Han har visst sitt ursprung i Jämtland.

Beverley & Ponsonby: Insekter och spindlar – en fascinerande värld

Beverley, Claire & Ponsonby, David Insekter och spindlar – en fascinerande värld AlftabetaAnamma Stockholm 2004

En bok som känns lite konstig, en blandning av allt möjligt utan riktig styrsel, irriterande eller charmerande beroende av vilken infallsvinkel man väljer. Själv vet jag inte så mycket om insekter och andra småkryp, och det är inte en bok som kan användas för att försöka bestämma vad det är för liten gynnare man stöter på. Däremot önskar författarna att den kan leda till att läsaren vill veta mer om insekter och sådant smått. Jag undrar om det inte snarare är så att den fungerar bäst på människor som har åtminstone några kunskaper och gärna utvidgar dem åt olika håll.

Här bjuds en ragu av uppgifter, tillsammans med äldre avbildningar av insekter och spindlar – ofta väldigt fina gravyrer och ibland mer grovhugget tillkomna bilder. Man får kortfattade entomologiska notiser och folktro, en uppställning över Linnés system, en del ordförklaringar samt listor på vidare litteratur och lärda sällskap. Den svenska föreningen för detta ämne hittar man på www.sef.nu

Slut på förlaget enligt hemsidan

Sallustius

(En kort-uppsats jag skrivit till en kurs i antik historia och kultur.)

Gajus Sallustius Crispus, ca. 86-35 f.v.t. kom från Amiternum nordost om Rom, begav sig till huvudstaden och gjorde politisk karriär.

Den politiska situationen var orolig, med utarmning i stor skala av de italienska bönderna och korruption bland de ledande. Samtidigt blev Rom ett imperium runt hela Medelhavet. Den äldre republikanska makten upplöstes och gled mer över åt smågrupper och militära befälhavare. År 52 blev Sallustius folktribun, tog ställning mot den kände Cicero i ett poltisk mål och blev år 50 utesluten från senaten. Anklagelsen gällde dålig moral. Sallustius tillhörde “folkpartiet” (”populares”, riktiga partier fanns inte) och anslöt sig till Ceasars sida. Motståndarna var “senatspartiet” som slog vakt om börden och det bestående. Även om Sallustius möjligen var folklig var hans inställning till (det fria) folket och slavarna inte särskilt positiv.

Som Ceasars man blev Sallustius ståthållare i Numidien i norra Afrika (motsvarar ungefär dagens östra algeriska kustland), och detta utnyttjade han till att plundra området rejält. Återkommen till Rom kunde han bygga sin luxuösa Horti Sallustiani (Sallustii trädgård). Det blev rättegång om hans förvaltning av Numidien men Sallustius klarade sig på något sätt. Eftersom Ceasar mördats år 44 var tydligen vidare politiska möjligheter stängda och Sallustius drog sig tillbaka för att ägna sig åt skriftställeri. Det var historieskrivning i undersökande och moraliserande anda. Dessutom förepråkade Sallustius människans uppdelning i kropp och själ där naturligtvis själen är den finare parten.

Skrifter
Mest kända av de bevarade skrifterna är Catilinas sammansvärjning och kriget i Nordafrika mot Jugurtha. Det finns också en romersk historia för 78-67 f.v.t. som bara bevarats i fragment. Det finns brev från Sallustius till Ceasar av omtvistad äkthet.

Båda skrifterna har inledningar av principiell historiefilosofisk natur. Sallustius hade uppfattningen att “det var bättre förr” men kunde också peka på tänkbara orsaker till att Rom urartat. Från ett enkelt och ärofullt förflutet hade Rom efter segern över Kartago blivit välmående och utvecklats åt fel håll. Man kan se hans uppfattning som delvis dialektisk-materialistisk: motsatserna kämpar och slår om i varandra. Förfall, korruption och njutningslystnad bredde ut sig och förstörde Rom. Han ville berätta om hur förfädren

styrde staten, hur mäktig den var när de lämnade den i arv till oss, hur den så småningom förändrades och från att ha varit den skönaste och härligaste kom att bli den sämsta och skändligaste.

Därmed skapades den miljö som gjorde att Catilina, en man från en utarmad gammal adelssläkt, kunde göra politisk karriär och försöka sig på en statskupp mot den av Cicero ledda senaten år 63 f.v.t. (Alltså under Sallustius egen tid.) Det blir en spännande berättelse där karaktären hos Catilina och hans medsammansvurna beskrivs, hur Cicero och hans parti agerar, men det är inte riktigt källkritiskt acceptabelt: det finns exempelvis referat av Catilinas tal som knappast kan bygga på stenografiska uppteckningar. Moralisk uselhet är framträdande hos de sammansvurna, men det finns även en aning av storhet hos Catilina. Man får följa med i de olika stadierna i den politiska kampen, en stegrad “spänningens strategi” hos kuppmakarna, ända fram till slutet där den romerska armën krossar upprorsmännens här.

Kriget i Numidien mot Jughurtha låg längre bak i tiden, 111-105 f.v.t. Det kanske mest slående för denna tid är graden av korruption: får man tro Sallustius kunde en afrikansk lydkonung att ta sig till Rom och muta den romerska senaten att ta beslut till hans fördel, och när det ändå blev krig kunde han spela under täcket med den romerska härföraren. Annars verkade den romerska armén alltid vara effektivast när det verkligen kom till fältslag.

Genom låg kompetens och korruption gick kriget dåligt för Rom tills ett par gestalter som senare blev (ö)kända i rikets historia kom in som befälhavare: Sulla och Marius. Sallustius fick därmed en möjlighet att beskriva deras karaktärer med goda och dåliga sidor. Marius hade inte rätt börd för höga positioner men lyckades arbeta sig fram ändå och reorganiserade trupperna, stödd på “folkpartiet”. Sulla skulle senare utöva terroristisk makt till “senatspartiets” fördel. Sallustius såg Catilinas sammansvärjning som ett resultat av Sullas utrensningar, och allt detta var en följd av att romarna korrumperats och avvikit från de gamla sederna.

Sallustius blev uppskattad redan av samtiden. Han hade en egen effektiv stil, med många arkaiserade drag. Tacitus (vars beskrivningar av germanerna också kan ses som polemik mot romersk degeneration) gillade honom.

Litteratur
Sallustius Catilinas sammansvärjning. Jugurtha (övers. Bertil Cavallin) Forum 1969
Lexikon der Antike VEB Bibliographisches Institut, Lepizig 1987

Räsänen: Brändö spårväg

Räsänen, Matti Brändö spårväg Helsingfors stadsmuseum, Helsingfors stads trafikverk, Stiftelsen Brändö Hembygdsfond, 2008

Jag har svaga minnen av de bruna lådor till spårvagnar som gick från Lidingö till Humlegården i Stockholm för länge sedan. Spårvagnar i trä.

Samma sorts vagnar, tillverkade av Asea i Västerås, levererades till Brändölinjen i Helsingfors, och det är denna särskilda linje mellan Helsingfors “Lidingö” och Salutorget mitt i stan som den här lilla boken beskriver. I början var det dessvärre kvalitetsproblem med de svenska vagnarna som skulle transportera förmodligen ganska fint folk från arbetena inne i staden till den nya bebyggelsen i Brändö. Det löste sig så småningom, dock.

Vi får i några korta kapitel följa utvecklingen från föregående sekelskiftet när det snabbt växande Helsingfors började bygga upp sina kommunikationer och fram till senare år. Detta är kommunikationshistoria, men inte bara för spårvagnsnördar utan man får också små inblickar i samhället runt spårvägen. Hur gick diskussionerna om samfärdsmedlen (på 1920-talet började bussar bli ett alternativ), hur betingade exploateringen av Brändö som trädgårdsstad tillkomsten av spårvägen, vilka ekonomiska intressenter fanns? Dessutom får läsaren följa med när brändolinjens vagnar ställdes av och förvandlades till sommarstugor, och när en av dessa stugor till slut fått återuppstå som just vagn. Tänk en spårvagn byggd i ädelträ, i teak – det var andra tider det!

Etruskerna – två böcker. Furuhagen och Haynes

Furuhagen, Hans Etrusker. Historien om ett främmande folk Norstedts Stockholm 1985

Haynes, Sybille Etruscan Civilzation. A Cultural History The British Museum Press London 2005

Etruskerna – det gåtfulla folket? – Ja, det är en smak- eller definitionsfråga.

Etruskernas ursprung är oklart, kanske de var inhemska i Italien och en av de sista icke indoeuropeiska folken i västra Europa. Med det finns också antydningar om att de invandrat till landet norr om Rom från östra Medelhavsområdet. Språket finns nedskrivet men ändå inte mycket bevarat. Man tog över nyheten att skriva från fenicierna, skrev böcker på linnetyg och inga sådana har bevarats annat än i något enstaka fragment. Det fåtal ord som är kända från inskriptioner och målningar räcker inte för att få en ordentlig överblick av hur etruskiskan såg ut. Ursprung och språk kan alltså verka mystiska, och även gåtfulla leenden på en del bevarade statyer.

Böckerna jag nämner här är om samma ämne, kunnigt skrivna, men jag skulle vilja rekommendera att läsa Furuhagen först och sedan (eventuellt, om man är mycket intresserad) Haynes. Det är inte bara så att Furuhagen skriver på svenska och att boken inte är så lång, inte mer än 180 sidor. Trots att den har nästan 25 år på nacken innehåller den det mesta väsentliga för att ge en överblick av den etruskiska utvecklingen, från föregångarna (villanovakulturen och tidigare) fram till att etruskerna sögs upp av det romerska riket.

Det kan vara bra att kunna lite om arkeologi och historia när man läser Furuhagens bok, men den är lättläst ändå. Angående det “gåtfulla” skriver han också att det mesta som publicerats om etruskerna har handlat om konsthistoria. Det hade blivit en helt annan historia om man riktat in sig på järnhantering. Järnfyndigheterna på etruskiskt område hade betydelse på flera sätt. Dels drog de till sig greker österifrån som ville köpa järn, dels ledde järnhanteringen till svårartad skogsskövling. Gör man en etruskisk ekonomisk historia blir det hela betydligt mindre “gåtfullt”.

En etruskisk sarkofag med ett äkta par. Det var naturligtvis bara de verkligt rika som hade råd med sådana här praktstycken. Hur vanligt folk levde vet man mindre om, allrahelst som mycket av den tidigare forskningen inriktats just på städerna och på de rikas gravar.

Med Haynes bok är det knepigare. Det är inte bara att den är på ett annat språk, den är författad på avancerad engelska över 390 sidor. Bildmaterialet är givetvis överväldigande, det finns med en del rön som gjorts fram till slutet av 1990-talet. Boken är dock mer vetenskaplig än populärvetenskaplig, och ärligt talat gjorde den mig rätt sömnig till och från. Genom att den är så detaljerad, ner på stadsnivå i de olika stadsstaterna gång efter gång, blir den visserligen mycket exakt, men samtidigt tappar man lätt överblicken. Etruskerna må ha varit “udda” (man tyckte det redan under samtiden) men det låg samtidigt mitt i världen och slogs med respektive samarbetade med romare, greker, kartager, galler och andra folk. Hur hade världshistorien sett ut om etruskiska härskare hade kunnat fortsätta att behärska Rom, det är ju en intressant tanke. Nu blev de ju utkastade och bondbyn vid Tibern centrum i ett jätteimperium, och själva glömdes de bort under lång tid. Men nu är de tillbaka, med sina märkliga gravmålningar, statyer och olösta gåtor!

Riding: De dödas liv

Riding, Laura De dödas liv Ellerströms Lund 2008

Som bilaga till Lyrikvännen kommer ibland en nätt broschyrformad trycksak med trevligt format, omfattning och innehåll. En bra idé: här får man extra inblick i skrivandet hos någon poet utan att det ändå drar iväg så långt. De namn som hittills kommit med Lyrikvännen har varit okända för mig. Jag är ju inte så bildad i ämnet. Den nu aktuella boken är nr 39 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37) och Wallace Stevens (nr 38).

Namnet Laura Riding kanske jag ändå hade någonstans långt bak i något sekundärminne. Hon var gift med den mer kände poeten och författaren Robert Graves.

I en efterskrift får man en hel del kringhistoria av Ellerström. Det kan behövas kanske, för en del av De dödas liv bygger på paret Riding-Graves liv tillsammans med andra konstnärskollegor på Mallorca. De kom dit på 1920-talet, långt innan turisterna invaderat ön. (Men man kan väl tänka sig bakåt till Frederic Chopin och Georges Sand långt tidigare.) Lite grann av en nyckelhistoria alltså, där kända personer figurerar i dunkla situationer under påhittade namn. Hur vet man omedelbart, utan att någon förklarar det, att “Romanzel, de dödas olycklige poet” är Robert Graves själv, exempelvis? Och behöver man veta det? Men jag uppskattar de biografiska notiserna om Ridings liv, hon verkar ha varit ganska “knepig”. I Lyrikvännen 6/08 finns ytterligare några dikter av henne och mer om hennes liv. Veta eller ej, man kan försjunka i denna märkliga och förskräckande värld ändå.

Den värld de döda lever  i, är ett förtorkat hjärta.

Det  låter inte som en positiv recension av människornas värld, för jag uppfattar inte att det rör sig om folk som är döda på riktigt. De rör sig, de har saker för sig, men … .

… denna värld är inte logisk, man köpslår inte om rättvisa

men enligt samma lag är ingen ömhudad eller rättrådig …

Så är det i de dödas stad, en våldsam plats. Och inte verkar framtiden bättre heller:

Så förebådar de odödliga råttorna framtiden

i de uråldriga ventilationstrummornas stilla vener

Det är väldigt mycket död och jag vet inte om jag känner mig så upplyft av detta. Det är nog dikter som man får studera flera gånger om för att komma in på samma våglängd som författaren – om det nu är möjligt eller önskvärt! – Ta dock inte detta som ett avståndstagande, ta det för vad jag skrev: sändare och mottagare är inte på riktigt samma våglängd, det är mycket brus emellan oss. Det kan vara ett mått på förbindelsens kvalitet men säger egentligen inte så mycket vare sig om sändare eller mottagare. Men eftersom sändaren nu inte kan korrigera sig är det upp till mottagaren att undra om det går att skruva på någon ratt för att få bättre lyssning och förståelse. Jag tror det är möjligt, bara texterna får tid på sig att sjunka in.

En sak till: illustrationerna. De är teckningar av John Aldridge, gjorda efter Ridings instruktioner, som sedan utfördes som trägravyrer. Det blir mycket exakta bilder i svart och vitt. Det är Aldridge som målat porträttet av Laura Riding här också.

Att skriva av eller skriva om verkligheten

Nu är det visst Liza Marklund som får stå med rumpan  bar. I stället för att skriva av verkligheten som hon uppfattar den (det är ju i stort sett omöjligt att skriva av verkligheten som den är) har hon förbättrat den i en bok som gjorde henne rik & berömd – så påstås det i alla fall. En ganska tråkig och stökig böna ur nedre samhällslagren förvandlades via Marklunds författande till en pålitlig och fin medelklassare som den läsande medelklassen kunde indentifiera sig med.

Från USA kom det rapporter om en indragen bok av en före detta judisk koncentrationslägerfånge. Han hade visserligen varit fånge, vilket i sanning är illa nog, men så skrev han en bok som beskrev – ja, inte bara vad han verkligen varit med om, utan också utbroderingar som helt enkelt inte stämde med fakta. Liknande fall har förekommit tidigare, där folks beskrivningar av lägertillvaron inte riktigt visat sig stämma. Så länge historierna höll var de väl bra för författarnas och förläggarnas finanser, sedan torde de ha blivit gefundenes fressen för individer som förnekar massförintelsen under Andra världskriget.

Samma kategori tillhör den man som bokledes berättade hur han suttit i ett sovjetisk läger i Sibirien, rymde och fotvandrade ur landet till friheten. Jag kommer inte ihåg om han ens var i Sovjet, historien var i alla fall påhittad.

Och hur kan det gå så här? Varför är det viktigt att oriktiga historier ändå utmålas som “sanna” och “självupplevda”. En del av bakgrunden är nog politisk, att visa hur otäck en rörelse, en -ism eller mentalitet man inte tycker om är. Men det torde finnas fler faktorer.

Är det större att skarva ihop en historia och kalla den “sann” än att visa sig vara på styva linan som författare och faktiskt säga “här skall ni läsa, jag har aldrig varit där men jag har forskat i ämnet och skrivit ihop en historia som är alldeles oerhört gripande!” En del av de avslöjade skarvarna kanske hade historier att berätta som verkligen var sanna, men där kom ett tvång att “förbättra”. Kan det vara så? Om man åkt förbi Niagarafallen någon gång kanske man kan förbättra historien genom att berätta om “den gången jag åkte tunna utför Niagarafallen”.

Själv tycker jag det faktiskt är större att skapa en fantastiskt historia ur den egna fantasin med världen som råmaterial, alternativt att skriva ett fantastiskt bra reportage, än att blanda ihop de två på ett sätt så att läsaren blir lurad. När jag läser Bröderna Karamazov vet jag att dessa tristnissar aldrig existerat, men jag vet också att Dostojevskij har gjort sin egen bearbetning av den ryska verkligheten. Det är hans värld vi tittar in i, inte ett reportage från en särskild liten otvättad rysk stad på 1800-talet. Och även i romaner som påstås vara självupplevda, som Robinson Crusoe, är det ju klart att det är Daniel Defoe och inte RC själv som står för manuskriptet.

Kan det vara skäl att hacka på media? Eller bläddra i Media av Marshall McLuhan? Det gjorde jag nyss, dock utan att hitta det jag letade efter, nämligen något som jag tror McLuhan skrev om. Hur det moderna elektroniska samhället skapar konstiga krav på “djup” nämligen, det räcker inte med att en historia är bra, den måste också vara “sann”. Är det därför TV drar sina “reality-program” (hur verkliga nu dessa verkligen är!).

“Att skriva av eller skriva om verkligheten” är frågan. Eller flera frågor. Man kan betona orden “skriva om” på olika sätt, antingen på första eller sista ordet.

Guillou: Svenskarna, invandrarna och svartskallarna

Guillou, Jan Svenskarna, invandrarna och svartskallarna. Mitt livs viktigaste reportage. Aftonbladet/Pan Nordsteds, Stockholm 1996

Nu rassar får vatten på sin kvarn
när stenar kastas av förortsbarn
och mordbränder anläggs i förortsgränder
av “utanförskapets” flitiga händer.
Somliga klagar, andra har kul
Så må det vara – nu är det jul!

Sålunda skaldar poeten (jag alltså) veckan efter upploppen i Rosengård och för ett par dagar sedan i Tensta. Så påminner jag mig Guillous bok och plockar fram den. Det är ursprungligen en långartikel som kom i Aftonbladet på nyåret 1996 och som sedan utgavs som en behändig liten bok. Hans livs viktigaste reportage – då är det ju frågan om det hänt något positivt de tolv år som gått. En fråga som är oändligt mer betydelsefull än kärnkraft eller statsskuld skriver han.

Bakgrunden 1996 var att otäcka saker hade skett i det rämnande folkhemmet: Fulla skinnskallar angrep flyktingförläggningar, mordbränder hotade människoliv, genomförda ohyggliga mord (kom ihåg John Hron), skotten på Stureplan, dagsländepartiet Ny Demokrati med ett skumt budskap vad det gällde utlänningar (särskilt med fel religion) och … ja, folkhemmet hade flugit i luften när fastighetsbubblan sprack i början av nittiotalet.

Idag försöker en enig regering och större delen av oppositionen blåsa bort resterna av folkhemmet som ändå finns kvar, trots att även det nyliberala projektet har spruckit, och svår politisk vilsenhet råder. Då kan det vara värt att ta en titt på vad Guillou skrev under förra årtusendet och fundera framåt. För invandrarna är här för att stanna, och utan invandrare stannar Sverige. Skåne var den mest rasistiska landsdelen på 1980-talet skriver Guillou, och inte har det blivit bättre sedan dess. Men hemma bland väluppfostrade människor på Östermalm hittar han intressant nog ingen rasism, däremot en massa utländska företagare.

Varför sitter så många utlänningar i svenska fängelser? Hur skapas nya brottslingar och brottskarriärer? Guillou nämner Rinkeby och – just, det – Rosengård som utlänningsgetton som skapar brottslighet bland unga pojkar. Boken innehåller bland annat några intervjuer som visar på brottskarriärer (jag vet inte hur typiska de är, men de låter ju inte orimliga) och hur olika svenskar och icke-svenskar (icke-svenskar med “fel” ursprung bör man betona) behandlas i rättsväsendet.

Till detta kommer terroristjakten, en verksamhet som var igång redan på 1980-talet och då riktades mot kurder och palestinier. Vid den tiden började det bli brist på vänsterfolk att jaga, enligt Guillou. Men vi fick terroristlagen som gör att utlänningar kan anklagas för att vara terrorister och få sina hem stormade och bli utjagade ur landet utan att ha möjlighet till ett rimligt försvar inför domstol. I kölvattnet av SÄPO:s verksamheter på det området florerar en angivarverksamhet som förgiftar kontakterna mellan människor, och SÅPO fungerar som en institution som inte behöver bry sig så mycket om lagar och anständighet och har låg kompetens (kända anklagelser från Guillou, men det här handlar ju om deras övergrepp mot människor som inte fär rättstatens möjligheter att försvara sig och då förtjänar det att upprepas).

Nittiotalets skinnskallerörelse med nazistiska förtecken kanske ser annorlunda ut idag men våldbenägna och mycket farliga figurer finns kvar. EXPO hade börjat kartlägga rasisterna redan när artikeln skrevs. Efter att Guillou skrev sin stora artikel kom en våldsam antinazistisk rörelse som blev AFA, den jagade bort nassarna för ett tag men kanske har sabbat sin hjältestatus genom att fortsätta med de gamla metoderna så till den grad att icke-våldsamma antinazister kan bli rädda och drar sig undan. Och idag är det Sverigedemokraterna som traskar vidare i Ny Demokratis fotspår.

Vi kan ju undra hur mycket verkan Guillous viktigaste reportage fick?