Sallustius

(En kort-uppsats jag skrivit till en kurs i antik historia och kultur.)

Gajus Sallustius Crispus, ca. 86-35 f.v.t. kom från Amiternum nordost om Rom, begav sig till huvudstaden och gjorde politisk karriär.

Den politiska situationen var orolig, med utarmning i stor skala av de italienska bönderna och korruption bland de ledande. Samtidigt blev Rom ett imperium runt hela Medelhavet. Den äldre republikanska makten upplöstes och gled mer över åt smågrupper och militära befälhavare. År 52 blev Sallustius folktribun, tog ställning mot den kände Cicero i ett poltisk mål och blev år 50 utesluten från senaten. Anklagelsen gällde dålig moral. Sallustius tillhörde ”folkpartiet” (”populares”, riktiga partier fanns inte) och anslöt sig till Ceasars sida. Motståndarna var ”senatspartiet” som slog vakt om börden och det bestående. Även om Sallustius möjligen var folklig var hans inställning till (det fria) folket och slavarna inte särskilt positiv.

Som Ceasars man blev Sallustius ståthållare i Numidien i norra Afrika (motsvarar ungefär dagens östra algeriska kustland), och detta utnyttjade han till att plundra området rejält. Återkommen till Rom kunde han bygga sin luxuösa Horti Sallustiani (Sallustii trädgård). Det blev rättegång om hans förvaltning av Numidien men Sallustius klarade sig på något sätt. Eftersom Ceasar mördats år 44 var tydligen vidare politiska möjligheter stängda och Sallustius drog sig tillbaka för att ägna sig åt skriftställeri. Det var historieskrivning i undersökande och moraliserande anda. Dessutom förepråkade Sallustius människans uppdelning i kropp och själ där naturligtvis själen är den finare parten.

Skrifter
Mest kända av de bevarade skrifterna är Catilinas sammansvärjning och kriget i Nordafrika mot Jugurtha. Det finns också en romersk historia för 78-67 f.v.t. som bara bevarats i fragment. Det finns brev från Sallustius till Ceasar av omtvistad äkthet.

Båda skrifterna har inledningar av principiell historiefilosofisk natur. Sallustius hade uppfattningen att ”det var bättre förr” men kunde också peka på tänkbara orsaker till att Rom urartat. Från ett enkelt och ärofullt förflutet hade Rom efter segern över Kartago blivit välmående och utvecklats åt fel håll. Man kan se hans uppfattning som delvis dialektisk-materialistisk: motsatserna kämpar och slår om i varandra. Förfall, korruption och njutningslystnad bredde ut sig och förstörde Rom. Han ville berätta om hur förfädren

styrde staten, hur mäktig den var när de lämnade den i arv till oss, hur den så småningom förändrades och från att ha varit den skönaste och härligaste kom att bli den sämsta och skändligaste.

Därmed skapades den miljö som gjorde att Catilina, en man från en utarmad gammal adelssläkt, kunde göra politisk karriär och försöka sig på en statskupp mot den av Cicero ledda senaten år 63 f.v.t. (Alltså under Sallustius egen tid.) Det blir en spännande berättelse där karaktären hos Catilina och hans medsammansvurna beskrivs, hur Cicero och hans parti agerar, men det är inte riktigt källkritiskt acceptabelt: det finns exempelvis referat av Catilinas tal som knappast kan bygga på stenografiska uppteckningar. Moralisk uselhet är framträdande hos de sammansvurna, men det finns även en aning av storhet hos Catilina. Man får följa med i de olika stadierna i den politiska kampen, en stegrad ”spänningens strategi” hos kuppmakarna, ända fram till slutet där den romerska armën krossar upprorsmännens här.

Kriget i Numidien mot Jughurtha låg längre bak i tiden, 111-105 f.v.t. Det kanske mest slående för denna tid är graden av korruption: får man tro Sallustius kunde en afrikansk lydkonung att ta sig till Rom och muta den romerska senaten att ta beslut till hans fördel, och när det ändå blev krig kunde han spela under täcket med den romerska härföraren. Annars verkade den romerska armén alltid vara effektivast när det verkligen kom till fältslag.

Genom låg kompetens och korruption gick kriget dåligt för Rom tills ett par gestalter som senare blev (ö)kända i rikets historia kom in som befälhavare: Sulla och Marius. Sallustius fick därmed en möjlighet att beskriva deras karaktärer med goda och dåliga sidor. Marius hade inte rätt börd för höga positioner men lyckades arbeta sig fram ändå och reorganiserade trupperna, stödd på ”folkpartiet”. Sulla skulle senare utöva terroristisk makt till ”senatspartiets” fördel. Sallustius såg Catilinas sammansvärjning som ett resultat av Sullas utrensningar, och allt detta var en följd av att romarna korrumperats och avvikit från de gamla sederna.

Sallustius blev uppskattad redan av samtiden. Han hade en egen effektiv stil, med många arkaiserade drag. Tacitus (vars beskrivningar av germanerna också kan ses som polemik mot romersk degeneration) gillade honom.

Litteratur
Sallustius Catilinas sammansvärjning. Jugurtha (övers. Bertil Cavallin) Forum 1969
Lexikon der Antike VEB Bibliographisches Institut, Lepizig 1987