Wikander: I döda språks sällskap

Wikander, Ola I döda språks sällskap Wahlström & Widstrand 2006

Wikander, Ola (övers.) Kanaaneiska myter och legender Wahlström & Widstrand 2003

Om följande villkor uppfylles kan man få en härlig läsupplevelse: författaren är kunnig, intresserad och har roligt under skrivandet. Dessa uppfylls mer än väl av Ola Wikander i boken om döda språk. Dessa språk som kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas, som det påpekades en gång av Falstaff, fakir. Att läsa Wikander känns dock verkligen inte torrt och gravlikt!

En del av de behandlade språken är nästan heldöda, som sumeriska eller hettitiska. Man kan läsa skriften men vet inte hur det talade språket lät. Andra finns ändå kvar i mer eller mindre omvandlad form: Bibelhebreiska stuvades om till modern hebreiska, sanskrit både läses och talas ännu, koptiskan finns kvar som kyrkospråk (till och med i Sverige). De mest döda språken är dock de som aldrig skrevs ned, de är verkligen borta med vinden!

Etruskiskan är också ett avsomnat språk. Där gör Wkander upp med det vanliga tjatet om hur ”gåtfulla” etruskerna är. Tidigare har jag skrivit om en äldre bok av Hans (”Hatte”) Furuhagen och även Hatte var emot det där tjatandet om gåtfullhet.

Första gången jag i förbigående noterade namnet Wikander var när jag köpte boken om kanaaneiska myter och legender och tyckte att det var intressant att det fanns svenskar som kunde tolka gammal kilskrift från Ugarit. Det är ju inte vardagskunskap direkt! Jag blev till och med inspirerad till ett poem med utgångspunkt från den i sig poetiska grundtexten.

I boken om de mer eller mindre döda språken rycks läsaren med. Man måste inte vara bra på krångliga språkvetenskapliga termer. Det finns en del sådana men det finns också ordförklaringar för att hjälpa läsaren. Och själv struntade jag ibland i förklaringarna och njöt bara av läsningen ändå. Man måste inte förstå vartenda ord för att dras med i entusiasmen och imponeras av de enorma kunskaperna (måste erkänna att jag nästan är avundsjuk!).

Den tid är förbi når man satte likhetstecken mellan språk och folk, men man får ju ändå en hel del historiska notiser från olika folks öden och äventyr när man studerar deras språk. Exempelvis underlät biskop Wulfila att ta med de våldsammaste avsnitten av Gamla testamentet när han översatte Bibeln till gotiska. Antagligen ville han inte ge ytterligare inspiration till de redan ganska våldsamma gotiska germanerna.

Inledningsvis ägnar Wikander lite papper åt att försvara att man studerar gamla språk som ingen människa längre talar. Det är knappt man skall behöva dra något försvar eller några ursäkter för det. Eller kommer det folk och hävdar att forskarna skall göra nyttigare saker, som nya och bättre bomber kanske? Det kanske är tid för humanisterna att utrusta sig med rejäla knogjärn och ta ignoranterna under specialbehandling?

Wikanders blogg Ur språkens tunnlar uppdateras ofta med stort och smått av intresse. Rekommenderas!