Ronny Ambjörnsson: Den skötsamme arbetaren

Ronny Ambjörnsson Den skötsamme arbetaren- idéer och ideal i ett norrländskt sågverks-samhälle 1880-1930. Carlssons bokförlag. Stockholm 1988

(Det här är en lätt redigerad version av ett elevarbete i samtidshistoria som jag skrev för några år sedan.)

Hm, ja, det känner man nog igen: ”Den där jäkeln sköter sig inte…” Skötsamhet, en bra karl reder sig, tar hand om sitt och de sina såväl under arbete som fritid… . Den tid Ronny Ambjörnsson beskriver är den tid när mina föräldrar var unga, och deras föräldrar ännu verksamma. RA har gjort en studie av människor som tillsammans försökte göra något mer av sitt liv än att bara låta det ske. Jag skall inledningsvis kort nämna något om bokens innehåll, och sedan avsluta med egna reflexioner om detta intressanta ämne.

Referat
Del I. Från fäbodvallar till industrisamhälle ger en historisk bakgrund till Holmsunds uppkomst som utskeppningshamn för timmer från Umeområdet, inklusive det berömda Baggböle. Holmsund var ett patriarkaliskt brukssamhälle (under familjen Dickson från Göteborg) där ”patriarkalismen innebar att bolaget tog hand om arbetarna”. Bolaget skötte det mesta av samhällsservicen. Arbetarnas motprestation skulle vara skötsamhet. De skulle inför bolagsledningen lova att iaktta ”ett nyktert, stilla och ordentligt lefverne”, vilket skulle gälla ”såväl i arbete som eljest”. En nyinflyttad befolkning i Holmsund ägnade sig dock bland annat åt superi och ”nattliga dansnöjen”. Nykterhets- och väckelserörelserna fanns etablerade i Holmsund i början av 1900-talet, medan fackföreningarna och arbetarrörelsen hade svårare att rota sig. 1918 blev Holmsund egen kommun och församling.

Del II. Den skötsamme arbetaren. RA diskuterar inledningsvis varför folk super, och övergår sedan till att studera IOGT:s historia i Holmsund från 1884. Nykterhetslogen utvecklades från en kontrollinstans av mystisk-religiös natur till ett andra hem för olika aktiviteter. Så småningom kan kontroll utvecklas till självkontroll. I logen talar och diskuterar man mycket, den utvecklas till en skola där man lär sig analysera världen och erövra språket. Somliga medlemmar mognar för större framtida uppgifter i kommunen.

RA ger bilden av nykterhetspionjären: ”Logeaktivisten tar varken dagen som den kommer, eller världen som den är. Han vill förändring, han ser fram mot en ny tid… . Den egna personligheten framstår som ett projekt, som något ofullbordat och därför ägnat att fyllas med innehåll, hyfsning, moral, bildning. Och på liknande sätt uppfattas även omgivningen som ett projekt. Världen skall förändras, den får inte passera som den är. … Nykterhetsretorikens samarbetsmoral och framstegstro går här samman till en hållning som vi kan kalla reformistisk, en tro på nödvändigheten av en ny framtid och en övertygelse om möjligheten av förändring genom samarbete.”

Stuveriarbetarna bildade fackförening 1905 och sågverksarbetarna 1906. Även om bolagets förvaltare tycks ha haft svårt att acceptera facken under de första åren så hade holmsundsarbetarna inte lika stora svårigheter som de bruksarbetare som fick smyga ut i skogen för att bilda sina första organisationer. Inom facket sågs solidaritet med andra arbetare som ett sätt att visa värdighet, liksom ett nyktert uppträdande i arbetet.

Del III. Den läsande arbetaren inleds med en diskussion om ”läsningens psykologiska och sociologiska funktioner”. Holmsunds IOGT-loge började med studiecirkelverksamhet 1912. Med det kunde man uppnå ”att hos medlemmarna i studiecirkeln skapa vad man kallar självtillit och självaktning”. Kurser gavs bland annat i kommunalkunskap, räkning, språk, nationalekonomi och uppsatsskrivning. Man hade ett bibliotek med skön- och facklitteratur, och diskuterade författare, böcker och existentiella frågor (med inledare och opponenter). Så småningom skapas till och med en egen handskriven tidning.

På 1920-talet skedde en generationsväxling i logen. Yngre människor med mindre allvarlig framtoning än pionjärerna tog över, samtidigt som man i allt mindre grad uteslöt folk som bröt mot stadgarna. Men samtidigt kunde man börja urskilja tendenser till ”elitisering”, att en begränsad grupp drev arbetet. Färre ungdomar av ”tredje generationen” trädde till, och kvinnornas roll minskade. RA pekar på att samhället blev mer diversifierat (caféer, idrott, exempelvis) på 1930-talet, samt att kvinnorna (och inte bara de) hade svårt med krångligt språk, att samtidigt vara aktiv och sköta hus och hem, och att de kände sig nedlåtande bemötta. Den socialdemokratiska kvinnoklubben lyckades bättre än arbetarkommunen att behålla kvinnornas intresse genom att integrerar diskussion, trivsam samvaro och husligt arbete.

I början av 1930-talet fanns det anledning att minska framtidsoptimismen. I cirkeltidningen Satir och Allvar säger julbetraktelsen 1933: ”Det tjugonde århundradet är på väg in i medeltidens mörka natt, med dess intolerans, förtryck och vidskepelse, ja även häxbålen, medeltidens kännemärke, ha vi i vår tid motsvarighet till [de tyska bokbålen 1933]. Vad vi möter i dessa dagar av rashat, förtryck och förkvävande av all fri andes forskning och möjlighet att göra sin stämma hörd, vad är det annat än mörk medeltid.”

1929 fanns även ABF i Holmsund. Där kunde man bland annan skön- och vetenskaplig litteratur låna böcker om rashygien av Harald Lundborg.

Del IV. Liv, idéer och mentalitet. Här handlar det om närporträtt, ”femtio år senare”, på fyra av eldsjälarna i den gamla logen. Fråga: vad betydde läsande och studier för deras utveckling. En som kom in i kommunens fattigvårdsstyrelse och ersatte de förnedrande ”lapparna” som utdelades till hjälpbehövande med kontantstöd – till de som kunde förväntas sköta pengar; missbrukarna fick fortfarande lappar att skaffa mat för. En som verkar ha varit en gudabenådad underhållare, deklamatör och skådespelare på logens möten. En som var bra på siffror. De som byggde egnahem med brukets hjälp, som ”bytte sida” och fick arbete på kontoret – och alla med diskreta hustrur i bakgrunden.

*

Boken är liten och lättläst, och RA har enligt egen utsago strukit bort mycket material. Jag finner ingen större anledning till kritik Däremot vill jag anteckna en del punkter där jag har frågor, kompletteringar och kanske egna svar på vad som hände. Exempelvis frågan om Holmsund har särdrag som kan ”störa” analysen. Vid sprängningen av SAP 1917 stannade Holmsund kvar i partiet medan övriga Västerbotten i stor utsträckning gick till vänstersocialisterna, samtidigt som Västerbotten var ett starkt liberalt område. Kan detta ha påverkat holmsundsarbetarnas känsla för värdet av studier? Hittar man liknande bildnings-gångar i statar- och torpartäta områden i Södermanland? Bland schartauanska fiskare i Bohuslän? Bland stalinister i Malmberget?

En utgångspunkt för den här boken är undran varför ”bättre bemedlade” kan ha det mer ostädat hemma. Nå, den välmående hade större möjligheter att släppa efter i det egna livet utan att riskera att hamna på det sluttande planet. I de skötsamma arbetarfamiljerna hade man nära till trasproletärt kaos om man inte såg upp. Träsket fanns runt hörnet. Även om det var fattigt måste man hålla sig hel och ren, för att visa att man inte var som ”de där”. Jämför läget idag, när medelklassaren kan gå på stan med trendigt trasiga byxor utan att känna ett kallt drag från fattigstugan om knäna.
De icke skötsamma är skuggor i textens utkanter (förutom suputen Holländer som fanns i RA:s närhet när han var barn), men det blev ju heller inget av dem… . ”De planerade inte sina liv, livet for bara fram med dem.” Men de skötsamma studerade som de människor vi mötte i boken, en del ”läste vidare” som man sade, och slet med kvällskurser eller korrespondensstudier och blev kanske ingenjörer, några kunde till och med ta sig ända upp i regeringen trots en formell utbildning som inte var mycket mer än femårig folkskola. Och skötsamheten kunde vara livsavgörande även på ett större plan: ”… inför den fascistiska utmaningen måste demokratin visa sig stark, den måste ha för-mågan att, som Per-Albin uttryckte det i ett tal, ‘hålla ordning och reda (och) tukta självsvåldet’”. Den anda som spirade i loger och studiecirklar kunde väcka respekt hos bruksherrar och kanske till och med hos der Führer!

Som nämnts ovan började en aktiv elit skönjas i nykterhetslogen på 20-talet. Många av IOGT:arna var medlemmar i fack och arbetarkommun – man kan se en ny grupp framträda i lokalsamhället. Detta kan förmodligen generaliseras till hela folkrörelse-Sverige. De energiska personerna började bygga sitt ”sociala kapital”, definierat som: ”Ackumulerade faktiska eller potentiella resurser knutna till en aktörs varaktiga gruppmedlemskap/nätverksrelationer. Socialt kapital kommer till uttryck som maktgivande/maktökande relationer … [som gör] … vissa handlingsutfall lättare att realisera för medlemmarna av gruppen/nätverket än andra.”

Men vänta: där går bolagets förvaltare omkring bland arbetarna och ”gör sig gemen”, som man sa förr i tiden. Marx gjorde en intressant iakttagelse: ”Ju mer en härskande klass är i stånd att assimilera de behärskade klassernas mest energiska element, desto solidare och farligare är dess herravälde.” Måhända de kvinnor som kallade förvaltaren för ”buse” var mer klarsynta än männen som med beundran talade om förvaltaren, månne en människofiskare som listigt snärjde de driftiga med bra jobb och billiga egnahem? Kanske kan man i denna elit se ett förborgerligande av svenska arbetare, jämsides med bildningstörsten, skönlitterärt framställt redan under 30-talet. Kanske dessa människor hade fortsatt att vara energiska och framåt, även om helt andra tendenser än det socialdemo-kratiska folkhemmet fått råda.

De som skiljdes ut på ett negativt sätt var de mindre engagerade, och kvinnorna. Kvinnorna försvann ut i ett delvis osynligt servicearbete för att hålla organisationerna igång, alternativt hade trevligt i kvinnoklubben. Skulle man döma av utvecklingen bland annat under hungeråret 1917 var kvinnor bra på att ta initiativ till direkta aktioner när nöden var överhängande, men det var tillfälligt, och det kom en rekyl när den värsta krisen var över: ”Politiken kunde återgå till den parlamentariska demokratins former, ledd av manligt dominanta partier.” Att kvinnor spelat en viktig roll även i de stora internationella striderna under 1900, och sedan ”glömts bort”, förtjänas att påpekas. Samtidigt finns det ingen anledning att förakta det goda arbete som utförts i exempelvis syföreningarna – de gjorde ju något produktivt.

RA:s historiska bakgrund kan lämpligen kompletteras med någon ekonomisk historik som behandlar den norrländska skogen under det industriella genombrottet. Socialhistoriskt beskriver han epoken från slutet av 1800-talet när ett samhälle grundat på patriarkaliska, feodala idéer i allt snabbare takt upplöses. I början är brukspatron fortfarande ”storpappa” som håller sina underlydande i Herrans tukt och förmaning, men också ger olika former av stöd till sköt-samma personer. Mot slutet är det moderna anställda som själva är ansvariga, och vill vara ansvariga, för sitt leverne. Varför? Är det ”the man within” (Adam Smiths överjag ) som gör sig hörd och meddelar vad som är rätt och fel? Eller kan det vara samhällets egen dynamik som modifierar samvetets röst? (Eller filosofiskt uttryckt: skall skeendet tolkas idealistiskt eller materialistiskt?) Människorna träder in i en värld där man vet att morgondagen kan vara annorlunda. En förändring på gott och ont, där den energiske och arbetsamme kan använda konjunkturerna till egen (i nykterhetslogen) eller kollektivets (facket) fördel. Har man bara brännvin och inga framtidsutsikter kan man lika gärna supa ner sig. Men hägrar plötsligt en väg ut ur fattigdomen… . Och detta är inget unikt för Holmsund: utvecklingen fanns runtom i landet.

Lite väl tidigt, men profetiskt, talas i Strindbergs Midsommar från 1900 om hur Sverige går från ett gammalt lättsinne till ”… lite allvar, plikt, arbete, en sund kropp, egna hem, sjukvård, ålderdomsförsörjning, barnskydd…” Samma år, 1900, dog min morfarsfar. Han hade kommit till Stockholm från Västmanland 1869, förmodligen utfattig (fadern kallades ”svagsint fattighjon” i husförhörslängden). Tillsammans med hustrun, en torpar/statardotter från Tjustbygden, efterlämnade morfarsfar banktillgodohavanden som i penningvärde år 2003 motsvarar över 180.000 kronor. Man kan ana en del skötsamhet och hårt arbete därbakom. Kontrasten skulle kunna vara min plåtslagar-farfar. Vid sekelskiftet var plåtslagarna ännu ökända för att hålla kvar vid en äldre ”bråkig” arbetsstil, inklusive fylleri och arbetsvandringar. Farfar levde tyvärr upp till ”idealet”. Men vad jag vill peka på är den omvandling av Sverige som Strindberg började ana. Produktivitetshöjningen var cirka två procent per år 1900-1945 , och det gav ett samhället med växande ramar. Man kom från ett land där allt rörde sig inom en tämligen oföränderlig årscykel, till ett där möjlig-heterna utvecklades alltmer tydligt. Studiecirkel eller inte – skötte man sig, kunde man få det bättre.