Foucaultska äventyr i Sverige

Att rätt förfoga över tingen. Historiska studier av styrning och maktutövning. Opuscula Historica Upsaliensa 34. Uppsala 2007.

Sedan 1988 har Uppsala universitet gett ett en serie småskrifter där olika forskningsområden inom historieämnet presenterats. Jag minns inte hur jag kom med, men hela serien finns i bokhyllan. Ibland intressanta ämnen, ibland mindre intressanta, men ofta läsvärt. Idag kan ju ”historia” handla om nästan vad som helst, och prenumererar man på en sådan här serie kan man få nya inblickar och uppslag ibland.

För några dagar sedan kom det 34:e häftet. Det är vigt till forskning i Michel Foucaults anda, med andra ord en av de stora kanonerna inom 1900-talets intellektuella värld, omtalad, berömd och utskälld. Skall man kalla honom filosof, historiker, bluffmakare, eller vad? Han var ju till och med aktiv i Uppsala ett tag. En av hans mest kända skrifter Surveillir et punir (på svenska Övervakning och straff) har jag lyckats stava mig igenom på franska en gång, och jag har läst ytterligare någon eller några mindre artiklar av honom – vilket innebär att det finns ett stort antal skrifter av Foucault som jag inte läst. Jag fäste vid mig att om man exempelvis skulle vilja skriva rationaliseringarnas förhistoria finns en del uppslag och historiska bakgrundsfakta att hämta från Foucault.

Att följa efter en författare som egentligen hade som mål att hela tiden kritisera även sig själv, och därmed kunde byta ståndpunkt, kan inte vara så lätt. Dock måste Foucaults frånfälle 1984 ha gjort saken lättare eftersom han nu inte kan komma tillbaka och meddela att han ändrat sig. En mängd idéer finns i fast form att utnyttja som verktyg för dagens forskare. Här behandlas bland annat svensk vuxenutbildning, sinnessjukvård, kriminalpolitik och ”tattarplågan” som exempel på hur den samhälleliga makten försöker styra och normalisera. För detta är en intressant aspekt: även om samhället förefaller bli alltmer liberalt och inriktat på ”individen” finns det krafter i bakgrunden som styr. De kan göra det hårdhänt, eller med silkesvantar, men det är ändå fråga om kraftfulla insatser för att få dessa fria individer att uppträda på sätt som de makthavande anser vara riktiga.
Jag antar att en person som är aktiv inom något av de här områdena, eller något annat där statlig makt kan inverka (privatkapitalet berörs inte, och det kan vara en svaghet hos Foucault) kan ha en del att hämta i dessa artiklar. I texten, inklusive mängder av fotnoter, får man också tips på vidare läsning. Om man vet hur exempelvis debatten om och praktiken varit på fängelser eller sjukhus under hundra år har man lättare att känna igen idéer som kommer tillbaka, man får en klarare blick för vad som kan fungera och vad som kanske havererat under tidigare perioder.

Inom brottsbekämpning är ju den klassiska knäckfrågan om det är den miljö som brottslingen finns i (”samhället”) som är avgörande för handlingarna, eller om allt skall hänföras till personen själv (dålig uppfostran, eller till och med ”ondska”). Sedan kommer frågan hur korrigering av det felaktiga beteendet skall ske. Att belöna gott uppförande kan verka humanare än att bestraffa dåligt, men båda metoderna är härskartekniker som syftar fram mot samma mål.
Makt och styrmekanismer är viktiga för Foucault att undersöka. Han lånar den ”genealogiska” metoden från Nietzsche, alltså att försöka följa en idé tillbaka till dess rötter. Det verkar som resultatet blir en föränderlig makt, dess centrum flyttar sig, men maktutövande i sig finns kvar. En medeltida makt med grymma offentliga straff flyttas till en modernare ”upplyst” version där de som felat flyttas undan och skall övertygas om att bli bättre människor. Det ligger före den period som behandlas i häfte 34, men inom exempelvis sinnesjukvården sker en gradvis humanisering från mitten av 1800-talet och framåt. Inslagen av våld och tvång dras ner. Det skrivs inget om att medicinering ökar i stället under senare år, men det är väl ett sätt att droga bort en del bekymmer och trycka bort oönskade beteenden.
Tattarna var en speciell grupp som ansågs besvärlig, bland annat att ens bestämt kunna peka upp vad som särskilt utmärkte en sådan. Var de besläktade med romerna eller var de svenskar som levde lite säreget i bondesamhällets utkanter? Kringvandrande, ofta socialt utsatta och utstötta, stora familjer och i allmänhet klena begåvningar – det var några särdrag.

Vad jag minns ansågs tattarna ha försvunnit efter Andra världskriget genom det ekonomiska och sociala uppsvinget som rensade bort slum och misär. Under senare år har samma grupp, eller en del personer som tillhör den, dock återuppstått, nu under beteckningen ”resande”. Kanske en del särdrag finns kvar, men som jag uppfattar saken är de numera så integrerade att man knappast på deras yttre kan gissa grupptillhörighet (under fyrtiotalet kunde man tydligen göra det på vissa håll, men jag förstår inte riktigt skillnaden mellan ”fattiga” i största allmänhet och ”tattare” i synnerhet). Där har ”normaliseringen” åtminstone till viss del fungerat, men eftersom en identitet som ”resande” finns kvar har integreringen inte varit fullständig. Hade man gjort en jämförande studie av tattare, romer, samer och tornedalingar ur ”normaliseringssynpunkt” hade det här kunnat bli en verkligt intressant överblick hur det svenska storsamhällets olika
metoder för att fösa in minoritetsgrupper i rätt fålla.