Indriðason: Mannen i sjön

Indriðason, Arnaldur Mannen i sjön Norsteds Pocket, Stockholm 2007

Någon renodlad kriminalhistoria har jag hittills inte skrivit om på den här bloggen. Guillous Fienden inom oss är visserligen i närheten av den genren men ändå mer av politisk spänning och samhällskritik under samma tak. Islänningen Arnaldur Indriðasons Mannen i sjön är därmed det mesta av rent polisarbete som beskrivits här. Dock är den inte helt en deckare av “who dunnit?”-typen utan syftar lite bredare.

Det här är första isländska deckaren jag läst, men vad jag förstår genomgår (genomlider?) Island samma deckarboom som Sverige. Av baksidestexten ser jag att det här är fjärde boken av Indriðason (borde väl skriva Arnaldur egentligen?) som kommit ut på svenska, och här och där i texten finns referenser tillbaka till tidigare historier.

En generell anmärkning mot många av dagens kriminalförfattare: varför måste hjältarna/huvudpersonerna dras med taskiga hemförhållanden, katastrofer i uppväxten, skilsmässor och vanartiga barn? Är det för att man känner att den grundläggande berättelsen är för tunn eller att ett lass personliga problem gör att läsaren verkligen skall känna med de inblandade? Här heter huvudpersonen Erlendur och han fyller väl kvoten för butter polisman med sociala problem. Erlendur förresten, här är en bok med flertal malmklingande fornnordiska namn: Sigurður, Elínborg, Bergþora och liknande. Bara det lyfter texten som i övrigt inte känns särskilt tungläst. Nå, en del av dem har alltså mer eller mindre intressanta personliga svårigheter som kräver en del papper och trycksvärta och drar uppmärksamheten från historiens kärna. Jag är den sortens läsare som inte alltid blir entusiastisk över detta.

Det väsentliga är ju inte Erlendurs mer eller mindre taskiga ungar (eller hans egna tillkortakommanden) utan att ett skelett med vidhängande gammal sovjetisk elektronik hittas i en sjö utanför Reykjavík som råkat bli delvis torrlagd. Skelettpersonen har ett hål i skallen som antyder våldsam död. Därmed följer frågor av typen: vem är det? vem har gjort det? Och så rullar historien på. Dels i isländsk nutid, dels tillbakablickar till det kalla kriget på 1950-talet och isländska studenter som gick på universitetsutbildning i östra Tyskland, i Tyska Demokratiska Republiken, DDR.

Eftersom detta är en kriminalhistoria – kombinerad med en politisk historia förvisso – skall ingen stämning förstöras genom att berätta hur det gick. Efter att ha varit kritisk ovan vill jag istället ge några positiva omdömen. Detta är ingen blodskvättarhistoria som dånar fram i nästan överljudsfart, utan den får ta sin tid. Man kan tänka sig att den lunkar på ungefär som ett isländskt samhälle i brytningen mellan dåtid och nutid. I bisatser här och där glimtar det till om övergången från fattigt bondesamhälle till modern välfärdsstat på “sagornas ö”. De inblandade känns någorlunda trovärdiga (men jag har nog aldrig träffat någon islänning och kan inte säga mer om det). Texten flyter på – författaren är gammal journalist och bör kunna hantverket.

Och hur var det med bakgrundshistorien i DDR? Förmodligen beskrivs stämningen under 1950-talet där ganska bra. Det var inget gott läge för förutsättningslösa diskussioner, om man säger så. Landet byggdes upp ur Andra världskrigets ruiner, Walter Ulbrichts regering var helt i händerna på Sovjet och ibland verkade det kalla kriget kunna slå om till en obehagligt varmare variant. Och vad var det för människor som byggde upp DDR igen? Jag minns en diskussion från Jan Myrdals roman Karriär, där en östtysk partiman får berätta hur det gick till: När man skulle starta om efter krigets slut fick partiet ta till de energiska människor man kunde hitta och sätta dem i arbete. De som varit slappa och värdelösa under hitlertiden fortsatte att vara slappa och värdelösa även efter, och var följaktligen inget att stödja sig på. Vilka fanns det kvar som ändå var framåt och energiska? – De gamla aktivisterna från Hitlerjugend! – Jag antar att läget var detsamma i västra Tyskland. De gamla aktivisterna från nazisternas olika rörelser fortsatte att jobba vidare under andra politiska beteckningar över hela Tyskland, och det kom att sätta viss prägel på den fortsatta utvecklingen. Men i öster fanns det inga demokratiska motkrafter vilket gjorde utvecklingen extra svår. Och i den soppan hamnade en del unga isländska socialister, i en verklighet där de politiska motsättningarna blev allt svårare att hantera. Efter demonstrationerna i Östberlin 1953 var regimen Ulbricht inte särskilt hågad att ta så mycket opposition. Saken blev inte lättare efter Ungern 1956.

Sammanfattningsvis: för den som vill ha lite kriminalspaningar hos vårt lilla nordiska broderfolk däruppe i Ishavet, blandat med några nedslag i Leipzig under 1950-talet, kan det här vara några timmars intressant läsning. Om Arnaldur är “Nordens bästa kriminalförfattare” vet jag inte, men han lyckas i alla fall tråckla ihop en historia som känns rimlig.