Mohamed Omar: Tregångare

Mohamed Omar Tregångare Ruin Stockholm 2006

Jag har tidigare kommenterat två diktsamlingar av Mohamed Omar och talat om varför den ena är mer läsvärd än den andra.

Nu hände det sig igen att jag gick förbi Ruins förlag och tittade i lådan med billiga böcker utanför, och där fanns Mohamed Omars diktsamling Tregångare. Killen har ju ramlat över kanten till ett hål fyllt av bruna och svarta element på senaste tiden men det behöver inte påverka synen på honom som diktare. Rått uttryckt: det är fler diktare än han som halkat ut i fascism, möjligen utan att begripa vad de håller på med. Som poet mixtrar man ju och experimenterar ofta med språket, och då kan det väl hända att experimenterandet blir alltför vidlyftigt.

Några frågor att fundera på: är det något särskilt heligt med arbetarklassens undre skikt och trasproletariatet? Finns det någon kvalitet (god eller dålig) som infinner sig när religion och dikt möts? Vilken nytta har man av exotism i en svensk förort? Är Mohamed Omar tvättäkta muslim?

Av dessa frågor har alla utom möjligen den sista relevans när man försöker bedöma hans diktning. Jag antar att som diktare kan man ha en mycket andlig dimension, men låter man prästers påbud eller partiprogram ta över blir det förmodligen inte god poesi av resultatet. – Vid närmare eftertanke är den sista frågan av vikt åtminstone för diktläsande muslimer. Och i exempelvis arabvärlden lär poesin ha en betydligt starkare ställning än här hemma.

Är detta lyrik? Se vad jag skrev om detta tidigare. Lyrik handlar om att ta fast på ett ögonblick och upphäva tiden. Och gärna att förmedla denna insikt till läsaren. Ibland fungerar det hos den här poeten, fungerar väldigt bra. Det blir ögonblick som övergår från den dagliga snabbframmatade filmen till scener som nästan står stilla och som bjuder till eftertanke.

I denna poesi kan personer som fått skallen urblåst av en nedbrytande arbetsmiljö, av droger eller galenskap, eller som stötts ut från de fina människorna samhälle, eller släpats till tortyrkamrarna i de fina människornas samhälle  få en speciell närhet till det gudomliga – de har ju tappat så mycket av det jordiska att bara det utomjordsliga finns kvar att tro på och lita till! Om man vill komma i kontakt med det gudomliga är det bra att inte ha för mycket värdsligt att tänka på. Och sparkas man nästan bokstavligen ut ur denna värld har man knappast något val när dörren stängs bakom en.

Efter att ha läst tre samlingar av Mohamed Omar och nu meddelat min uppskattning av två av dem (Faraos förbannelse samt Tregångare) kan man konstatera att det finns ett MO-land som rör sig runt i världen, men som har tyngdpunkten i Uppsalas förorter. Men härifrån/därifrån går märkliga förbindelser över till en annan värld, förmedlade av märkliga människor.

Och tänker man efter: är det inte så att större delen av mänskligheten finns i en värld som inte är de fina människornas, utom bara som objekt för utplundring, bombning, förtryck och eviga tillrättavisningar? Det ser ut som det är på deras sida som MO står – bara att det märkligt nog sker tillsammans med folk som ser Hitler som missförstådd fredskämpe, förnekar folkutrotningen under Hitlers tid etc.  Skulle inte de fina människorna kunna se det som en varning och bättra sig, eller måste helvetesvandringen fortsätta?