Riding: De dödas liv

Riding, Laura De dödas liv Ellerströms Lund 2008

Som bilaga till Lyrikvännen kommer ibland en nätt broschyrformad trycksak med trevligt format, omfattning och innehåll. En bra idé: här får man extra inblick i skrivandet hos någon poet utan att det ändå drar iväg så långt. De namn som hittills kommit med Lyrikvännen har varit okända för mig. Jag är ju inte så bildad i ämnet. Den nu aktuella boken är nr 39 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37) och Wallace Stevens (nr 38).

Namnet Laura Riding kanske jag ändå hade någonstans långt bak i något sekundärminne. Hon var gift med den mer kände poeten och författaren Robert Graves.

I en efterskrift får man en hel del kringhistoria av Ellerström. Det kan behövas kanske, för en del av De dödas liv bygger på paret Riding-Graves liv tillsammans med andra konstnärskollegor på Mallorca. De kom dit på 1920-talet, långt innan turisterna invaderat ön. (Men man kan väl tänka sig bakåt till Frederic Chopin och Georges Sand långt tidigare.) Lite grann av en nyckelhistoria alltså, där kända personer figurerar i dunkla situationer under påhittade namn. Hur vet man omedelbart, utan att någon förklarar det, att ”Romanzel, de dödas olycklige poet” är Robert Graves själv, exempelvis? Och behöver man veta det? Men jag uppskattar de biografiska notiserna om Ridings liv, hon verkar ha varit ganska ”knepig”. I Lyrikvännen 6/08 finns ytterligare några dikter av henne och mer om hennes liv. Veta eller ej, man kan försjunka i denna märkliga och förskräckande värld ändå.

Den värld de döda lever  i, är ett förtorkat hjärta.

Det  låter inte som en positiv recension av människornas värld, för jag uppfattar inte att det rör sig om folk som är döda på riktigt. De rör sig, de har saker för sig, men … .

… denna värld är inte logisk, man köpslår inte om rättvisa

men enligt samma lag är ingen ömhudad eller rättrådig …

Så är det i de dödas stad, en våldsam plats. Och inte verkar framtiden bättre heller:

Så förebådar de odödliga råttorna framtiden

i de uråldriga ventilationstrummornas stilla vener

Det är väldigt mycket död och jag vet inte om jag känner mig så upplyft av detta. Det är nog dikter som man får studera flera gånger om för att komma in på samma våglängd som författaren – om det nu är möjligt eller önskvärt! – Ta dock inte detta som ett avståndstagande, ta det för vad jag skrev: sändare och mottagare är inte på riktigt samma våglängd, det är mycket brus emellan oss. Det kan vara ett mått på förbindelsens kvalitet men säger egentligen inte så mycket vare sig om sändare eller mottagare. Men eftersom sändaren nu inte kan korrigera sig är det upp till mottagaren att undra om det går att skruva på någon ratt för att få bättre lyssning och förståelse. Jag tror det är möjligt, bara texterna får tid på sig att sjunka in.

En sak till: illustrationerna. De är teckningar av John Aldridge, gjorda efter Ridings instruktioner, som sedan utfördes som trägravyrer. Det blir mycket exakta bilder i svart och vitt. Det är Aldridge som målat porträttet av Laura Riding här också.

Att skriva av eller skriva om verkligheten

Nu är det visst Liza Marklund som får stå med rumpan  bar. I stället för att skriva av verkligheten som hon uppfattar den (det är ju i stort sett omöjligt att skriva av verkligheten som den är) har hon förbättrat den i en bok som gjorde henne rik & berömd – så påstås det i alla fall. En ganska tråkig och stökig böna ur nedre samhällslagren förvandlades via Marklunds författande till en pålitlig och fin medelklassare som den läsande medelklassen kunde indentifiera sig med.

Från USA kom det rapporter om en indragen bok av en före detta judisk koncentrationslägerfånge. Han hade visserligen varit fånge, vilket i sanning är illa nog, men så skrev han en bok som beskrev – ja, inte bara vad han verkligen varit med om, utan också utbroderingar som helt enkelt inte stämde med fakta. Liknande fall har förekommit tidigare, där folks beskrivningar av lägertillvaron inte riktigt visat sig stämma. Så länge historierna höll var de väl bra för författarnas och förläggarnas finanser, sedan torde de ha blivit gefundenes fressen för individer som förnekar massförintelsen under Andra världskriget.

Samma kategori tillhör den man som bokledes berättade hur han suttit i ett sovjetisk läger i Sibirien, rymde och fotvandrade ur landet till friheten. Jag kommer inte ihåg om han ens var i Sovjet, historien var i alla fall påhittad.

Och hur kan det gå så här? Varför är det viktigt att oriktiga historier ändå utmålas som ”sanna” och ”självupplevda”. En del av bakgrunden är nog politisk, att visa hur otäck en rörelse, en -ism eller mentalitet man inte tycker om är. Men det torde finnas fler faktorer.

Är det större att skarva ihop en historia och kalla den ”sann” än att visa sig vara på styva linan som författare och faktiskt säga ”här skall ni läsa, jag har aldrig varit där men jag har forskat i ämnet och skrivit ihop en historia som är alldeles oerhört gripande!” En del av de avslöjade skarvarna kanske hade historier att berätta som verkligen var sanna, men där kom ett tvång att ”förbättra”. Kan det vara så? Om man åkt förbi Niagarafallen någon gång kanske man kan förbättra historien genom att berätta om ”den gången jag åkte tunna utför Niagarafallen”.

Själv tycker jag det faktiskt är större att skapa en fantastiskt historia ur den egna fantasin med världen som råmaterial, alternativt att skriva ett fantastiskt bra reportage, än att blanda ihop de två på ett sätt så att läsaren blir lurad. När jag läser Bröderna Karamazov vet jag att dessa tristnissar aldrig existerat, men jag vet också att Dostojevskij har gjort sin egen bearbetning av den ryska verkligheten. Det är hans värld vi tittar in i, inte ett reportage från en särskild liten otvättad rysk stad på 1800-talet. Och även i romaner som påstås vara självupplevda, som Robinson Crusoe, är det ju klart att det är Daniel Defoe och inte RC själv som står för manuskriptet.

Kan det vara skäl att hacka på media? Eller bläddra i Media av Marshall McLuhan? Det gjorde jag nyss, dock utan att hitta det jag letade efter, nämligen något som jag tror McLuhan skrev om. Hur det moderna elektroniska samhället skapar konstiga krav på ”djup” nämligen, det räcker inte med att en historia är bra, den måste också vara ”sann”. Är det därför TV drar sina ”reality-program” (hur verkliga nu dessa verkligen är!).

”Att skriva av eller skriva om verkligheten” är frågan. Eller flera frågor. Man kan betona orden ”skriva om” på olika sätt, antingen på första eller sista ordet.