Beverley & Ponsonby: Insekter och spindlar – en fascinerande värld

Beverley, Claire & Ponsonby, David Insekter och spindlar – en fascinerande värld AlftabetaAnamma Stockholm 2004

En bok som känns lite konstig, en blandning av allt möjligt utan riktig styrsel, irriterande eller charmerande beroende av vilken infallsvinkel man väljer. Själv vet jag inte så mycket om insekter och andra småkryp, och det är inte en bok som kan användas för att försöka bestämma vad det är för liten gynnare man stöter på. Däremot önskar författarna att den kan leda till att läsaren vill veta mer om insekter och sådant smått. Jag undrar om det inte snarare är så att den fungerar bäst på människor som har åtminstone några kunskaper och gärna utvidgar dem åt olika håll.

Här bjuds en ragu av uppgifter, tillsammans med äldre avbildningar av insekter och spindlar – ofta väldigt fina gravyrer och ibland mer grovhugget tillkomna bilder. Man får kortfattade entomologiska notiser och folktro, en uppställning över Linnés system, en del ordförklaringar samt listor på vidare litteratur och lärda sällskap. Den svenska föreningen för detta ämne hittar man på www.sef.nu

Slut på förlaget enligt hemsidan

Sallustius

(En kort-uppsats jag skrivit till en kurs i antik historia och kultur.)

Gajus Sallustius Crispus, ca. 86-35 f.v.t. kom från Amiternum nordost om Rom, begav sig till huvudstaden och gjorde politisk karriär.

Den politiska situationen var orolig, med utarmning i stor skala av de italienska bönderna och korruption bland de ledande. Samtidigt blev Rom ett imperium runt hela Medelhavet. Den äldre republikanska makten upplöstes och gled mer över åt smågrupper och militära befälhavare. År 52 blev Sallustius folktribun, tog ställning mot den kände Cicero i ett poltisk mål och blev år 50 utesluten från senaten. Anklagelsen gällde dålig moral. Sallustius tillhörde ”folkpartiet” (”populares”, riktiga partier fanns inte) och anslöt sig till Ceasars sida. Motståndarna var ”senatspartiet” som slog vakt om börden och det bestående. Även om Sallustius möjligen var folklig var hans inställning till (det fria) folket och slavarna inte särskilt positiv.

Som Ceasars man blev Sallustius ståthållare i Numidien i norra Afrika (motsvarar ungefär dagens östra algeriska kustland), och detta utnyttjade han till att plundra området rejält. Återkommen till Rom kunde han bygga sin luxuösa Horti Sallustiani (Sallustii trädgård). Det blev rättegång om hans förvaltning av Numidien men Sallustius klarade sig på något sätt. Eftersom Ceasar mördats år 44 var tydligen vidare politiska möjligheter stängda och Sallustius drog sig tillbaka för att ägna sig åt skriftställeri. Det var historieskrivning i undersökande och moraliserande anda. Dessutom förepråkade Sallustius människans uppdelning i kropp och själ där naturligtvis själen är den finare parten.

Skrifter
Mest kända av de bevarade skrifterna är Catilinas sammansvärjning och kriget i Nordafrika mot Jugurtha. Det finns också en romersk historia för 78-67 f.v.t. som bara bevarats i fragment. Det finns brev från Sallustius till Ceasar av omtvistad äkthet.

Båda skrifterna har inledningar av principiell historiefilosofisk natur. Sallustius hade uppfattningen att ”det var bättre förr” men kunde också peka på tänkbara orsaker till att Rom urartat. Från ett enkelt och ärofullt förflutet hade Rom efter segern över Kartago blivit välmående och utvecklats åt fel håll. Man kan se hans uppfattning som delvis dialektisk-materialistisk: motsatserna kämpar och slår om i varandra. Förfall, korruption och njutningslystnad bredde ut sig och förstörde Rom. Han ville berätta om hur förfädren

styrde staten, hur mäktig den var när de lämnade den i arv till oss, hur den så småningom förändrades och från att ha varit den skönaste och härligaste kom att bli den sämsta och skändligaste.

Därmed skapades den miljö som gjorde att Catilina, en man från en utarmad gammal adelssläkt, kunde göra politisk karriär och försöka sig på en statskupp mot den av Cicero ledda senaten år 63 f.v.t. (Alltså under Sallustius egen tid.) Det blir en spännande berättelse där karaktären hos Catilina och hans medsammansvurna beskrivs, hur Cicero och hans parti agerar, men det är inte riktigt källkritiskt acceptabelt: det finns exempelvis referat av Catilinas tal som knappast kan bygga på stenografiska uppteckningar. Moralisk uselhet är framträdande hos de sammansvurna, men det finns även en aning av storhet hos Catilina. Man får följa med i de olika stadierna i den politiska kampen, en stegrad ”spänningens strategi” hos kuppmakarna, ända fram till slutet där den romerska armën krossar upprorsmännens här.

Kriget i Numidien mot Jughurtha låg längre bak i tiden, 111-105 f.v.t. Det kanske mest slående för denna tid är graden av korruption: får man tro Sallustius kunde en afrikansk lydkonung att ta sig till Rom och muta den romerska senaten att ta beslut till hans fördel, och när det ändå blev krig kunde han spela under täcket med den romerska härföraren. Annars verkade den romerska armén alltid vara effektivast när det verkligen kom till fältslag.

Genom låg kompetens och korruption gick kriget dåligt för Rom tills ett par gestalter som senare blev (ö)kända i rikets historia kom in som befälhavare: Sulla och Marius. Sallustius fick därmed en möjlighet att beskriva deras karaktärer med goda och dåliga sidor. Marius hade inte rätt börd för höga positioner men lyckades arbeta sig fram ändå och reorganiserade trupperna, stödd på ”folkpartiet”. Sulla skulle senare utöva terroristisk makt till ”senatspartiets” fördel. Sallustius såg Catilinas sammansvärjning som ett resultat av Sullas utrensningar, och allt detta var en följd av att romarna korrumperats och avvikit från de gamla sederna.

Sallustius blev uppskattad redan av samtiden. Han hade en egen effektiv stil, med många arkaiserade drag. Tacitus (vars beskrivningar av germanerna också kan ses som polemik mot romersk degeneration) gillade honom.

Litteratur
Sallustius Catilinas sammansvärjning. Jugurtha (övers. Bertil Cavallin) Forum 1969
Lexikon der Antike VEB Bibliographisches Institut, Lepizig 1987

Räsänen: Brändö spårväg

Räsänen, Matti Brändö spårväg Helsingfors stadsmuseum, Helsingfors stads trafikverk, Stiftelsen Brändö Hembygdsfond, 2008

Jag har svaga minnen av de bruna lådor till spårvagnar som gick från Lidingö till Humlegården i Stockholm för länge sedan. Spårvagnar i trä.

Samma sorts vagnar, tillverkade av Asea i Västerås, levererades till Brändölinjen i Helsingfors, och det är denna särskilda linje mellan Helsingfors ”Lidingö” och Salutorget mitt i stan som den här lilla boken beskriver. I början var det dessvärre kvalitetsproblem med de svenska vagnarna som skulle transportera förmodligen ganska fint folk från arbetena inne i staden till den nya bebyggelsen i Brändö. Det löste sig så småningom, dock.

Vi får i några korta kapitel följa utvecklingen från föregående sekelskiftet när det snabbt växande Helsingfors började bygga upp sina kommunikationer och fram till senare år. Detta är kommunikationshistoria, men inte bara för spårvagnsnördar utan man får också små inblickar i samhället runt spårvägen. Hur gick diskussionerna om samfärdsmedlen (på 1920-talet började bussar bli ett alternativ), hur betingade exploateringen av Brändö som trädgårdsstad tillkomsten av spårvägen, vilka ekonomiska intressenter fanns? Dessutom får läsaren följa med när brändolinjens vagnar ställdes av och förvandlades till sommarstugor, och när en av dessa stugor till slut fått återuppstå som just vagn. Tänk en spårvagn byggd i ädelträ, i teak – det var andra tider det!

Etruskerna – två böcker. Furuhagen och Haynes

Furuhagen, Hans Etrusker. Historien om ett främmande folk Norstedts Stockholm 1985

Haynes, Sybille Etruscan Civilzation. A Cultural History The British Museum Press London 2005

Etruskerna – det gåtfulla folket? – Ja, det är en smak- eller definitionsfråga.

Etruskernas ursprung är oklart, kanske de var inhemska i Italien och en av de sista icke indoeuropeiska folken i västra Europa. Med det finns också antydningar om att de invandrat till landet norr om Rom från östra Medelhavsområdet. Språket finns nedskrivet men ändå inte mycket bevarat. Man tog över nyheten att skriva från fenicierna, skrev böcker på linnetyg och inga sådana har bevarats annat än i något enstaka fragment. Det fåtal ord som är kända från inskriptioner och målningar räcker inte för att få en ordentlig överblick av hur etruskiskan såg ut. Ursprung och språk kan alltså verka mystiska, och även gåtfulla leenden på en del bevarade statyer.

Böckerna jag nämner här är om samma ämne, kunnigt skrivna, men jag skulle vilja rekommendera att läsa Furuhagen först och sedan (eventuellt, om man är mycket intresserad) Haynes. Det är inte bara så att Furuhagen skriver på svenska och att boken inte är så lång, inte mer än 180 sidor. Trots att den har nästan 25 år på nacken innehåller den det mesta väsentliga för att ge en överblick av den etruskiska utvecklingen, från föregångarna (villanovakulturen och tidigare) fram till att etruskerna sögs upp av det romerska riket.

Det kan vara bra att kunna lite om arkeologi och historia när man läser Furuhagens bok, men den är lättläst ändå. Angående det ”gåtfulla” skriver han också att det mesta som publicerats om etruskerna har handlat om konsthistoria. Det hade blivit en helt annan historia om man riktat in sig på järnhantering. Järnfyndigheterna på etruskiskt område hade betydelse på flera sätt. Dels drog de till sig greker österifrån som ville köpa järn, dels ledde järnhanteringen till svårartad skogsskövling. Gör man en etruskisk ekonomisk historia blir det hela betydligt mindre ”gåtfullt”.

En etruskisk sarkofag med ett äkta par. Det var naturligtvis bara de verkligt rika som hade råd med sådana här praktstycken. Hur vanligt folk levde vet man mindre om, allrahelst som mycket av den tidigare forskningen inriktats just på städerna och på de rikas gravar.

Med Haynes bok är det knepigare. Det är inte bara att den är på ett annat språk, den är författad på avancerad engelska över 390 sidor. Bildmaterialet är givetvis överväldigande, det finns med en del rön som gjorts fram till slutet av 1990-talet. Boken är dock mer vetenskaplig än populärvetenskaplig, och ärligt talat gjorde den mig rätt sömnig till och från. Genom att den är så detaljerad, ner på stadsnivå i de olika stadsstaterna gång efter gång, blir den visserligen mycket exakt, men samtidigt tappar man lätt överblicken. Etruskerna må ha varit ”udda” (man tyckte det redan under samtiden) men det låg samtidigt mitt i världen och slogs med respektive samarbetade med romare, greker, kartager, galler och andra folk. Hur hade världshistorien sett ut om etruskiska härskare hade kunnat fortsätta att behärska Rom, det är ju en intressant tanke. Nu blev de ju utkastade och bondbyn vid Tibern centrum i ett jätteimperium, och själva glömdes de bort under lång tid. Men nu är de tillbaka, med sina märkliga gravmålningar, statyer och olösta gåtor!