Björnrecension

Ny och gammal litteratur som ger mig uppslag att filosofera vidare.

Att skriva av eller skriva om verkligheten

Nu är det visst Liza Marklund som får stå med rumpan  bar. I stället för att skriva av verkligheten som hon uppfattar den (det är ju i stort sett omöjligt att skriva av verkligheten som den är) har hon förbättrat den i en bok som gjorde henne rik & berömd – så påstås det i alla fall. En ganska tråkig och stökig böna ur nedre samhällslagren förvandlades via Marklunds författande till en pålitlig och fin medelklassare som den läsande medelklassen kunde indentifiera sig med.

Från USA kom det rapporter om en indragen bok av en före detta judisk koncentrationslägerfånge. Han hade visserligen varit fånge, vilket i sanning är illa nog, men så skrev han en bok som beskrev – ja, inte bara vad han verkligen varit med om, utan också utbroderingar som helt enkelt inte stämde med fakta. Liknande fall har förekommit tidigare, där folks beskrivningar av lägertillvaron inte riktigt visat sig stämma. Så länge historierna höll var de väl bra för författarnas och förläggarnas finanser, sedan torde de ha blivit gefundenes fressen för individer som förnekar massförintelsen under Andra världskriget.

Samma kategori tillhör den man som bokledes berättade hur han suttit i ett sovjetisk läger i Sibirien, rymde och fotvandrade ur landet till friheten. Jag kommer inte ihåg om han ens var i Sovjet, historien var i alla fall påhittad.

Och hur kan det gå så här? Varför är det viktigt att oriktiga historier ändå utmålas som ”sanna” och ”självupplevda”. En del av bakgrunden är nog politisk, att visa hur otäck en rörelse, en -ism eller mentalitet man inte tycker om är. Men det torde finnas fler faktorer.

Är det större att skarva ihop en historia och kalla den ”sann” än att visa sig vara på styva linan som författare och faktiskt säga ”här skall ni läsa, jag har aldrig varit där men jag har forskat i ämnet och skrivit ihop en historia som är alldeles oerhört gripande!” En del av de avslöjade skarvarna kanske hade historier att berätta som verkligen var sanna, men där kom ett tvång att ”förbättra”. Kan det vara så? Om man åkt förbi Niagarafallen någon gång kanske man kan förbättra historien genom att berätta om ”den gången jag åkte tunna utför Niagarafallen”.

Själv tycker jag det faktiskt är större att skapa en fantastiskt historia ur den egna fantasin med världen som råmaterial, alternativt att skriva ett fantastiskt bra reportage, än att blanda ihop de två på ett sätt så att läsaren blir lurad. När jag läser Bröderna Karamazov vet jag att dessa tristnissar aldrig existerat, men jag vet också att Dostojevskij har gjort sin egen bearbetning av den ryska verkligheten. Det är hans värld vi tittar in i, inte ett reportage från en särskild liten otvättad rysk stad på 1800-talet. Och även i romaner som påstås vara självupplevda, som Robinson Crusoe, är det ju klart att det är Daniel Defoe och inte RC själv som står för manuskriptet.

Kan det vara skäl att hacka på media? Eller bläddra i Media av Marshall McLuhan? Det gjorde jag nyss, dock utan att hitta det jag letade efter, nämligen något som jag tror McLuhan skrev om. Hur det moderna elektroniska samhället skapar konstiga krav på ”djup” nämligen, det räcker inte med att en historia är bra, den måste också vara ”sann”. Är det därför TV drar sina ”reality-program” (hur verkliga nu dessa verkligen är!).

”Att skriva av eller skriva om verkligheten” är frågan. Eller flera frågor. Man kan betona orden ”skriva om” på olika sätt, antingen på första eller sista ordet.

12 januari 2009 - Publicerat av bluffo | Daniel Defoe, Fjodor Dostojevski, Litterära uppslag, Liza Marklund, Marshall McLuhan, Robinson Crusoe | | Inga kommentarer än

Inga kommentarer ännu.

Kommentera