Guillou: Svenskarna, invandrarna och svartskallarna

Guillou, Jan Svenskarna, invandrarna och svartskallarna. Mitt livs viktigaste reportage. Aftonbladet/Pan Nordsteds, Stockholm 1996

Nu rassar får vatten på sin kvarn
när stenar kastas av förortsbarn
och mordbränder anläggs i förortsgränder
av ”utanförskapets” flitiga händer.
Somliga klagar, andra har kul
Så må det vara – nu är det jul!

Sålunda skaldar poeten (jag alltså) veckan efter upploppen i Rosengård och för ett par dagar sedan i Tensta. Så påminner jag mig Guillous bok och plockar fram den. Det är ursprungligen en långartikel som kom i Aftonbladet på nyåret 1996 och som sedan utgavs som en behändig liten bok. Hans livs viktigaste reportage – då är det ju frågan om det hänt något positivt de tolv år som gått. En fråga som är oändligt mer betydelsefull än kärnkraft eller statsskuld skriver han.

Bakgrunden 1996 var att otäcka saker hade skett i det rämnande folkhemmet: Fulla skinnskallar angrep flyktingförläggningar, mordbränder hotade människoliv, genomförda ohyggliga mord (kom ihåg John Hron), skotten på Stureplan, dagsländepartiet Ny Demokrati med ett skumt budskap vad det gällde utlänningar (särskilt med fel religion) och … ja, folkhemmet hade flugit i luften när fastighetsbubblan sprack i början av nittiotalet.

Idag försöker en enig regering och större delen av oppositionen blåsa bort resterna av folkhemmet som ändå finns kvar, trots att även det nyliberala projektet har spruckit, och svår politisk vilsenhet råder. Då kan det vara värt att ta en titt på vad Guillou skrev under förra årtusendet och fundera framåt. För invandrarna är här för att stanna, och utan invandrare stannar Sverige. Skåne var den mest rasistiska landsdelen på 1980-talet skriver Guillou, och inte har det blivit bättre sedan dess. Men hemma bland väluppfostrade människor på Östermalm hittar han intressant nog ingen rasism, däremot en massa utländska företagare.

Varför sitter så många utlänningar i svenska fängelser? Hur skapas nya brottslingar och brottskarriärer? Guillou nämner Rinkeby och – just, det – Rosengård som utlänningsgetton som skapar brottslighet bland unga pojkar. Boken innehåller bland annat några intervjuer som visar på brottskarriärer (jag vet inte hur typiska de är, men de låter ju inte orimliga) och hur olika svenskar och icke-svenskar (icke-svenskar med ”fel” ursprung bör man betona) behandlas i rättsväsendet.

Till detta kommer terroristjakten, en verksamhet som var igång redan på 1980-talet och då riktades mot kurder och palestinier. Vid den tiden började det bli brist på vänsterfolk att jaga, enligt Guillou. Men vi fick terroristlagen som gör att utlänningar kan anklagas för att vara terrorister och få sina hem stormade och bli utjagade ur landet utan att ha möjlighet till ett rimligt försvar inför domstol. I kölvattnet av SÄPO:s verksamheter på det området florerar en angivarverksamhet som förgiftar kontakterna mellan människor, och SÅPO fungerar som en institution som inte behöver bry sig så mycket om lagar och anständighet och har låg kompetens (kända anklagelser från Guillou, men det här handlar ju om deras övergrepp mot människor som inte fär rättstatens möjligheter att försvara sig och då förtjänar det att upprepas).

Nittiotalets skinnskallerörelse med nazistiska förtecken kanske ser annorlunda ut idag men våldbenägna och mycket farliga figurer finns kvar. EXPO hade börjat kartlägga rasisterna redan när artikeln skrevs. Efter att Guillou skrev sin stora artikel kom en våldsam antinazistisk rörelse som blev AFA, den jagade bort nassarna för ett tag men kanske har sabbat sin hjältestatus genom att fortsätta med de gamla metoderna så till den grad att icke-våldsamma antinazister kan bli rädda och drar sig undan. Och idag är det Sverigedemokraterna som traskar vidare i Ny Demokratis fotspår.

Vi kan ju undra hur mycket verkan Guillous viktigaste reportage fick?