Nattens häxor – bombflygets stakhanoviter

Jag såg en ganska lågmäld och nästan poetisk film på TV igår om kvinnliga bombflygare i Sovjet under Andra världskriget. Det var bomber men inte bombasmer, om man nu skall försöka vara rolig om ett mörkt ämne. I små tysta och lätta flygplan av plywood och segelduk (motorn var väl metall åtminstone) smög sig flygarna nattetid in över de  tyska linjerna och fällde sina bomber. Ibland gick det bra, ibland inte, men det fanns ett flertal damer kvar att intervjua nu långt senare. Någon uppträdde med sina väl förtjänta medaljer. De var nu gamla men klara i skallen. Bara i något fall antyddes hur de hemska upplevelserna från kriget hängde med. De bör ha varit hårda för att klara av trycket av bombuppdrag ovanför de tyska linjerna varenda natt.

De var medlemmar av ett frivilligregemente av enbart kvinnliga flygare som först sågs över axeln av männen vid fronten men sedemera (före männen som hade sitt eget flygregemente) blev upphöjt till gardesregemente, vilket jag tror var extra fint i det statusmedvetna Sovjetunionen. Tyskarna kallade dem ”nattens häxor”, men vem bryr sig om vad de busarna klagade på? Någon av kvinnorna påpekade att de befriade sitt eget land, Vitryssland, Polen och även Tyskland. De kan vara stolta över denna sin ungdoms stora stund. Samtidigt var det många av dem som blev nedskjutna och inte hade en chans att klara sig – fallskärmar var för tunga att ta med, och piloten och navigatören satt helt oskyddade. En bit plywood är inget bra skydd mot kulor och splitter.

De kom från universiteten vad jag förstår, man studerade astronomi, geografi … en massa framtida intellektuellt arbete ödelades i ett fruktansvärt krig. Patriotismen spelade sin roll, de ville kämpa för sitt land. Och vad hade blivit av dem om de tyska übermenschenfigurerna hade segrat? Intellektuellt bildade slaver var väl lika högt på tyskarnas dödslistor som judar och bolsjeviker. De slogs för sig själva också.

Det framgick inte om kvinnorna tog upp sina studier igen efter kriget. Men jag tror att Sovjet tog hand om sina veteraner, så det är inte omöjligt. (Även USA hade sina veteranstipendier efter Andra världskriget, så man kan ju undra vad kriget betydde för världens bildningsnivå?)

Stakhanoviterna var Sovjets berömda elitarbetare på 1930-talet, kända för att arbeta i en rasande takt. Stakhanov själv var kolgruvearbetare. När någon av de intervjuade nämnde att de kunde göra uppåt tio uppstigningar per natt, ibland femton och kanske sjutton i något extremfall, tänkte jag att produktiviteten måste ha varit enormt hög. Visserligen kan man räkna ut att dessa små och långsamma flygplan inte kan ha gjort så långa turer, deras baser måste ha legat nära fronten, men allt detta skedde under dygnets mörka timmar! En förklaring som gavs var att manliga flygare måste röka en cigg mellan passen medan kvinnorna bara landade, lastade in nya bomber och gav sig upp igen. Jag har alltid varit skeptisk mot rökrum och liknande företeelser … . Jo, dessa frivilliga kvinnor var nog det lätta bombflygets stakhanoviter!

Frankson & Zetterling: Tjerkassy 44. Inringningen på östfronten

Frankson, Anders & Zetterling, Niklas Tjerkassy 44. Inringningen på östfronten. Norstedts 2007

Varför läser man en sådan här bok? Kanske för att man är för snål för att låta en inköpt bok ligga oläst.

Jag är väl inte riktigt i kategorin ”kronvrak” men tillhörde ett förband som inte antogs vara stridande (jo, jag är gammal nog att ha varit med på den tiden när de flesta ynglingar inkallades till värnplikt – en demokratisk men också trist upplevelse). Samtidigt undrar jag om inte denna klena människotyp är ganska stor konsument av den här typen av litteratur. Det är klart att man kan vara militär med historiskt intresse, eller historiker med militärt intresse, men utanför dessa grupper misstänker jag att kronvrak – fåtöljkrigare – amatörstrateger är den främsta målgruppen om man skriver om mindre kände slag under Andra världskriget. Här kan man tröska sig igenom krigets vedervärdigheter utan att behöva riskera något annat än att läsningen kan göra en sömnig ibland.

Kort sammanfattat: boken handlar om ett mindre känt men stort slag på östfronten i Ukraina tidigt 1944. Röda armén lyckade inringa en stor tysk truppstyrka i västra Ukraina, väster om staden TJerkassy. Nu var frågan om tyskarna skulle kunna bryta sig ut, eller om det skulle bli en ny militär katastrof. Det var efter de stora sovjetiska segrarna i Stalingrad och Kursk. De tyska generalerna borde vid det laget ha förstått att kriget skulle sluta illa. Frågan var väl: hur illa. De kunde bara försöka hålla emot när en alltmer överlägsen sovjetisk armé slog till mot olika frontavsnitt efter eget val. Borta var de glada dagarna från 1941 när ett Wehrmacht på toppnivå kunde slå sig fram till Moskvas portar. Några års krig hade malt ner den tyska krigsmakten medan Sovjet blev allt starkare. Dock fanns det huggtänder kvar.

Det här är varken historien om ett enskilt förband eller om hela kriget, utan om ett särskilt frontavsnitt under några månaders tid. Problemet med att skriva en berättelse på ”mellannivå”, man svävar mellan det stora kriget som sådant och vad enskilda personer hade för sig i stridens hetta, är att man inte landar någonstans. Det hela blir svårgripbart. Då kanske det vore bättre att gå ner på mikronivå och låta det hela verkligen bli obegripligt, för det är väl ofta så som frontsoldaten uppfattar det hela. Man tar hand om sig själv och försöker överleva, och vad som händer någon kilometer bort har man inte en aning om.

Ett alternativ kunde vara att hålla sig på mellannivån men ta bort en massa detaljer som förvillar läsningen. För författarna vill verkligen att läsaren skall ha kunskap om vilken armé eller division eller annan enhet som gjorde si och så då och då. Och då undrar jag om inte knappologin går för långt ibland. För en något förslappad läsare som jag är det snarare ibland svårt att se vems krigsmakt som är i farten. När enheter med namn som Grossdeutschland eller Liebenstandard Adolf Hitler är i farten kan man ju räkna ut var de hör hemma, och att det fanns diverse ”fronter” på den sovjetiska sidan är lätt att komma ihåg. Oftast har förbandschefer och andra inblandade sådana namn att man kan se om de tillhör übermenschenlägret eller ej. Men ibland blir det som sagt förvirrat.

Den verkligen entusiasten bland läsarna tar säkert också fram förstoringsglaset och insuper appendix och slutnoter (tryckta med förmodligen den minsta stilsort man hittat) för att kunna gotta sig ytterligare i hur många Pantherstridsvagnar det fanns i den ena eller andra divisionen. Jag noterade att på några kartor var de nutida gränserna inritade, inte de som fanns 1941 eller något annat lämpligt krigsår, och på detaljkartorna saknades förklaringar till vissa symboler. Ofta kunde man väl räkna ut vad de betydde ändå, men jag tror något frågetecken kvarstod.

Jag avslöjar väl ingen hemlighet om jag skriver att det var Röda armén som vann, även om det inte blev lika slutgiltigt som i Stalingrad. Segerdagarna för tyskarna var över, nu kunde de i stort sett bara försöka hålla emot den sovjetiska ångvälten. Och det kunde de göra till det slutliga nederlaget ungefär femton månader senare.

Indriðason: Mannen i sjön

Indriðason, Arnaldur Mannen i sjön Norsteds Pocket, Stockholm 2007

Någon renodlad kriminalhistoria har jag hittills inte skrivit om på den här bloggen. Guillous Fienden inom oss är visserligen i närheten av den genren men ändå mer av politisk spänning och samhällskritik under samma tak. Islänningen Arnaldur Indriðasons Mannen i sjön är därmed det mesta av rent polisarbete som beskrivits här. Dock är den inte helt en deckare av ”who dunnit?”-typen utan syftar lite bredare.

Det här är första isländska deckaren jag läst, men vad jag förstår genomgår (genomlider?) Island samma deckarboom som Sverige. Av baksidestexten ser jag att det här är fjärde boken av Indriðason (borde väl skriva Arnaldur egentligen?) som kommit ut på svenska, och här och där i texten finns referenser tillbaka till tidigare historier.

En generell anmärkning mot många av dagens kriminalförfattare: varför måste hjältarna/huvudpersonerna dras med taskiga hemförhållanden, katastrofer i uppväxten, skilsmässor och vanartiga barn? Är det för att man känner att den grundläggande berättelsen är för tunn eller att ett lass personliga problem gör att läsaren verkligen skall känna med de inblandade? Här heter huvudpersonen Erlendur och han fyller väl kvoten för butter polisman med sociala problem. Erlendur förresten, här är en bok med flertal malmklingande fornnordiska namn: Sigurður, Elínborg, Bergþora och liknande. Bara det lyfter texten som i övrigt inte känns särskilt tungläst. Nå, en del av dem har alltså mer eller mindre intressanta personliga svårigheter som kräver en del papper och trycksvärta och drar uppmärksamheten från historiens kärna. Jag är den sortens läsare som inte alltid blir entusiastisk över detta.

Det väsentliga är ju inte Erlendurs mer eller mindre taskiga ungar (eller hans egna tillkortakommanden) utan att ett skelett med vidhängande gammal sovjetisk elektronik hittas i en sjö utanför Reykjavík som råkat bli delvis torrlagd. Skelettpersonen har ett hål i skallen som antyder våldsam död. Därmed följer frågor av typen: vem är det? vem har gjort det? Och så rullar historien på. Dels i isländsk nutid, dels tillbakablickar till det kalla kriget på 1950-talet och isländska studenter som gick på universitetsutbildning i östra Tyskland, i Tyska Demokratiska Republiken, DDR.

Eftersom detta är en kriminalhistoria – kombinerad med en politisk historia förvisso – skall ingen stämning förstöras genom att berätta hur det gick. Efter att ha varit kritisk ovan vill jag istället ge några positiva omdömen. Detta är ingen blodskvättarhistoria som dånar fram i nästan överljudsfart, utan den får ta sin tid. Man kan tänka sig att den lunkar på ungefär som ett isländskt samhälle i brytningen mellan dåtid och nutid. I bisatser här och där glimtar det till om övergången från fattigt bondesamhälle till modern välfärdsstat på ”sagornas ö”. De inblandade känns någorlunda trovärdiga (men jag har nog aldrig träffat någon islänning och kan inte säga mer om det). Texten flyter på – författaren är gammal journalist och bör kunna hantverket.

Och hur var det med bakgrundshistorien i DDR? Förmodligen beskrivs stämningen under 1950-talet där ganska bra. Det var inget gott läge för förutsättningslösa diskussioner, om man säger så. Landet byggdes upp ur Andra världskrigets ruiner, Walter Ulbrichts regering var helt i händerna på Sovjet och ibland verkade det kalla kriget kunna slå om till en obehagligt varmare variant. Och vad var det för människor som byggde upp DDR igen? Jag minns en diskussion från Jan Myrdals roman Karriär, där en östtysk partiman får berätta hur det gick till: När man skulle starta om efter krigets slut fick partiet ta till de energiska människor man kunde hitta och sätta dem i arbete. De som varit slappa och värdelösa under hitlertiden fortsatte att vara slappa och värdelösa även efter, och var följaktligen inget att stödja sig på. Vilka fanns det kvar som ändå var framåt och energiska? – De gamla aktivisterna från Hitlerjugend! – Jag antar att läget var detsamma i västra Tyskland. De gamla aktivisterna från nazisternas olika rörelser fortsatte att jobba vidare under andra politiska beteckningar över hela Tyskland, och det kom att sätta viss prägel på den fortsatta utvecklingen. Men i öster fanns det inga demokratiska motkrafter vilket gjorde utvecklingen extra svår. Och i den soppan hamnade en del unga isländska socialister, i en verklighet där de politiska motsättningarna blev allt svårare att hantera. Efter demonstrationerna i Östberlin 1953 var regimen Ulbricht inte särskilt hågad att ta så mycket opposition. Saken blev inte lättare efter Ungern 1956.

Sammanfattningsvis: för den som vill ha lite kriminalspaningar hos vårt lilla nordiska broderfolk däruppe i Ishavet, blandat med några nedslag i Leipzig under 1950-talet, kan det här vara några timmars intressant läsning. Om Arnaldur är ”Nordens bästa kriminalförfattare” vet jag inte, men han lyckas i alla fall tråckla ihop en historia som känns rimlig.