Tomas Tranströmer – Dikter

Tomas Tranströmer Dikter, Månpocket 1985.

Den här lilla volymen (mindre än 200 sidor) innehåller utdrag ur Tranströmers nio diktsamlingar från 1954 till 1983. Förhållandet ”mellan sändare och mottagare är särskilt viktigt när det gäller att förmedla poetiska intryck. Kan ingen ta emot signalerna faller hela budskapet, blir i bästa fall bara en serie ord med tvivelaktigt (eller kanske inget) innehåll. Om däremot sändare och mottagare är inne på samma frekvens uppstår en intressant effekt: det är inte bara så att texten ”talar” till läsaren – den förmedlar en ström av bilder. Det blir återgång till någon slags urtillstånd. Själv var jag ofta i fas med författaren under läsningen, men det var nog också oundvikligt att vi ibland halkade iväg åt olika håll.

Flödet finns enligt författarens ord i honom själv: Jag är en stupränna för intryck. Har Aristoteles rätt så är ordet en avbild av tinget och texten en avbild av ordet. Det som ofta händer i Tranströmers dikter är att texten går tillbaka till bilden, men inte den objektivt existerande bild som strömmade nerför ”stuprännan för intryck” utan den bild som formats hos poeten/betraktaren. Det är alltså inte det ursprungliga tinget som återskapas. Men poetens bild förmedlas ofta på ett tankeväckande sätt till läsaren (som kanske börjar tänka i nya bilder, så att vi får ett flöde där det ena ger det andra). Stora delar av den här boken känns för mig mer som ett flöde av bilder än ett flöde av ord.

Ta den här beskrivningen av en skog om senhösten:
… Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar
försiktigt med en pincett
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.

Eller detta vandrande träd:
Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast ur en fruktträdgård.

Med några få rader lyckas Tranströmer ge en nästan monumental prägel till en myra:
Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.
Notera att det står Fågel skrek, inte Fågeln skrek. Med den vändningen blir det nästan som ett egennamn: Olle skrek!

En fågelskådare kan njuta av beskrivningen av gråtruten som en harpun med sammetsrygg som dalar … glupskutslagen ner mot ytan/ och kränger sig kring rovet som en strumpa/ med några ryck. Och lyfter som en ande. Eller havstruten som solskepparen. Naturen inklusive havet finns med på många ställen hos Tranströmer, och han tycks känna det rätt väl. En förfader var lots.

Ur havet kom den gamle finske skaldeguden, hjälten i Kalevala, Väinämöinen, och han är bland de få äldre referenser av den typen som förekommer hos Tranströmer. Känner sig Tranströmer på något sätt befryndad med den gamle siaren som gjorde den förste kantelen av en gäddkäke? I Kalevala berättas om den mystiska kvarnen Sampo. Tranströmer nämner inte ordet Sampo, däremot en kvarn som drivs av fågelsång.

På några ställen kommer intressanta fysiska spekulationer (eller om det är jag som läsare som bringas att spekulera?). Om parallelluniversa: Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Eller om ett krökt rum i universum: Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.

Politisk poet?
De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.
De styr från glasvåningar.
På omslagets baksida skriver en recensent (Magnus Ringgren, Expressen) att Tranströmer hade många epigoner, men också många motståndare, ”speciellt under engagemangets högflod under 60-talet”. Åke Hodell skriver något om ”krantömmer Tranströmer” ( i Maratonpoeten tror jag) men jag vet inte om det är menat som kritik, även om Hodell var mer uttalat politisk. Och det är klart att den rasande kampen mot USA i Indokina eller uppsvinget i den svenska klasskampen inte verkar ha skapat några bilder att förmedla – men många andra gjorde ju det, som Sonnevi och Lidman. Tranströmer kanske skrev det han var bäst på? Det finns några dunkla hänsyftningar till DDR, Prag, Balkan, Portugal och den ridå som delade Östersjön, hänsyftningarna till New York verkar dock inte heller särskilt översvallande, medan några afrikaner i Centralafrika får vänliga omdömen. Det verkar som Tranströmer sökte en ”tredje väg” i vissa lägen (en inte helt okontroversiell ståndpunkt under det kalla krigets år):

Radikal och Reaktionär levde tillsammans som i ett
olyckligt äktenskap.
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Tranströmer upptäcker kalhyggen i Värmland; de liknar de rakade partierna på en patient som skall hjärnopereras. Och han upptäcker Proteus, en modern människa
… som uttrycker sig flytande i alla stilar, kommer med ”raka budskap” eller krussiduller, beroende på vilket gäng han tillhör just nu. Men han kan inte skriva sitt namn. Han ryggar tillbaka för det som varulven för silverkulan. Det kräver de inte heller, inte bolagshydran, inte Staten …
Det låter inte direkt som en oförbehållsam hyllning till ”marknaden”. Om Tranströmer sparkade åt något håll var det – i alla fall inte i de här dikterna – nedåt. Men inte slickar han heller åt något håll.