Lohman: Bröllops- och begravningsdikter

Lohman, Carl Johan Bröllops- och begravningsdikter, Ellerströms, Lund 2007

Det här är liten skrift, inte mer än 47 sidor i behändigt fickformat. Dock finns ett informationspackat förord av Tomas Tranströmer. Han beskriver den onda tid mot slutet av Det Stora Nordiska Kriget när Karl XII stupat, ryska trupper härjade den svenska kusten och livet var svårt. Men dikter skrevs, och en av diktarna hette Carl Johan Lohman.

Vi bo uti ett land, vars konung Oro är,
där var emellan svett och möda dagen delar,
där sorgeharpan mitt i arbetsöknen spelar,
där skuggan själv en bild av klämda sinnen bär,
där undersåten går helt matt och lutar nacken,
med suckan: Ack, att jag vor’ över orosbacken …

Lohman levde 1694-1759, slutade som kyrkoherde i Tierps församling, och i denna broschyr har en del av hans alster räddats till eftervärlden. Mycket av tillfällighetsdiktningen till bröllop och begravningar från tidigt 1700-tal har dåligt litterärt rykte (välförtjänt), men Lohman var inte så dålig jämfört med andra samtida rimsmeder. Jag citerar enstaka rader här och där för att ge något av stämningen – här är det definitivt begravningskänsla:

Vad är vår värld? Ett fält, där sorgenässlor bo …
ett värdshus, vilket vi som främlingar bebo …

Vår första gråt är bror med dödens svanesång …

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus,
en jägare, vars skall oss in i nätet lurar …

Vad är vårt liv? …
en bok, vari man mest om kors och jämmer läser,
en brunn, som utav synd i stadig fradga jäser.

I den fina boken Marxismens världsbild beskrev Arnold Ljungdahl den tidiga materialistiska filosofin som ett evigt kretslopp där man aldrig kommer längre än till års- och livscykelns eviga upprepningar. Lohman skulle kunna illustrera detta tänkande:

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner …

Och Förgängligheten är ett givet motiv (”du kan ingenting ta med dig när du går …” som det sjungits i senare tider):

Hur högt vårt välstånds våg sig välter,
den likväl som en is försmälter …

Lohman upprepar inte bokstavligen det medeltida talesättet ”när Adam plöjde och Eva spann, vem var då adelsman”. Men han lägger texten på ett annat och tidstypiskt sätt – för vare sig vi är ringa eller mäktiga är vi lika inför döden, den store utjämnaren. Och sett i perspektivet av ett stelt klassamhälle kan denna ståndpunkt vara snudd på revolutionär:

Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar! …
Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku’ I liken
dock varda lika …

Men så länge man lever är ändå ”Allstäds gott, men hemma bäst” enligt vad Lohman skriver (och där bäst och mest ser ut som så kallade stockholmsrim – vi urstockholmare uttalar ju ä som e):

Allstäds gott, men hemma bäst
här går syn för saga,
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga …

Andersson: Vägen ut – eller det grymma manssamhället

Andersson, Mariann Vägen ut – eller det grymma manssamhället Alida Uppsala 2002

Den här boken fick jag från Alida som tack för min lilla insats som deras månadspoet i januari (det är väl jag som skall tacka). Nu skall jag, utan att vara inläst på ämnet, försöka ge en del synpunkter:

Diskriminering är när man gör skillnad mellan människor på grunder som inte är relevanta i förhållande till de sakfrågor som diskuteras. Om man med rätta säger att X inte kan bli läkare för att han eller hon inte uppfyller ett antal krav som gäller alla läkarkandidater är det inte diskriminering. Om skälet för att avvisa X är att han eller hon har fel kön, ras eller nationalitet är det diskriminering – ingen av dessa förhållanden säger i sig om X är lämplig för yrket eller inte. Sedan finns det ju lurigare fall: är det diskriminering när mängder av kvinnor är lågavlönade i Sverige beroende av att arbetsmarknaden delvis är kraftigt könssegregerad, eller är det andra mekanismer som råder där? Man kan ju tänka sig särbehandling som inte bara bygger på kön utan också klass och etnicitet.

Särbehandling kan också studeras inom det som sociologer kallar ”institutioner”. Med detta menas alla möjliga relationer mellan människor där ett fast handlingsmönster har utvecklat sig över en längre tid. Det kan vara allt från lagligt fastställda regler till inofficiella vanor som folk håller sig till utan att alltid veta varför, ofta levnadsregler som man får med sig från barndomen. Till dessa hör synen på olika roller som könen spelar. Som bekant är detta inga relationer som är fasta över tiden och som är lika på alla platser. Det kanske anses tantigt här i Sverige om en karl sitter och stickar, men fiskare från Hebriderna som stickar när de inte drar i sina nät är knappast tantiga – jag tror att det här är ett trivialt men bra exempel på genusförhållanden.

Kön är biologi medan genus beskriver vad könen gör som varelser i samhället. Men samhället är inte biologi utan sociologi, och därmed gäller andra regler. Det är felaktiga genusroller som har skurkrollen i den här boken.

Malcolm X sade vid något tillfälle ungefär att du blir det man säger att du är. Om den vite mannen hela tiden predikar för negern att han är lat, oduglig, dum etc. kommer negern så småningom att bli lat, dum och oduglig. Samma propaganda mot kvinnorna pekar Mariann Andersson på. Ju mer omedveten och ”självklar” propagandan är, desto lömskare blir den. Tar man däremot ut trollet i solen kanske det spricker med en smäll! Det kan vara det som menas med ”dekonstruktion”? Eller om man jämför med den skoningslösa granskning av det rådande samhällssystemet som inledde Marx’ bana som samhällsforskare – att kunna förändra samhället genom att förklara det. Om analysen är bra kanske vi får något som är utmärkande för svärmintelligens (som jag skrivit något om här och här) det vill säga att när några gör något lyckat kommer de att dra med sig alltfler i en process som kan beskrivas som spontan. Andersson verkar ha noterat en sådan möjlighet också, fast långt innan termen svärmintelligens myntades. Om man godtar författarens tes att roten till den mesta mänskliga ondskan ligger i kvinnoförtrycket är det ett bra och logiskt sätt att arbeta.

I en samhällsundersökning kan man ställa idealtyper mot varandra. Idealtyperna behöver inte exakt existera i varje individ, men de beskriver de väsentliga dragen för att kunna sortera individer i hanterliga grupper. Med dessa kan man bygga sociologiska modeller av samhället och försöka se hur det fungerar ur olika synvinklar. (Marx’ uppdelning i proletariat och bourgeoisie är ett annat exempel på idealtyper fastän han själv inte använde den termen – den kom senare med Max Weber.)

Som alla modeller i samhällsvetenskap finns det för- och nackdelar, och nackdelarna är svåra att utplåna. Modellen kan peka på viktiga förhållanden som gör att verkligheten ungefär ser ut på ett visst sätt. Men förenklingen som idealtyper och andra modellbyggarknep medför gör att mängder av smärre men kanske viktiga avvikelser försvinner. Om någon hävdar att kvinnor alltid har varit nedtryckta och underordnade kan någon forskare komma och tala om att ”studier av förhandlingar inför tinget i X på 1600-talet visar att kvinnor ibland hade ett betydande spelrum för egna initiativ …”. Mellan idealtyperna finns en glidande skala av mellanformer och det har författaren uppmärksammat. Det behöver inte betyda att den förtryckte är helt god och förtryckaren helt ond. Förtryck deformerar offer och utövare, och en människa kan i olika situationer än vara det ena, än det andra. Modellen utvecklas i en diskussion som känns igen från den dialektiska filosofin, med motsatsernas enhet och kamp. Det finns tecken på förändringar och förbättringar över tiden, från ett möjligen positivt urtillstånd via en mörk medeltid och sedan kanske åter till ljusare förhållanden.

Dialektiken kan också ses i spelet mellan människa och samhälle. Utan samhället kan individen inte existera, men samhället kan också bli en fälla, kanske till och med en dödlig fälla. Det existerande samhället är den ram vi föds in i, men som samhällsmedlemmar har vi ansvar för att bekämpa det dödliga och nedbrytande som finns här. Uppgiften är svår men inte omöjlig. Boken har tillkommit under en långdragen och ibland mycket akut global kris som man, från feministisk synvinkel, kan hävda beror mer eller mindre på att inte bara män i allmänhet, utan definitivt fel sorts män, sitter i ledningen, Inom ekonomi, politik, miljö, kultur etc. bryts olika tendenser mot varandra och ibland blir det riktigt plågsamt. Femårsjubileet för USA:s ockupation av Irak i dagarna är också en märkesdag för ett ohyggligt bakslag för kvinnorna i Irak. Och samma gäller i Afghanistan. Makter som står för grovt ekonomiskt och politiskt förtryck främjar inte kvinnlig jämlikhet eftersom det är ojämlikheten som gör att de frodas.

Man kan faktiskt säga att folk som ägnar sig åt diskriminering också orienterar sig efter en modell. Formellt kan den vara riktig. Har man bestämt sig för att ras, klass eller kön är den enda väsentliga skillnaden mellan människor som avgör allt är det riktigt att sortera bort svarta, arbetare, kvinnor etc. Den inre logiken stämmer, men modellen är fel eftersom den betonar fel saker som viktiga.

Klassaspekten är viktig och där säger Andersson inte så mycket rakt ut (däremot en del om den grova utsugningen av Tredje världen och hur kapitalismen sågar av den gren där den själv sitter). När boken ursprungligen kom var det inte så viktigt, men idag när alla partier har anslutit sig till mer eller mindre feministiska dagordningar är det allvarligare – att sätta feminism mot och till och med över klass betyder bland annat att viktiga delar av kvinnokampen tonas ner eller till och med saboteras. Är feminism viktigare än bra löne- och arbetsförhållanden för kvinnorna som sliter i vården? Är det i sig värdefullt att få in fler kvinnor i styrelserummen så att de kan vara med i bonusfesterna? Är det inte viktigare att få vissa manliga metallarbetare eller brandmän att förstå att det finns kvinnliga arbetare som aldrig kommer ikapp lönemässigt om de inte får kämpa sig till bättre påslag än männen? Kan man avskaffa raskampen i Sydafrika för att några svarta ledare har kommit upp sig och fått fina kostymer och mercedesbilar?

En tanke i flykten: Jag undrar om den misslyckade städerskestrejken på järnverket i Borlänge någon gång i slutet av 1970-talet kan ha varit en vattendelare. Det hade varit en del strejker bland städerskor runt om i Sverige, som en senkommen eftersläng till de större strejkerna bland arbetare 1969 och några år framåt. Men när städerskorna i Borlänge tog strid vågade metallarna inte stödja dem när bolaget satte in strejkbrytare, och de strejkande förlorade. Det var ett moraliskt nederlag för arbetarrörelsen och det straffade sig, den förlorade kraft och har i dag urartat till en tämligen kuvad och försynt samling. Hade man i stället lyft ut strejkbrytarna hade solidaritetsarbetet fått ny kraft över hela landet.

Jag tror lärdomen ur det här, för en socialist och facklig aktivist, är att även om klasskampen är överst på dagordningen måste man se till att andra strider sköts korrekt och framgångsrikt, annars kommer huvudfronten också att falla samman. Eller om man vänder på saken: om de sämst behandlade grupperna på arbetsmarknaden, bland dem många kvinnor, uppmuntras och stöds när det gäller att ta strid för bättre förhållanden, kommer det att hjälpa hela arbetarkollektivet framåt. För att vidga perspektivet ytterligare: i den framgångsrika maoistiska folkarmén i Nepal är ungefär 40 procent av soldaterna kvinnor. Man kan anta att en sådan utveckling, i ett samhälle som är ökänt för bland annat kvinnohandel, kommer att sätta sina spår i hur kvinnor behandlas i framtiden. När de som är underst i samhällshierarkin börjar röra på sig kan inte toppen bara vara stilla och låtsas som ingenting händer.

Hur är det med vägen ut? På flera ställen skriver Andersson om människans sanna natur som kan tas fram när förtrycket avlägsnas. Som jag förstår saken innebär det att människor av båda könen blir ärliga mot sig själva och mot varandra. Jag undrar om denna sanna natur kan betraktas som ett kantianskt ting i sig (vi kan aldrig uppnå den, den är en företeelse som ligger utanför vårt tid och rum) eller om den ändå finns inom räckhåll. På några ställen nämns socialism som en lösning. Marx’ tankar om språnget från nödvändighetens till frihetens rike, där människor kan utvecklas fritt efter sina egenskaper, kommer för mig här. Kan denna sanna natur aktiveras sprängs det nuvarande samhället i luften och mycket få kommer att sakna det. Ingenting är klokt som inte är gott, ingenting är gott som inte är klokt. Och ingenting är vare sig gott eller klokt som inte tjänar den sanna människonaturen, skriver Andersson.

(Här slog mig en tanke: någon har anmärkt att när det blir fler kvinnor i något maktsammanhang tenderar makten att flytta någon annan stans. Kan det vara samma i näringslivet? Är det slutet på den gamla bolagskapitalismen som vi ser när fler kvinnor kommer in på höga poster i företagen? Och vad händer när det inte finns några nya maktpositioner för eliten att flytta till? Detta påminner faktiskt om den marxska teorin om klassamhällets utveckling: makten flyttar från den ena klassen till den andra, men när proletariatet tar över finns det ingen grund kvar för ytterligare maktförflyttningar och klassamhället dör därmed ut.)

Den här boken känns ganska snäll, särskilt med tanke på vad man skulle ha kunnat skriva om ett och annat. Jag skulle tro att författarens utsaga om att detta är ”troligen den första bok som väckt människan till fullt mänskligt självmedvetande” får tas som ett skämt, möjligen kombinerat med en spark mot en eller annan förstockad betonghäck. Texten är lättläst och får på några ställen drag av aforismer:

Det som anses sunt och normalt är ofta förvridet och falskt.
Det som anses perverst och osunt är ibland sunt och normalt.
De snälla och glada kan vara falska och onda.
De onda och frånstötande kan vara goda.

Eller till och med poetiskt (med en närmast Hegelsk världsande i tankarna):

Kanske är mänskligheten en gud i födslovåndor. Men hon måste i så fall lära känna världen grundligt, uppleva all ondska, förnedring och så vidare för att duga till det.

Sedan finns det kanske annat som jag som lite insatt i historia, filosofi och ekonomi kunde diskutera vidare, men här får det räcka.