Stevens: Mannen med den blå gitarren

Den 23 juni 2007 kom den här bloggen – om nu blogg är rätt ord – för första gången ut på nätet. Det var ett experiment, ett provisorium. Man kan väl kanske snart jämföra med provisorier i byggverksamheten, som Strömbron i Stockholm, som blir stående i all evighet (eller lång tid i alla fall).

Lite statistik: i skrivande stund har det varit nära 8900 besökare. Bästa dagen var det 89 stycken, bästa månaden 1439 besökare. Nu är det sommar och man kan inte förvänta sig så många som tittar in – det borde finnas andra saker som drar så här års – men jag gissar på drygt 400 besökare innan juni är slut. I juli förra året var det 150. Med andra ord har den gått så hyfsat att det kan vara idé att låta den leva ett tag till. Har jag tid och vill jag skriva kommer det påfyllning då och då. Och här är en påfyllning, en liten skrift som följde med senaste häftet av Lyrikvännen:

Stevens, Wallace Mannen med den blå gitarren, Ellerströms, Lund 2008

Det är ett häfte i samma serie från Ellerströms som jag skrivit om ett par gånger tidigare (här och här), återigen med en snabb och enkel introduktion till en diktare som jag inte kände till förut. Tydligen är jag inte ensam om det eftersom Stevens kallas ”poeternas poet”. Här låter det exklusivt, med andra ord, men jag känner inte att det tar emot vid läsningen. Visst är texten luftig på något sätt (eller om vi skall säga att den inte känns instängd och nedlusad av poetiska finesser som man måste vara finsmakare för att förstå) men samtidigt är den gripbar, jordnära, trots olika filosofiska utflykter.

Olle Thörnvall har översatt och skrivit efterord till Mannen med den blå gitarren. Det är 33 korta dikter, eller om vi ser det som en lång dikt. Varje numrerad del innefattar mellan fyra och åtta strofer, varje strof med två rader. Ibland är det rim, oftast inte. Formen känns både fri och stram på en gång. I centrum finns en tavla som jag inte vet om jag sett, ett tidigt verk av Picasso som visar en man som spelar gitarr. I Thörnvalls efterskrift framgår att det egentligen inte är gitarren, utan bakgrunden, som är blå. Diktaren har tagit sig en poetisk frihet alltså, men så blir det ju när  tankarna får flyga.

För mig blir det en rad scener där någon spelar den blå gitarren, och gitarren blir skapelsens instrument. Den spelande spelar fram världen (jag gör associationer till magiska trummor och andra instrument, och till sånger och riter där världens ting skapas) och runtom finns åskådare som ibland kommer in med kommentarer. Däremot finns ingen sammanhängande berättelse. Möjligen ett antal fragment av en berättelse. Att den blå gitarren nämns då och då ger intrycket av omkvädet i en sönderriven folkvisa kanske?

Ett egendomligt förhållande mellan dikt och poesi råder i dikt XXII:

Poesin är diktens ämne,
från detta utgår dikten, och

vänder åter till det. Mellan
avfärd och återkomst så finns

en frånvaro i verkligheten,
ting som de är …

Här får jag en bild av shamanflykt, men det kanske är helt fel? Dikten gör en utflykt från sin bas poesin, bort till tingen ”som de är”. Är det månne Kants ”ting i sig” som besöks – Stevens var intresserad av Kant. Kanske bara poeten kan nå fram till tingets verklighet, i den mån naturvetarna går bet på den saken?

Wallace Stevens må vara tämligen lite känd och tillhörande en annan tid (levde 1879-1955) men det ligger inte något damm över texterna. Det blåser så mycket frisk luft att eventuellt damm blåser bort.

Mannen som aldrig kom över slukaråldern

Ännu har jag suddiga minnen av en avlägsen barndom. Skolan var slut (skönt!) och sommarlovets oändlighet bredde ut sig – och man knallade till biblioteket och fyllde en väska med böcker. Sommarlån. Undrar om jag ens behövde en vecka för att läsa igenom hela högen. Buffalo Bill, Hjortfot, pirater, äventyrare … det var tider det! Man var i slukaråldern!

Av någon anledning har jag inte kommit över slukandet. Undrar vad det kan bero av? Trots välpackade bokhyllor, en del böcker på golvet, i källaren och garderoben, kan jag inte låta bli att låna en laddning böcker nu när det drar mot midsommar. Fast nu är det till andra inrättningar än barnavdelningen hos Stockholms Stadsbibliotek jag gör mina räder – nu är det på universitets- och högskolebibliotek. Jodå, till den som funderar: man kan få låna där, och på en hel del andra bibliotek också, även om man inte är inskriven som studerande eller anställd. Jag har exempelvis lånekort såväl till Kungliga Biblioteket som Riksdagens bibliotek trots att jag varken är kung eller riksdagsledamot! Men nu var det till Stockholms Universitet och Södertörns högskola jag styrde mina steg och fyllde ryggsäcken.

På ”min tid” var det fortfarande bibliotekarier som mixtrade med lånekort och små stämplar när man lånade böcker. Systemet var helt manuellt men fungerade bra. Vi hade väl inte så rasande bråttom på den tiden. Numera plockar man ju för det mesta boken ur hyllan själv och låter sedan en maskin ta hand om utlåningen. Förhoppningsvis finns en levande bibliotekarie i närheten om apparaten inte fungerar eller om institutionen ändrat systemet sedan jag var där senast så att inget verkar fungera – båda fallen inträffade för mig i onsdags.

Det är snabbt, elektroniskt, bekvämt (ja, när systemet fungerar alltså). Man kan slå sig in på bibliotekets katalog från sin hemdator och söka en speciell bok, och finns den tillgänglig är det bara att kasta sig på närmaste färdmedel och åka dit och bärga den. Eller man kan beställa boken via nätet och vänta på en epost som talar om att den finns att hämta.

Vad man nu än gör är det uppenbart för alla som har lite hum om saken att man lämnar spår efter sig. Elektroniska spår. Och då är vi inne på FRA-eländet och övervakningssamhället igen. När jag lånat Goethes Färglära är det min ensak, men det kanske finns någon som har annan åsikt i den saken? Eller Schumpeters stora feta historik över den ekonomiska analysens historia?

Jag har lånat ytterligare en bok om ekonomisk teorihistoria och en avhandling som beskriver hur den nya einsteinska fysiken togs emot i Sverige – vad kan man hitta för fel med det? Tja, Einstein bidrog ju till att utveckla aombomben, och till och från får vi ju höra att otäckingar vill tota ihop just atombomber, så här kan vara något skumt. En dubbelvolym med texter av Marx och Engels från tidigt 1870-tal måste ju vara högeligen misstänkt allrahelst som flera av texterna är på andra språk än engelska.

En volym vetenskapsteori av Karl Popper kan verka oskyldig, men mannen stödde ju den västeuropeiska välfärdsstaten och måste därmed betraktas som något som katten släpat in … . Tja, så där kan man hålla på och raljera i all evighet. Jag hörde dock när ordföranden i Piratpartiet citerade den maktfullkomlige gamle franske kardinalen Richelieu (du känner till honom om du läst De tre musketörerna) som skall ha sagt något i stil med att ”ge mig sex rader skrivna av den hederligaste mannen, och jag skall få honom hängd”. Allt kan vrängas till för att passa den illvillige och den dumme. Och därför finns finns det anledning att vara oroad.

Men det bästa sättet att försvara rätten att läsa det jag har lust att läsa är att fortsätta att göra det. Jag kom in i slukaråldern, jag har aldrig kommit ur den, och det trivs jag gott med. Och jag tror att jag inte är alldeles ensam om det heller. Hör ni därute, njut av sommaren, och gör det gärna med en god bok i handen!