Sanne: Keynes barnbarn. En bättre framtid med arbete och välfärd

Sanne, Christer Keynes barnbarn. En bättre framtid med arbete och välfärd Formas Stockholm 2007

Den store nationalekonomen John Maynard Keynes föddes 1883. Om vi räknar trettio år per generation skulle hans barnbarn grovt räknat vara födda på 1960-talet. Det var den generationen som Keynes trodde inte skulle behöva arbeta mer än ett par timmar om dagen.

Keynes barnbarnsbarn, kanske födda på 1990-talet, skulle kunna ha sina föräldrar i närheten nästan hela dagarna om så önskades. Nu är frågan: varför har det inte gått så? Hade Keynes fel, eller ligger problemet någon annan stans? Är åttatimmarsdagen en naturlag? Varför har man slutat sänka arbetstiden trots att produktiviteten ökat oerhört? Varför vill man tvinga folk att stanna kvar längre i arbetslivet? Det kan man fundera på när man läser Sannes (bilden) bok. En gång hävdades att det var tolvtimmarsdagen som var det riktiga, och en sänkning till elva timmar skulle få tråkiga konsekvenser (särskilt för de stackars arbetarna som man naturligtvis särskilt ömmade för!). Varför är inte sextimmarsdagen den naturliga normen?

Jag har tidigare skrivit om Forsbergs bok om tillväxtens gränser.Den täcker in en del av dagens problematik och riktar ett kritiskt öga mot tillväxtfilosofin. Samma sak gör Sanne, men från delvis annat håll. Det här är en fråga som är så oerhört stor att det knappast räcker med en bok för att bena upp problemen och presentera lösningar. Många skrifter och mycket debatt och analyserande och syntetiserande av idéer behövs. Jag tror att den här boken kunde vara bra underlag för exempelvis en studiecirkel bestående av människor som funderar på hur man kan leva ett gott liv inom ramarna för vad vår planet kan ge oss. Man kan nästan kalla sådant för ”framtidsforskning”. Frågan är i och för sig inte ny – redan Aristoteles hade frågan om det goda livet i åtanke. Adam Smith funderade på hur en nation kan uppnå välstånd, etc. Vi får fortsätta den diskussionen.

Vad gör vi egentligen med vår tid? Eller frågan kanske snarare är: Vad gör andra med vår tid? För när vi diskuterar hur mycket tid som tillbringas på arbetsplatser är det ju andras utnyttjande av vår tid det handlar om. Vi finns där för att kunna tjäna pengar och tillfredsställa behov. Men konsumerar vi produkter för att tillfredsställa egna behov, eller konsumerar vi i själva verket för att möta producenternas behov av att ta hand om våra pengar (och vår tid)? Vem har den verkliga maktpositionen i spelet producent-konsument?

Och varför godtas inte en massa annat, som inte är avlönat arbete, som lika värdefullt? Eller kanske värdefullare än många avlönade jobb? Kan det vara så att man från vissa håll ser idellt arbete exempelvis inom vård och socialtjänst inte som nyttiga och fina insatser, utan som ett smart sätt att skära ner ordinarie avlönad personal och därmed göra ”besparingar” för att kunna sänka skatten?

Hur stor del av vårt liv skall fyllas av konsumtion av produkter eller tjänster som tar oss bort från oss själva och våra medmänniskor (om man tror att man kan köpa en personlig stil eller vänner är den frågan naturligtvis oväsentlig)? Finns folk alldeles för lång tid på sina lönearbeten för att därmed kunna konsumera mer av varor som gör dem mindre och mindre tillfredsställda? En nationalekonom kunde väl kalla detta för ”avtagande marginell tillfredsställelse av ytterligare konsumtion”. Är det så att det faktiskt krävs en viss befrielsekamp mot det som kan kallas ”de kommersiella intressena” för att vi skall bli fria som människor? Och är en sådan kamp möjlig med tanke på hur oerhört starka dessa krafter, tillsammans med de tillväxtfixerade politikerna, är i dagens samhälle.

Sanne skriver om företagen (sid. 157):

Företagens kunnande och produktionsförmåga är omistliga för en bättre framtid men det politiska systemet måste kunna reglera hur företagen handlar mot samhället och naturen. Inte tvärtom: det är orimligt att de andra aktörerna är beroende av företagens vilja – och villkor för – att ”skapa jobb”. En utgångspunkt måste vara att det är ett privilegium att driva företag i samhället och få utnyttja dess allmänningar: naturresurser, institutionella och kulturella. Företagen, de juridiska personerna, måste göra rätt för sig och följa politiska beslut, liksom medborgarna, de fysiska personerna, gör. Det måste finnas en balans mellan patent- och upphovsrätter och samhällsintresset. Det måste också finnas spärrar för marknadsföringen för att hålla anspråken i schack. Det är inte tal om att reglera människors behov men väl de krafter som blåser upp dem för sin egen vinnings skull. En skör upplevelse av tillräcklighet får inte ofredas av alltför närgången påverkan till missnöje och habegär.

Bara det här korta citatet skulle kunna ge upphov till hur mycket diskussioner som helst. Men som jag tolkar det måste företagens roll göras om. Kapitalism ryms inte inom de här ramarna. Det gör däremot demokrati. Produktionen skall vara efter behov och efter vad planeten tål, inte enligt någon plan för maximerad privat vinst. Vem vågar ta tag i en sådan politik?

Pålsson Syll: De ekonomiska teoriernas historia

Pålsson Syll, Lars De ekonomiska teoriernas historia. Studentlitteratur, Lund 1999

Här får man inte en Syll i vädret … nä, dåligt skämt, till saken i stället!

I dessa dagar verkar vi åter vara på väg in i en lågkonjunktur. Det började som problem med dåliga betalare bland bolånare i USA – så sägs det i alla fall, även om bakgrunden är knepigare än så. Det gamla kända fenomenet med dåliga tider är här igen, efter några år av klang och jubel.

Knut Wicksell – en av de största svenska ekonomerna från omkring förra sekelskiftet

Det finns en grupp människorvars uppgift det borde vara att förklara och hjälpa till att förebygga kriser, men vi kan återigen konstatera att de har misslyckats. Kanske för att de har mycket makt men för dåliga idéer, eller goda idéer men inte så mycket makt. Hur det nu än är med det: det bör vara av intresse att veta mer om vilka idéer som kommit fram under olika tider. Och det är Pålsson Sylls uppgift med denna bok.

Gunnar Myrdal – honom bör väl några människor minnas i alla fall?

Här blir man som läsare ganska beroende av vad författaren tycker är intressanta eller viktiga tankar, och hur han tolkar dem. Det förefaller ganska klart att Pålsson Syll inte är så förtjust i vissa tankeskolor inom nationalekonomin. Eftersom jag delar preferenserna stör det mig inte särskilt mycket. Motståndet mot den överdrivna matematiseringen av nationalekonomin är en sak. I stället för någorlunda begripliga resonemang fylls de nationalekonomiska texterna med formler och ekvationer som bara kan förstås av ett fåtal människor och som ofta skall bevisa neoklassiska teser. Detta har kallats ”autistisk ekonomi”. Efter att den här boken skrevs har en motrörelse formulerats som ”post-autistisk ekonomi”.

Gustav Cassel – internationellt känd svensk ekonom i början av 1900-talet. Han lär ha varit otrevligare än Wicksell och anklagades för att knycka andras idéer utan att redovisa varifrån.

Den neoklassiska metoden att knappast ta hänsyn till tid och rum, utan att anta att de egna teorierna är giltiga överallt oavsett omständigheterna, förefaller inte uppskattas av författaren. De institutionella ekonomerna däremot tar just denna typ av hänsyn. Men det är märkligt att neoklassikerna fått hålla på som de gjort under rätt många år nu. Någon borde ha ropat ”kejsaren är naken” för länge sedan – i själva verket har detta hänt, men den neoklassiska teorin torde ha motsvarat de förhärskande samhällsintressena och därmed fått en framskjuten position. Andra röster har helt enkelt inte hörts så bra i det neoklassiska larmet.

Böhm-Bawerk, österrikare. Det fanns ekonomer där också!

Skriver man om teorihistoria finns det ett problem som uppträder så fort man skriver om mer än en teori. I det sista fallet är det nog inte så svårt att göra framställningen kronologisk. Om flera tankeskolor behandlas kan man bli tvungen att gå fram och bak i tiden om de råker uppträda parallellt. Och under snart ett par hundra år har detta skett: klassiker, neoklassiker, den tyska historiska skolan, den österrikiska skolan etc. uppträder mer eller mindre samtidigt. Det kan göra en historisk översikt ryckig. Lite av det kanske märks i boken, men inte störande för min del.

En begränsningen i boken att notera: naturligtvis rör det sig inte om alla ekonomiska idéer under alla tider och platser, utan om ett urval (och det är nog bra, annars hade det blivit en bibeltjock lunta). Förutom de fåtaliga nedslagen i antiken och medeltiden handlar det i stort sett om manspersoner från Europas västra delar samt Nordamerika under den kapitalistiska epoken. Men tänkande som kan kallas ekonomiskt har funnits under många tusen år, fast tankarna och sättet de överförts på och tillämpats har skiftat mycket kraftigt. Som jag ser det är det mycket intressant att veta varför vissa samhällsmodeller kan överleva under tusentals år trots svåra påfrestningar, medan kapitalismen hela tiden hotas av djupgående kriser från orsaker som inte borde vara så allvarliga. Det är intressant men ryms inte i denna bok.

Den här perukgubben gjorde en del för att utveckla nationalekonomin – Adam Smith, som sannerligen inte var en världsfrånvarande neoklassiker – han var klassiker med ett kritiskt öga för ”marknaden”! Och det framgår i boken också.

En annan begränsning är att den stora socialistiska ekonomin under 1900-talet inte finns med, trots att det var ett försök till politisk och ekonomisk omvälvning som berörde många hundra miljoner människor. Planering fanns redan i de stora monopolen och i de nationella ekonomierna under Första världskriget, men i de socialistiska staterna försökte man föra upp planeringen på en högre nivå till tjänst för samhällets utveckling. Lenin nämns men försvinner ur handlingen när han får börja arbeta praktiskt, och stora företeelser som Gosplan nämns inte alls. Det är svårt att förneka att det fanns en del kompetenta ekonomer på plats. En del var aktiva både i öst och väst, som Leontief som var med om att utveckla den första femårsplanen i Sovjet. Bland andra namn jag känner till finns polacken Oskar Lange och tjeckoslovaken Ota Šik.

Jag tror att det underlättar om man läst åtminstone lite nationalekonomi om man skall ha riktig behållning av denna bok. Dessutom skulle jag vilja hävda att ett studium av olika teorier, även sådana som anses utgångna eller felaktiga, är till stor hjälp för den aktive ekonomen. Det ger perspektiv på vad man håller på med, och det tror jag faktiskt saknas hos många i branschen. Jag minns när jag läste ett specialnummer av Ekonomisk Debatt om den ”nya ekonomin” som var i ropet strax före IT-kraschen år 2000 – det föreföll mig uppenbart att ekonomhistorikerna hade en nyktrare syn på utvecklingen än nationalekonomerna. Det är nog ingen tillfällighet. Jag förmodar att många av dagens ekonomer har haft dålig eller ingen kontakt alls med klassiska ekonomiska författare. Jag tyckte det var besvärande när jag läste nationalekonomi, likaså att intressanta och relevanta ”heterodoxa” ekonomer inte behandlades i någon större utsträckning. Därför är det bra att få en översikt över exempelvis den tyska historiska skolan eller sådana som Schumpeter och Veblen.

Och en av de största kanonerna – Karl Heinrich Marx, en tysk som dock jobbade mycket med forskning i London!

Sedan boken skrevs har en del som sagt hänt. Även om den neoklassiska skolan desperat hänger sig fast undermineras den förmodligen rätt kraftigt just nu, och detta från flera håll. Det skrivs en del om spelteori och institutionell ekonomi exempelvis, men till detta kan vi numera lägga neuroekonomi som tar hjärnforskning till hjälp. Jag antar att en del av de metoder som ekonomerna arbetade efter för något årtionde sedan idag kanske är lika aktuella som räknestickan är för dagens ingenjörer.

Pålsson Syll skriver inte bara om de stora kända ekonomerna ute i världen. Även mer eller mindre kända svenskar behandlas. Det är ju så att vi under en tid hade en rad framstående ekonomer i det här landet. Heckscher-Ohlinteoremet stöter man exempelvis säkert på om man slår upp en internationell lärobok i utrikeshandelsteori.

***

Om man vill mjukstarta inför den här boken skulle man kunna läsa exempelvis Ekonomporträtt av Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg, samt Det ekonomiska tänkandets historia av Bo Sandelin, Hans-Michael Trautwein och Richard Wundrak. Den senare är en sidmässigt tunnare men ändå innehållsrik version av vad Pålsson Syll skriver om. Den första behandlar ett antal svenskar inom ämnet, somliga kända andra bortglömda.

Forsberg: Tillväxtens sista dagar

Forsberg, Björn Tillväxtens sista dagar- miljökamp om världsbilder . Ruins förlag, Stockholm 2007

Ren prestanda? Ett grönt löv också! Etanol. Kan det vara rent bondfångeri också?

Ruins förlag ligger inte långt från där jag bor. Jag går ofta förbi där, och i våras hade man en låda ute på gatan med böcker – och då hittade jag den här som jag faktiskt hade funderat på att införskaffa redan tidigare. Och det blev intressant läsning! Jag har skrivit tidigare om den här. Här kommer ytterligare några funderingar.

Det finns en massa böcker som handlar om miljökrisens orsaker och verkningar. Tillväxtens sista dagar går på en annan linje. Som undertiteln visar handlar den om kampen mellan tankar. Den tar också upp idéer om hur man kan bryta sig loss ur det samhälle som orsakar miljökriserna. Jag har skrivit tidgare om den här, där tillväxttalibaner och liknande figurer med bristande mognad fick sig en känga.

Björn Forsberg är forskare vid universitetet i Umeå. Han tar strid mot såväl öppna motståndare och sabotörer av miljöarbetet – vare sig det gäller samvetslösa företagare eller politiker som inte vågar ta egna initiativ eller miljöorganisationer som under den nyliberala offensiven alltför mycket anpassat sig till det förhärskande debattklimatet. Eller om man nu använder termen ”diskurs” (känd från den franske tänkaren Foucault) som avser inte bara vad som diskuteras utan också reglerna för hur och på vems villkor diskussionen förs. Som bekant har extremt ekonomiska argument tillåtits dominera under några tiotal år medan det radikala miljöengagemanget har förlöjligats. Och när så inte skett har man så långt det gått försökt lotsa in det på banor som någon kunnat tjäna pengar på. Miljöekonomer tycker Forsberg illa om och några namngivna får sig en känga. Men jag undrar om det inte kommer fram nya generationer av nationalekonomer med en mer sympatisk inriktning, befriade från den neoklassiska modellens världsfrånvända egendomligheter – jag hoppas det i alla fall.

Det finns grundläggande frågor i boken. Exempelvis: är miljön förhandlingsbar, kan den ställas bredvid andra frågor som ett tänkbart men inte absolut tvingande alternativ? Forsberg visar att till och med när man säger sig anse att miljön är viktigast finns det en klar tendens att man handlar som om den är utbytbar mot andra saker. En annan fråga är: hur kommer vi loss ur tillväxtberoendet (om vi tror att det är farligt)? Jag tror att en del av förklaringen till de här problemen finns i termen ”stigberoende”. Vi går fram längs en viss väg som utgörs av ett samhälle som förutsätter tillgång på billiga fossila bränslen och därmed är det svårt att slå in på en annan väg. Det kräver ju att man gör en radikal ombyggnad av samhället och den kommer att bli kostsam. Och så länge det inte händer något verkligt allvarligt är det svårt att bryta sig loss, för många starka krafter har intresse i att fortsätta på den inslagna vägen. Forsberg har dock en del idéer och synpunkter som jag tror är fruktbara. Å andra sidan försöker säkert smarta affärsmän tjäna pengar även på katastroferna.

På tal om ”starka krafter” minns jag en fundering av den gamle finländske filosofen G H von Wright (i Vetenskapen och förnuftet från 1986):

Det är mycket möjligt att den kapitalistiska produktionsformen, styr mot en katastrof och kommer att gå under. Men man kan med till visshet gränsande sannolikhet spå att ”mekanismen” för undergången inte kommer att vara den, som marxismens klassiker trodde på: en växande spänning mellan ”herrar” och ”arbetare”, exploatörer och exploaterade, som till slut utlöser en explosion. Snarare än spänningen är det nu solidariteten mellan de två grupperna, som är olycksbådande.

Man bör notera att det faktiskt finns en underförstådd varning i Kommunistiska Manifestet om att båda parterna i klasskampen kan komma att gå under. Om arbetarrörelsen envisas med att inte ens vara reformistisk längre, utan bara traskar på som ett bihang fastkedjad vid kapitalismens triumfvagn, skall den inte klaga när vagnen brakar ner i ett jättedike med dyvatten och alla drunknar. Men den kan ju faktiskt upphäva von Wrights förutsägelse och faktiskt bryta kedjorna och slå in på en ny väg.

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser skulle vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. Om en evig tillväxt faktiskt är en grundförutsättning för kapitalismens överlevnad kan man fråga sig om kapitalistiska metoder är de bästa för att lösa miljökrisen.

En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser – det senare är Forsberg inne på)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning.

Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan, vare sig det nu handlar om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats eller alla de tusen och en ting som man helt enkelt måste ha. Det finns anledning att tala allvar med de personer som anser att de bara kan förverkliga sig själva genom konsumtion som tär på Jordens ändliga och överutnyttjade resurser. Och de som inte förstår etiskt grundade argument lär åtminstone förstå när varupriserna brakar i höjden och Jorden visar sig inte vara ett ymnighetshorn utan några som helst begränsningar i sin utdelning av goda gåvor. Det får man hoppas i alla fall. (Smädelsen ”tillväxttaliban” använder jag bara för att ge igen mot alla som varit otrevliga mot miljörörelsen.)

Det här är en intressant bok. Jag kan ha lite synpunkter här och där, men det skymmer inte ett i stort sett positivt intryck. Den som är intresserad av miljödebatt bör läsa den. Vi har traskat långt ut på tunn och farlig is. Förhoppningsvis går det att vända om mot den trygga stranden innan isen brister under oss. Forsberg ger en del bra argument för att uppnå det målet.

Mariátegui: ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism”

Mariátegui, José Carlos ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism” Humanities Press, New Jersey 1996

Man kan jämföra tiden med en linje. Kanske som en enkelriktad tidsaxel utan några steg bakåt. Måhända som en cirkel där allt upprepas gång efter gång, som i det gamla jordbrukssamhällets årscykel. Eller som en spiral. Spiralen förenar den raka linjen och cirkeln, man rör sig framåt längs en tidsaxel som ibland närmar sig föregående epoker, ibland fjärmar sig från dem. När jag läser en samling artiklar av den peruanske revolutionären Mariátegui från 1920-talet funderar jag på om inte det avsnitt av spiralen där vi befinner oss nu, och Mariáteguis 20-tal, på något sätt ligger rätt nära varandra.

Jag hade nog hört namnet tidigare, men det var en slump att jag fick syn på den här boken i universitetsbiblioteket i Frescati. Med tanke på att författaren skall vara inspiratör till de peruanska maoisterna i Sendero Luminoso kunde man vänta sig svavelosande predikningar mot allt och alla som inte delade hans uppfattningar. Så är dock inte fallet. Han klarar av att diskutera och avvisa Gandhis idéer utan att förfalla till gallskrikande, exempelvis. Urvalet av artiklar visar på en enorm intellektuell spännvidd och vilja att diskutera och undersöka.

Peruanen José Carlos Mariátegui levde inte länge, 1894-1930, och man kan undra vad som hade hänt om han hade fått sig ytterligare några tiotal år tilldelade. Han måste ha varit en av den sydamerikanska socialismens skarpaste hjärnor, och inte bara det: en tänkare av världsklass. Man måste tänka sig situationen när han verkade. Det var dryga årtiondet efter Första världskrigets slut. Den ryska revolutionen stod och vägde och femårsplanerna hade inte satts i verket, i kolonier och beroende stater ökade det nationella motståndet, världskapitalismens centrum flyttade från London till New York, fascismen ryckte fram i Europa, nya märkliga kulturformer utvecklade sig (dadaism, futurism, freudianism etc).

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Mexico hade gjort revolution men bakslag följde, i Kina rasade kampen och Koumingtang hade vänt sig mot den nyväckta arbetarrörelsen. Mariátegui följde med och kommenterade världshändelserna, och det på ett så intressant sätt att man gärna vill gå vidare och titta på författare, artister och episoder som han beskriver. Boken har inte några extra kommentare, däremot ett informativt förord om författaren, så vill man veta detaljer om exempelvis den mexicanska revolutionen eller futuristen Marinetti får man gå till andra ställen.

Världen var i uppror och Mariátegui tog ställning. Nationalism måste förenas med socialism för att bli framgångsrik ansåg han. Nationalister i Vietnam, Korea och Kina drog samma slutsats vid samma tid. Han slöt sig till den Tredje Internationalen, Komintern alltså, och tog ställning för Stalin mot Trotskij. Hur det hade varit om Mariátegui levt tio år till kan man ju inte veta. Det är uppenbart när man läser artiklarna i det här utdraget att han hade uppfattningar som knappast skulle passa för stelbenta stalinister (eftersom detta är ett urval kan man undra hur ett annat urval hade sett ut). I Peru och Latinamerika i största alllmänhet hade man att hantera betydande feodala inslag i de olika länderna, en ofta svag borgerlighet, och en aggressiv USA-imperialism som knuffade ut de äldre kolonialmakterna och hotade sina grannar i söder. USA gillade inte att Mariátegui skrev om vad amerikanerna hade för sig i Nicaragua.

I ett avseende kan man jämföra med Mao Zedong – i likhet med Mao såg Mariátegui den revolutionära potentialen hos bönderna i en tid när Komintern fortfarande såg den europeiska arbetarrörelsen som kampens centrum. I Peru var det den stora indianbefolkningen som inte bara måste dras in i kampen utan också hade en sådan inställning att den lätt kunde utveckla ett socialistiskt medvetande – det fanns redan i dess traditioner. (Man kan dra en parallell här till ryska socialisters tankar att man kunde gå vidare direkt från de gamla bondekollektiven till socialismen utan några mellansteg.) Men i Peru kom man aldrig så långt som till uppror, medan kommunisterna började organisera bönderna i Kina från 1926.

Det kanske finns fler paralleller mellan Peru och Kina (även om jag inte är så insatt i detaljerna). I Kina fanns det stora och delvis revolutionära Koumingtang-partiet som störtade kejsardömet och kämpade mot olika krigsherrar. Det kommunistiska partiet samarbetade med Koumingtang en tid – det slutade med att högern inom Koumingtang försökte slå ner kommunisterna. I Peru var det APRA-partiet som var tänkt som en sydamerikansk motsvarighet till Koumingtang (det var uttryckligen så, vad jag förstår). Socialister som Mariátegui bröt med APRA och bildade i stället Socialistpartiet. Det hette Socialistpartiet så länge Mariátegui levde, sedan bytte det namn till Kommunistpartiet. Just det där med namnfrågan, tillsammans med diverse icke-ortodoxa (ur Kominterns synpunkt) tankar hos Mariátegui gör att man kan fråga om samarbetet mellan de peruanska socialisterna och centralen i Moskva hade kunnat fortsätta.

Hur var det nu med tidslinjen som närmar sig det förflutna, dock utan att landa där? Ta exempelvis Mariáteguis sågning av den europeiska arbetarrörelsen. I januari 1927 publicerades följande:

… along with a realistic sense of history, it is necessary to give the proletarian vanguard a heroic will to create and accomplish. The desire for improvement, for well-being, is not enough. The defeats and failures of the European proletariat have their origin in the mediocre positivism with which timid union bureaucracies and moderate parlamentary teams cultivate a Sancho Panzaesque mentality and a cowardly spritit among the masses. A proletariat with no greater ideals than a shorter working day and a few more cents more in wages will never be capable of a great historic enterprise. … The revolutionary spirit is a constructive spirit. And the proletariat, just as the bourgeoisie, has its dissolvent, corrosive elements that unconsciously work towards the dissolution of its own class.

Detta är en rejäl utsopning av ledarna för olika reformistiska grupper i västra Europa. Sedan följde ju ett rejält uppsving för arbetarnas kamp under trettio- och fyrtiotalen, och landvinningarna fanns kvar ytterligare några årtionden. Så föll positionerna samman, och idag är vi kanske i ett sämre läge än vad Mariátegui beskrev 1927. Socialdemokrater slåss inte mot den aggressiva nyliberalismen, de är själva nyliberaler, och det är sällan facken slår tillbaka. De verkar vara bundna till kapitalets triumfvagn. Men under mellantiden har det hänt en massa saker, och därför går det inte att återställa 1920-talet som det var innan den stora börskraschen sånär slog kapitalismen överända. Idag finns mycket mer makt ute i Tredje världen, något som Mariátegui kunde hoppas på men under sin tid inte hann se så mycket av. Och när triumfvagnen åker av vägen och kraschar följer de värdelösa ledarna med, och så är vi av med dem!

Man kan hitta en del artiklar av Mariátegui på nätet. Här är några på engelska. Och här är några fler på spanska.