Riding: De dödas liv

Riding, Laura De dödas liv Ellerströms Lund 2008

Som bilaga till Lyrikvännen kommer ibland en nätt broschyrformad trycksak med trevligt format, omfattning och innehåll. En bra idé: här får man extra inblick i skrivandet hos någon poet utan att det ändå drar iväg så långt. De namn som hittills kommit med Lyrikvännen har varit okända för mig. Jag är ju inte så bildad i ämnet. Den nu aktuella boken är nr 39 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37) och Wallace Stevens (nr 38).

Namnet Laura Riding kanske jag ändå hade någonstans långt bak i något sekundärminne. Hon var gift med den mer kände poeten och författaren Robert Graves.

I en efterskrift får man en hel del kringhistoria av Ellerström. Det kan behövas kanske, för en del av De dödas liv bygger på paret Riding-Graves liv tillsammans med andra konstnärskollegor på Mallorca. De kom dit på 1920-talet, långt innan turisterna invaderat ön. (Men man kan väl tänka sig bakåt till Frederic Chopin och Georges Sand långt tidigare.) Lite grann av en nyckelhistoria alltså, där kända personer figurerar i dunkla situationer under påhittade namn. Hur vet man omedelbart, utan att någon förklarar det, att ”Romanzel, de dödas olycklige poet” är Robert Graves själv, exempelvis? Och behöver man veta det? Men jag uppskattar de biografiska notiserna om Ridings liv, hon verkar ha varit ganska ”knepig”. I Lyrikvännen 6/08 finns ytterligare några dikter av henne och mer om hennes liv. Veta eller ej, man kan försjunka i denna märkliga och förskräckande värld ändå.

Den värld de döda lever  i, är ett förtorkat hjärta.

Det  låter inte som en positiv recension av människornas värld, för jag uppfattar inte att det rör sig om folk som är döda på riktigt. De rör sig, de har saker för sig, men … .

… denna värld är inte logisk, man köpslår inte om rättvisa

men enligt samma lag är ingen ömhudad eller rättrådig …

Så är det i de dödas stad, en våldsam plats. Och inte verkar framtiden bättre heller:

Så förebådar de odödliga råttorna framtiden

i de uråldriga ventilationstrummornas stilla vener

Det är väldigt mycket död och jag vet inte om jag känner mig så upplyft av detta. Det är nog dikter som man får studera flera gånger om för att komma in på samma våglängd som författaren – om det nu är möjligt eller önskvärt! – Ta dock inte detta som ett avståndstagande, ta det för vad jag skrev: sändare och mottagare är inte på riktigt samma våglängd, det är mycket brus emellan oss. Det kan vara ett mått på förbindelsens kvalitet men säger egentligen inte så mycket vare sig om sändare eller mottagare. Men eftersom sändaren nu inte kan korrigera sig är det upp till mottagaren att undra om det går att skruva på någon ratt för att få bättre lyssning och förståelse. Jag tror det är möjligt, bara texterna får tid på sig att sjunka in.

En sak till: illustrationerna. De är teckningar av John Aldridge, gjorda efter Ridings instruktioner, som sedan utfördes som trägravyrer. Det blir mycket exakta bilder i svart och vitt. Det är Aldridge som målat porträttet av Laura Riding här också.