MacFarquhar & Schoenhals: Mao’s Last Revolution

Roderick MacFarquhar & Michael Schoenhals Mao’s Last Revolution, The Belknap Press of Harvard University Press, 2006

Jag minns historier från förra årtusendet, kanske det var tidigt 70-tal, att på japanska företag hade man dockor i naturlig storlek föreställande cheferna nere i källaren. Var man arg på chefen kunde man gå ner och banka på dockan ett tag för att avreagera sig.

I Kina, från 1966 och tio år framåt, kunde arga folkmassor bokstavligen banka livet ur impopulära ämbetsmän, lärare och chefer, när man inte slogs inbördes och ibland bar sig väldigt illa åt (och ibland gjorde bra saker också, som att ordna åtminstone elementär sjukvård på landsbygden genom ”barfotaläkarna”). När en femtedel av Jordens befolkning kommer i rörelse är det något att uppmärksamma.

Kina hade rasat som stormakt från 1840-talet (opiumkriget) och fortsatt halka utför ända tills Mao Zedong 1949 kunde proklamera den nya folkrepubliken. ”Kina har rest sig.” Nu var det återuppbygge som gällde. Man hade samma problem som de sovjetiska ledarna på 1920-talet: ett stort men lågproduktivt jordbruk,  svag industri,  fientlig omvärld, men stora förväntningar om att kunna skapa något bättre. Flera gånger försökte man ta jättesprång framåt för att komma över fattigdomen och nå ikapp de mer utvecklade länderna. Ibland lyckades det, ibland gick det illa. Kulturrevolutionen, en rörig epok med myriader av underavdelningar, var ett sådant försök att föra revolutionen vidare.

MacFarquhar och Schoenhals skriver om kulturrevolutionen, som de delvis har egna erfarenheter av. Boken har kommit till med hjälp av svenska forskningspengar, för övrigt, och det kanske är därför som även en svensk Kina-ambassadör finns med i litteraturlistan.

Källäget är ganska intressant, beroende av att kulturrevolutionen på många sätt fungerade annorlunda än utrensningarna i Sovjet. De senare sköttes som rena polisaktioner, alltså som operationer av en del av statsapparaten, medan i Kina folkmassorna tidvis släpptes lösa att på egen hand göra upp med motståndare. En mängd organisationer bildades som mer eller mindre stod utanför offentlig kontroll. Rödgardisterna producerade mängder av trycksaker, väggtidningar och annat material som kan stämmas av mot det officiella trycket. En viss akademisk forskning har kommit igång om den här epoken i Kina, men mycket av de intressanta källorna är ännu otillgängliga. Men delvis tack vare de inofficiella trycken har författarna lyckats skapa en livlig bild av vad som skedde. Hur komplett och hur korrekt den är – det är en annan sak.

Det finns ett hål i framställningen och det är egentligen ett stort ”varför?”. Skärvor till förklaringar finns varför olika grupper uppträdde som de gjorde, men när vi kommer till fabriker och jordbruk tar förklaringarna slut. Är det en händelse? Visserligen började rörelsen bland lättrörliga skolelever och studenter på universiteten, men när arbetare och bönder i miljoner demonstrerade, bildade organisationer, slogs inbördes eller störtade lokala företagsledningar eller politiker är det en annan sak. Under några perioder hade kinesiska bönder revolterat under synnerligen våldsamma former utan att fråga någon om lov. Mao skrev berömmande om sådana revolter i hemprovinsen Hunan 1926. Senare genomförde de jordreformer under kraftigt våld där partiet ibland stödde, ibland höll emot. Var det helt enkelt den gamla bonderadikalismen som levde kvar och fick utlopp igen under 60-talet? Även om arbetarklassen växt till sig kraftigt vid den tiden var förmodligen de flesta arbetare mer eller mindre bönder innerst inne.

Men detta kan inte räcka som förklaring till vidden av våldsamheter – vid sidan av radikalismen under Folkrepublikens första årtionden fanns förmodligen mycket av hierarkier kvar. Dels gamla strukturer från före revolutionen, dels de nya i partiet. Och när Mao blåste till strid fick folk en chans att göra upp med bossar som kändes förtryckande. På sätt och vis gjorde Mao samma sak som Stalin, nämligen slog sönder delar av partiet och dess ledning, men metoderna var olika. Medan det i Sovjet var hemliga polisen som var det viktigaste redskapet och det folkliga engagemanget bestod av angiverier var det i Kina massorna själva som uppmanades att agera. Mao lät inte avrätta de kollegor och höga ledare som han avsatte (även om en del blev utsatta för sådan behandling att de dog) vilket också var en skillnad mot Stalin. Mao tycks ha tänkt sig att det automatiskt skulle skapas ”stor ordning” ur den ”stora oordning” som han och hans kulturrevolutionära grupps direktiv frambringade. På den punkten blev han besviken. På sätt och vis påminner detta om nyliberalernas ”chockterapi” som skulle förvandla Ryssland från planekonomi till kapitalistisk ekonomi på nolltid – och som till stora delar havererade därför att verkligheten inte uppträdde som ideologerna hade tänkt sig.

När en av västtyske förbundskanslern Willi Brandts närmaste medarbetare avslöjades som östtysk spion på 70-talet tvingades Brandt att avgå. Samma sak hände inte Mao, trots att hans utsedde efterträdare Lin Piao under oklara omständigheter försökte fly ur landet och omkom vid en flygkrasch i Mongoliet. Annars verkar just affären Lin Piao ha varit ett hårt slag för Mao. Hade kretsarna runt honom varit mer resoluta kanske kulturrevolutionen varit slut redan 1971-1972. Men Maos ställning var ändå så stark att han kunde styra vidare, stödd av olika civila och militära koalitioner. Däremot verkar det fel att kalla honom ”allsmäktig”, i själva verket var han omständigheternas fånge. Massupproren ledde inte till det han önskade, den ena kampanjen följde på den andra och folk tröttnade. När ”de fyras gäng” försökte föra hans linje vidare (eller försökte behålla sina egna positioner, vilket väl var samma sak) var det en smal sak för deras motståndare att genomföra sin kupp och göra slut på kulturrevolutionen.

Produktionen drabbades tidvis hårt, men vetenskapliga genombrott gjordes också. Kinas första satellit sändes upp 24 april 1970. Jag kommer ihåg det där, det måste ha varit de dagarna i april när jag skruvade på en radio med kortvåg och råkade få in Radio Peking, och hörde satelliten spela Östern är röd mitt inne i radiobruset. På senare år har Kina även fått upp en man i rymden – en taikonaut – och man kan undra om det hade gått så fort om inte rymdprogrammet hade kunnat fortsätta även under kulturrevolutionen.

Lever maoismen? Upprorsandan lever kvar. Partiet måste ta hänsyn till att bönder och arbetare kan gå ut på gatorna och demonstrera och slåss mot polisen, det är tusentals sådana incidenter varje år och jag tror att de är i hans anda. ”Det är rätt att göra uppror.” Partiet blev så illa tilltygat under de tio stormiga åren att det aldrig har kunnat komma tillbaka till den ställning det hade innan Mao blåste till strid mot de makthavare inom partiet som han ansåg gå den kapitalistiska vägen. Det är nu i det väsentliga ett kapitalistiskt parti under röda fanor, svårt härjat av korruption och förmodligen mest till nytta som klätterplank för karriärister.

Partiet kan ändå inte av historiska skäl dumpa Mao, även om man inte uppfyllt löftet om att fortsätta utgivningen av hans Samlade skrifter. Band fem som täcker tiden 1949-1957 utkom för många år sedan, och sedan dess har ingenting hänt vad jag vet. Tiden efter 1957, särskilt då kulturrevolutionens stormiga år, är säkert svåra att hantera för partihistorikerna. Någon ”marknadsleninism” är svår att hitta argument för i Maos verk. Så KKP lever kvar med Mao men utan maoism. Däremot tycks maoismen leva och utvecklas på andra håll. Maoisterna slog sig fram till regeringen i Nepal, och i Indien sprider sig ett maoistiskt uppror från djunglerna in mot de stora industriorterna. Jag såg en deklaration nyligen där bland annat indierna och det stora filippinska partiet hyllade Mao och kulturrevolutionen, så sista ordet i den här saken är säkert inte sagd.