Wikander: I döda språks sällskap

Wikander, Ola I döda språks sällskap Wahlström & Widstrand 2006

Wikander, Ola (övers.) Kanaaneiska myter och legender Wahlström & Widstrand 2003

Om följande villkor uppfylles kan man få en härlig läsupplevelse: författaren är kunnig, intresserad och har roligt under skrivandet. Dessa uppfylls mer än väl av Ola Wikander i boken om döda språk. Dessa språk som kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas, som det påpekades en gång av Falstaff, fakir. Att läsa Wikander känns dock verkligen inte torrt och gravlikt!

En del av de behandlade språken är nästan heldöda, som sumeriska eller hettitiska. Man kan läsa skriften men vet inte hur det talade språket lät. Andra finns ändå kvar i mer eller mindre omvandlad form: Bibelhebreiska stuvades om till modern hebreiska, sanskrit både läses och talas ännu, koptiskan finns kvar som kyrkospråk (till och med i Sverige). De mest döda språken är dock de som aldrig skrevs ned, de är verkligen borta med vinden!

Etruskiskan är också ett avsomnat språk. Där gör Wkander upp med det vanliga tjatet om hur ”gåtfulla” etruskerna är. Tidigare har jag skrivit om en äldre bok av Hans (”Hatte”) Furuhagen och även Hatte var emot det där tjatandet om gåtfullhet.

Första gången jag i förbigående noterade namnet Wikander var när jag köpte boken om kanaaneiska myter och legender och tyckte att det var intressant att det fanns svenskar som kunde tolka gammal kilskrift från Ugarit. Det är ju inte vardagskunskap direkt! Jag blev till och med inspirerad till ett poem med utgångspunkt från den i sig poetiska grundtexten.

I boken om de mer eller mindre döda språken rycks läsaren med. Man måste inte vara bra på krångliga språkvetenskapliga termer. Det finns en del sådana men det finns också ordförklaringar för att hjälpa läsaren. Och själv struntade jag ibland i förklaringarna och njöt bara av läsningen ändå. Man måste inte förstå vartenda ord för att dras med i entusiasmen och imponeras av de enorma kunskaperna (måste erkänna att jag nästan är avundsjuk!).

Den tid är förbi når man satte likhetstecken mellan språk och folk, men man får ju ändå en hel del historiska notiser från olika folks öden och äventyr när man studerar deras språk. Exempelvis underlät biskop Wulfila att ta med de våldsammaste avsnitten av Gamla testamentet när han översatte Bibeln till gotiska. Antagligen ville han inte ge ytterligare inspiration till de redan ganska våldsamma gotiska germanerna.

Inledningsvis ägnar Wikander lite papper åt att försvara att man studerar gamla språk som ingen människa längre talar. Det är knappt man skall behöva dra något försvar eller några ursäkter för det. Eller kommer det folk och hävdar att forskarna skall göra nyttigare saker, som nya och bättre bomber kanske? Det kanske är tid för humanisterna att utrusta sig med rejäla knogjärn och ta ignoranterna under specialbehandling?

Wikanders blogg Ur språkens tunnlar uppdateras ofta med stort och smått av intresse. Rekommenderas!

Mohamed Omar: Tregångare

Mohamed Omar Tregångare Ruin Stockholm 2006

Jag har tidigare kommenterat två diktsamlingar av Mohamed Omar och talat om varför den ena är mer läsvärd än den andra.

Nu hände det sig igen att jag gick förbi Ruins förlag och tittade i lådan med billiga böcker utanför, och där fanns Mohamed Omars diktsamling Tregångare. Killen har ju ramlat över kanten till ett hål fyllt av bruna och svarta element på senaste tiden men det behöver inte påverka synen på honom som diktare. Rått uttryckt: det är fler diktare än han som halkat ut i fascism, möjligen utan att begripa vad de håller på med. Som poet mixtrar man ju och experimenterar ofta med språket, och då kan det väl hända att experimenterandet blir alltför vidlyftigt.

Några frågor att fundera på: är det något särskilt heligt med arbetarklassens undre skikt och trasproletariatet? Finns det någon kvalitet (god eller dålig) som infinner sig när religion och dikt möts? Vilken nytta har man av exotism i en svensk förort? Är Mohamed Omar tvättäkta muslim?

Av dessa frågor har alla utom möjligen den sista relevans när man försöker bedöma hans diktning. Jag antar att som diktare kan man ha en mycket andlig dimension, men låter man prästers påbud eller partiprogram ta över blir det förmodligen inte god poesi av resultatet. – Vid närmare eftertanke är den sista frågan av vikt åtminstone för diktläsande muslimer. Och i exempelvis arabvärlden lär poesin ha en betydligt starkare ställning än här hemma.

Är detta lyrik? Se vad jag skrev om detta tidigare. Lyrik handlar om att ta fast på ett ögonblick och upphäva tiden. Och gärna att förmedla denna insikt till läsaren. Ibland fungerar det hos den här poeten, fungerar väldigt bra. Det blir ögonblick som övergår från den dagliga snabbframmatade filmen till scener som nästan står stilla och som bjuder till eftertanke.

I denna poesi kan personer som fått skallen urblåst av en nedbrytande arbetsmiljö, av droger eller galenskap, eller som stötts ut från de fina människorna samhälle, eller släpats till tortyrkamrarna i de fina människornas samhälle  få en speciell närhet till det gudomliga – de har ju tappat så mycket av det jordiska att bara det utomjordsliga finns kvar att tro på och lita till! Om man vill komma i kontakt med det gudomliga är det bra att inte ha för mycket värdsligt att tänka på. Och sparkas man nästan bokstavligen ut ur denna värld har man knappast något val när dörren stängs bakom en.

Efter att ha läst tre samlingar av Mohamed Omar och nu meddelat min uppskattning av två av dem (Faraos förbannelse samt Tregångare) kan man konstatera att det finns ett MO-land som rör sig runt i världen, men som har tyngdpunkten i Uppsalas förorter. Men härifrån/därifrån går märkliga förbindelser över till en annan värld, förmedlade av märkliga människor.

Och tänker man efter: är det inte så att större delen av mänskligheten finns i en värld som inte är de fina människornas, utom bara som objekt för utplundring, bombning, förtryck och eviga tillrättavisningar? Det ser ut som det är på deras sida som MO står – bara att det märkligt nog sker tillsammans med folk som ser Hitler som missförstådd fredskämpe, förnekar folkutrotningen under Hitlers tid etc.  Skulle inte de fina människorna kunna se det som en varning och bättra sig, eller måste helvetesvandringen fortsätta?