Vera Gade ser Norrköping

Gade, Vera Vera Gade ser Norrköping. En vandring genom staden med omnejd. Megamanus 2010. Teckningar av Aila Hilleberg.

Den här boken fick jag alldeles nyss, med dedikation från författaren till och med! Inte illa! Som framgår av en tidigare bloggpost är Vera och jag så att säga kompanjoner på sajten Poeter.se. Vera har med god marginal passerat sitt åttionde år och använder ålderns erfarenheter och insikter till att fila fram en poesi som är samtidigt lätt att ta till sig och har subtila nyanser som kan kräva en närmare läsning och en stunds eftertanke. Det är en kombination som inte alltid är lätt att uppnå.

I föregående bok  var det såväl hemma i trädgården som ute i världen som behandlades. Nu handlar det om Veras hemstad Norrköping med omgivningar, en trakt som jag inte har så mycket egna erfarenheter av. Men det stör inte läsningen.

Jag har nog, som när det gäller den föregående boken, haft förslag och synpunkter på en och annan formulering när dikterna “förhandsvisades” på www.poeter.se. Diktning och vård av orden och deras betydelse, placering och sammanhang kan inte skiljas åt. Dikt och tanke, dikt och eftertanke, det hör ihop. Och när man skriver i kortform, japanskinspirerad, blir sökandet efter rätt uttryck ännu mer akut. Det klarar Vera för det mesta.

Jag satt i eftermiddags på en bänk i vindskydd vid Årstaviken, läste dikterna och klottrade ned sidnummer på ett gammalt kvitto. Den som vill in i Veras värld av växter, djur (även sådana som kan förefalla mindre trevliga), natur och människor bör naturligtvis läsa hela boken och förtjusas. Jag vill bara leverera några citat som kan ge stämning. Den förste gestalten som man möter, och känner igen från fler av Veras dikter är …

Herr Häger
kutryggigt lömsk
blickar ut över Hästskodammen
väntar fisk

Det där är ju en enkel text men fantasieggande. Här är utdrag ur en annan med fågelmotiv:

Om över klara vattnen
kajans starka vingslag
in mot land
i tiden ej är kongruent
med spegelbildens
mörka fågel -
då har jag skådat tidens flykt.

Detta låter klassiskt. Men en motorcyklist har en ännu mer klassisk och farlig passagerare. Den heter En själ på väg med Hekate:

En kraftfull Harley Davidson
dånar förbi mitt gathörn
invid Söderleden.
Jag såg hennes ögon gnistra
där hon satt på bönpallen
ledsagerskan,
vägvisaren
till elden
krematoriet.

Hekate var den grekiska gudinna som hade med månsken, trolldom och spöken att göra – kanske inte det lämpligaste ressällskapet om man vill behålla livhanken. Ja, förr i tiden talade man om “en vinande skit” som “blev skinande vit” och det avsåg så kallade motorknuttar som körde ihjäl sig. Detta är väl något liknande antar jag. I en annan dikt beskrivs vägen som en asfaltsorm som hugger fartdåren.

Nå, här finns en värld av samtal som avlyssnas bakom häckar, pensionärer vid sopåtervinningen, blommor och naturintryck och saknad, och till och med en avslutning i nära nog skräckstämning och med pluralform på ett verb:

Vinden stillnar
göken tystnar
då skriker lommen.

Lommen skriker över vattnet.
Bliv inte rädd
jag vet.
Gastar rida på älgarygg
nog är det väl lommen som
skriker?

Dimmorna löses
tröstande föder solen
ånyo en dag.
Då skriker lommen.

Det finns klåpare inom diktarbranschen, och så finns det sådana som Vera som kan fila på en formulering tills den stämmer.