Gilly: Bombdiplomati

Gilly, Pierre Bombdiplomati. Konsten att skapa en fiende. Verbal, Stockholm 2008

Jag var med när den här boken officiellt släpptes ut i världen och ritade ner några ord från Pierres muntliga presentation. ”En bok om media.” ”Media tappar kontakten med verkligheten,” ”Media är beroende av experter och av drama, och det leder till en självförstärkande process.” Se litegrann om själva ”releasepartyt” här.

Boken handlar mycket om Iran, och Pierre jämförde också mediaväsendet om Iran med ”millenniebuggen” som var så känd strax före år 2000. Världens datasystem riskerade att ramla ihop för att datorerna inte skulle klara av att det blev ett nytt årtusende. Som vi vet gick det bra. Det gjorde det även i Östeuropa, trots att (obs. ironi!) det inte fanns några datakonsulter där. Liksom vissa intressegrupper byggde upp hotet från ”millenniebuggen” har andra intressegrupper medvetet byggt upp en bild av Iran som hotfullt.

Vad finns det mer att säga om denna bok (förutom att jag mig ovetande kom att bidra med en fotnot till den)? En hel del, och jag skall ge några punkter här. Men först lite konsumentupplysning: boken bygger på ett antal intervjuer med personer som bör kunna ett och annat om Iran, USA och världspolitiken, och intervjuerna kombineras med Gillys egna funderingar. Som de flesta torde förstå ligger den rätt i tiden – rätt vad det är kanske bombplanen är på väg mot Iran … som den obehagliga bilden på omslaget visar.

Titeln Bombdiplomati tycker jag inte känns riktigt bra (eller om den kanske är journalistiskt klatschig och bra?), däremot säger underrubriken klart vad det handlar om: att fixa fram en lämplig fiende. Man måste ha rätt kvalifikationer för att fungera som fiende till USA. Igår var det Irak, idag Iran, i morgon?

Som jag ser det handlar det om att ”skapa en berättelse” (om fienden). Någonstans finns ett talesätt som säger att ”all översättning är ett förräderi mot originalet”. Allts kommer förvrängningen av verkligheten redan när vi försöker beskriva den, även om vi inte har ohederliga avsikter. All verklighetsbeskrivning är skapad av ett urval av detaljer som berättaren tycker är väsentliga. Men problemen kan bli verkligt allvarliga när berättaren medvetet döljer eller förvränger viktiga förhållanden (ljuger, i klarspråk). För gränsen mellan lögn och propaganda är hårfin, den som utelämnar viktiga upplysningar för att styra en process i en viss riktning kan betraktas som en lögnare.

Pierre Gilly visar, med intervjuer och egna resonemang, hur den här processen fungerar. Mycket förenklat: om Väst är nöjt med hur en härskare i en stat i Tredje världen uppför sig kommer sannolikt denne härskare, även om han bär sig illa åt, inte att få särskilt mycket negativ publicitet i våra media. Blir Västs härskare missnöjda följer också negativ publicitet utan större hänsyn till rimlighet och proportioner. Det avgörande är om Väst tycker att den ena eller andra regimen är bra för affärerna, inte om man har demokratiska val eller effektiv sjukvård. Dålig för affärerna? – Då är risken stor att propagandan drar igång och nästa krig bryter ut.

Som jag förstår saken hjälps den kortsiktiga propagandan – den medvetet snedvridna verklighetsbeskrivningen – upp av långsiktiga tendenser, exempelvis Västs överlägsenhetskänslor och ständiga strävan att läxa upp Tredje världen. Förut åkte man ut och predikade för infödingarna att de måste klä på sig – nu är slöjan på tapeten och predikningarna gäller att de måste klä av sig. Igår predikade man demokrati, idag att folk röstar fel och därför måste straffas.

Men propagandan är också bunden till till maktgrupper som är ute efter billiga råvaror. Kan USA existera utan inflöde av billig olja? Kan USA överleva som supermakt om det billiga oljeflödet stryps? Om man har ett land i Tredje världen med gott om olja, en regim som är nationalistiskt och kanske till och med tillgriper socialistisk retorik, som börjar prata om att ta betalt i euro i stället för i dollar … då är det hög sannolikhet att massmedia i väst börjar skriva om en konstig diktator som måste störtas och som är en ny Hitler, oavsett hur sakförhållandena är i det berörda landet.

Som transportkompanier för den västliga statliga propagandan finns diverse mer eller mindre statsunderstödda ”tankesmedjor” och andra organisationer, dels mediavärlden. Media har svårt att fungera kritiskt och det beror av olika faktorer. Dels har förmodligen många i media medvetet eller omedvetet idén om västerlandets överlägsenhet och Tredje världens underlägsenhet i bakhuvudet när de kör ut nyheterna och ”analyserna”, dels är media beroende av sina uppgiftslämnare och ”experter”. Jag har sett uppgifter om att media i USA blir alltmindre intresserade av att rapportera om utrikes angelägenheter vilket gör allmänheten än mindre informerad om vad som händer i världen. Allt mer slimmade redaktioner får också svårare att kritiskt granska utrikesnyheter, man får skriva av vad nyhetsbyråerna kommer med.

En annan aspekt är den egendomliga ”opartiskhet” som spritt sig tillsammans med den journalistiska slappheten på senare år – den lär grassera särskilt i USA. Den innebär att tokskallar och lögnare skall tillåtas att oemotsagda komma fram på samma villkor som folk som verkligen kan ett ämne. Det är som om astrologer och alkemister skall tillskrivas samma vetenskapliga pålitlighet som astronomer och kemister. Med verklig journalistik skulle bluffmakarna plockas sönder genom några välriktade frågor. Nu får de hållas, och förloraren i det läget blir den någorlunda riktiga verklighetsbeskrivningen.

Det är i den här världen som Iran, en halvdemokrati, får sämre press än Saudiarabien (landet som knappast är känt för demokrati över huvud taget, men som  bas för våldsam religiös terrorism och fanatism). Att Irans president inte har så mycket att säga till om spelar ingen roll i det här läget. Han utmålas som en ny Hitler på grund av ett medvetet felaktigt översatt om Israel, ett uttalande som inte är konstigare än vad apartheidmotståndare sade om det rasistiska Sydafrika en gång i tiden. Och kör man ut ”sanningen” om Ahmedinejad som en ny Hitler är det ju ganska självklart att många tycker att det är OK att bomba Iran och döda några tusen iranska nazister. Det är ju kvinnoförtryck också, och det bekämpas nog bäst genom att lägga ut bombmattor över kvinnorna – det gjorde man med framgång i Afghanistan!

Media skulle kunna plocka sönder den felaktiga propagandabilden av ett aggressivt och diktatoriskt Iran och i stället kunna presentera ett oerhört mångskiftande samhälle med ljusa och svarta sidor, men det passar inte. Man skulle ju kunna peka ut Iran som en delvis tokreligiöst och borgerligt samhälle av den typ som tokreligiösa borgare i USA strävar efter, men det passar inte i bilden. Man skulle helt enkelt kunna kräva proportioner och sans i framställningen av världens affärer, men då blir det ju USA och NATO som är de stora upprustarna och de som bedriver flera fruktansvärda krig och har atombomben som det slutgiltiga hotet, inte Iran som inte har atomvapen. Jämför behandlingen av det instabila och atombombsbeväpnade Pakistan med det mer stabila och den icke kärnvapenbestyckade iranska republiken! För att inte tala om den brutala israeliska ockupationsmakten!

Jag skulle nog kunna resonera länge om det här men säger istället att den intresserade bör läsa Gillys bok och upptäcka olika vägar in till det komplex som gör att Iran idag byggs upp till en fiende som ”hotar hela världen”. Här kanske författaren hade kunnat sluta med någon sorts matrisframställning, en sammanfattande skiss där man i tabellform lägger in olika typer av faktorer som är av betydelse när en stat i Tredje världen plötslig utropas som fiende och ”hot mot hela världen” och som ”fördöms av världssamfundet”. En matris eller tabell som omedelbart förklarar varför Gabon eller Ekvatorialguinéa slipper billigt undan, liksom Israel eller Saudiarabien, medan en tafflig diktator som Saddam Hussein eller en demokratisk vald president som Hugo Chávez kan få hur mycket dålig publicitet som helst.

Matris eller inte – det hotande slutresultatet av propagandans konstruerade ”sanningar” känner vi till. Ruiner och döda eller flyende människor, och goda tider för det militärindustriella komplexet med dess politiker och media.