Mohamed Omar: Faraos förbannelse och Parakletos

Mohamed Omar Faraos förbannelse Ruins förlag, Stockholm 2007

Mohamed Omar Parakletos Ruins förlag, Stockholm 2008

Ruins förlag ligger inte långt från min egen lya, och jag har nämnt dem några gånger i bloggsammanhang.  Vid senaste bokrean hade jag egentligen bestämt mig för att inte köpa några böcker, men av någon anledning tittade jag in och köpte två volymer med Mohamed Omars dikter för en hundralapp. Mina enda tidigare upplevelser av MO var att jag läst ett fåtal tidningsartiklar av honom, samt att han skrev och bad att få använda en bild av Hassan Nasrallah som jag tog vid en demonstration för Palestina.

Senare började det ju bli väldigt underligt på MO:s blogg, med positiva inlägg om gamla fascister samt en polemik mot sionismen som vreds över mot antisemitism, och det hela blev en lekstuga för mer eller mindre uttalade förnekare av nazisternas folkutrotning samt för konspirationsentusiaster. Men det är en annan historia. Jag skällde en del dels hos MO och dels hos mig själv här.

Men det bet inte. Jag vet inte varför. Kan det vara så att MO är poet och inte tänker som andra människor som är mindre poetiska? Fast jag skriver ju också poesi och har lagt ut en del på nätet. Kan det möjligen göra mig kvalificerad att bedöma vad som hänt?

Nåväl, jag jag har läst och försökt smälta de här två diktsamlingarna. De är ganska olika, väl beroende av att den ena ”bara” är en diktsamling och den andra har en målinriktning att eventuellt kunna användas i moskén. Därmed blir den första, Faraos förbannelse, mer intressant som ”ren” poesi betraktad. I den andra smyger sig intressen in som kanske inte alltid gynnar poesin.

Faraos förbannelse

En sak som kan finnas i dikter är ”känslan av det förunderliga”, att man förs med någon annan stans. Det är som en sorts mystisk upplevelse. Jag tror att förbindelsen mellan mystik och poesi kan finnas ibland och att denna känsla av en annan värld blir bättre om den inte blandas med alltför mycket religiöst predikande. Man får låta sig uppslukas av sådant man inte riktigt förstår med den vardagliga logiken helt enkelt.

Mystiken hos MO finns också i vardagen, som i stadsdelen Gottsunda i Uppsala och på andra håll i världen. Där kommer somaliern, en märklig gestalt som kanske får företräda en stor folkgrupp som drabbats illa och som spritts ut över världen. En uteliggare tas in som imam i moskén. I den här mystiska, eller skall vi säga ”drömska” världen, ger Linné instruktioner till författaren eller visar på en hoprasad uråldrig moské i Uppsala. Ett tidsmässigt märkligt påhitt är när något som jag uppfattar som bronsåldersristningar (alltså minst 1100 år äldre än islam) kopplas till MO:s favoritreligion, Men jag har fått intrycket av att han ser islam lite varstans.

Nå, andra under inträffar. MO träffar en person som jag tror är Alexander Roslins målning (av sin franska hustru) ”Damen med slöjan” på ett café, någon bygger en fornlämning på nätterna i Gottsunda och en sumerisk skrivare gör kilskriftstecken på insidan av MO:s badrumsspegel.

Det mesta av detta kan man läsa som god poesi och ibland känna det där ”förunderliga”.

Parakletos

Detta är en hyllning till profeten Mohamed. MO tänker sig att en del av dikterna skulle kunna reciteras eller kanske framför till musik i moskéer – men då blir det väl uppjagade utbrott hos de muslimer som av någon anledning (ett uttalande av profeten själv tror jag) är emot musik. Så det gäller väl att välja rätt moské då.

Dikterna berör alltså i diktform olika förhållanden i samband med Profetens liv. Ibland kliver det hela över sentimentalitetens gräns. Men det finns också ställningstagandet för de små och utsatta människorna, de som trycks ner och behöver hjälp. Undrar om inte det sista kan reta en del goda ”liberaler” som har Marknaden som högsta gud. Själv tycker jag just de partierna känns som den stora behållningen i denna bok.

Dessutom undrar jag hur hans tankar att islamska idéer skulle vara förebådade inte bara i judendom och kristendom utan även i hinduism och buddhism och några andra religioner verkligen är förankrade i islam? Vill muslimer i allmänhet bli insyltade med Krishna exempelvis? Många hinduer skulle nog inte gilla det i alla fall.

Sentimentaliteten ja – ibland undrar jag över de lyriska beskrivningarna över hur vacker och väldoftande och fin på alla sätt som Profeten påstods vara. Om han nu var så elegant så att både karlar och fruntimmer blev alldeles till sig är det väl inget underverk att massor av folk lyssnade till honom? Om han i stället hade varit så obetydlig att kamelerna ramlade över honom på gatan för att de inte uppfattade att han stod där när de kom travande hade det varit mer av ett underverk. Men det kanske ingår i profetskapet att vara så fantastiskt bildskön?

Min rekommendation är: vill du läsa poesi som ger öppningar åt en och annan ny dimension så är det Faraos förbannelse du skall läsa. MO påstår visserligen att han fått visioner av Profeten när han skrev Parakletos, men jag har faktiskt svårare att hänga med där.

Poeten själv. Han har visst sitt ursprung i Jämtland.