Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism

Deland, Mats & Hertzberg, Fredrik & Hvitfeldt, Thomas (red) Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism, Opuscula Historica Upsaliensis 41, Uppsala 2010

Det här är en tjock Opuscula, över tvåhundra sidor. I allmänhet är de lite tunnare. Hur som helst: det här är samtidshistoria, mycket av det som behandlas har inträffat under de senaste 10-15 åren. För att ha fullständig behållning av skriften kan det vara bra att ha lite kunskaper i sociologiskt och filosofiskt fackspråk, men det går bra utan det också, om man inte stör sig på “ontologisk” eller “epistemologi”.

När man är nära inpå ett skeende är det lätt att bilden blir förvirrad, och är skeendet i sig förvirrat och svårt att definiera blir det ännu värre. För vad är den svenska högerextremismen egentligen, vilka kan räknas in där? I och med att det är svårt med definitionerna så blir svaren därefter  – osäkra.

Det märks i de inledande resonemangen. Grupper av gammal nazistisk modell kan sorteras in i en viss fålla, men så fort man närmar sig Sverigedemokraterna och en del andra grupperingar och individer blir bilden krångligare. Själv är jag av den uppfattningen att folk faktiskt måste uttrycka åsikter och utföra handlingar av extremt slag för att kunna betecknas som extremister, och SD finns inte riktigt i det facket. Det gäller inte för riksdagspartierna heller, trots att de i likhet med SD torde ha en del medlemmar och sympatisörer med väldigt konstiga åsikter. Att rakt av utmåla SD som nazistiskt är att göra en enormt grov nedskrivning av de riktiga nazisternas teori och praktik. Hade man begränsat sig till de extremt våldsamma smågrupperna och individerna, de som faktiskt är skyldiga till ungefär ett mord om året de senaste tio åren, hade boken sett lite annorlunda ut.

Hur som helst, här finns några kapitel med teoretiska resonemang samt beskrivningar av olika aspekter av historien där dessa grupper verkar och har verkat. I mycket verkar det vara “den gamla vanliga historien” av grupper som bildas, som kanske växer till sig ett tag, men sedan splittras på grund av att medlemmarna inte kan hålla ihop utan gärna spöar upp varandra. Kan det helt enkelt vara så att just omogna personer – kanske utan så kallade “social kompetens” -  gärna dras till en högerextrem miljö eftersom de där kan leva ut sin brist på kompetens? Inom fascismen frodas gärna ledarkulten, men om flera vill vara ledare samtidigt kan det inte gå så bra.

Samtidigt har det funnits en del personer med organisatorisk förmåga och intellektuell kapacitet i de olika grupperna. Man har bildat förlag för tidningar, böcker och musik, fixat nätsidor, översatt litteratur och ibland försökt föra en intellektuell debatt där det dras en skiljelinje mot typen råbarkad slagskämpe. Grunden för det hela tycks ändå vara att bli av med invandrare (en del i alla fall) och att man har diverse idéer om kultur (eller ras) som ödesdiger skillnad mellan olika folk.

Men uppenbarligen är skillnaderna så stora i uppfattningar mellan grupper och individer att det är svårt att sätta alla under samma hatt. Hur förenar man gammeldags judehatare med moderna islamofober som älskar Israel? Eller de som tycker att alla utlänningar (utom från näraliggande länder) skall köras ut ur landet med SD:are som har adoptivbarn från Asien? – Som jag ser det går det inte att förena dem, lika lite som man kan förena en homofob respektive en homofil frikyrkopastor.

Jag tycker att kapitlen som behandlar de olika gruppernas liv och leverne de senaste årtiondena, med affärsverksamhet, vitmakt-vrål och sofistikerade debatter på nätet av bloggande nyfascister är mest givande. Ett kapitel om högerextrema kvinnor på nätet i Tyskland hänger lite utanför, liksom två kapitel om hatbrott huvudsakligen ur juridisk och polisiär synpunkt. De är givetvis också intressant, men för koncentrationens skull kanske de kunde ha placerats i en separat volym.

Sedan kan man ju, om man diskuterar “farlighet”, fråga sig om inte det finns betydligt värre personer i Sverige än de som behandlas i den här boken. Tänk på de politiker som brutit Sveriges långa era av fred och kastat in oss i ett svårbegripligt krig mitt inne i Asien!

Avslutningsvis: jag studsade till vid ett citat från den sofisktikerade bloggaren Solguru som tydligen tillhör det nyfascistiska lägret, men som vänder sig mot hat och våld. Han kritiserar de som högljutt propsar på att utlänningarna skall kastas ut:

Man anlägger ett tonläge som är så pass hysteriskt, så pass aggressivt, så pass hatiskt, att det blir svårt för utomstående att förstå vad man pratar om. Muhammed i butiken är ju trevlig, liksom, så vad fan skriker du om? Och det är en berättigad fråga. (sid 143)

Det där påminner om något jag läst för länge sedan:

Jag tänker på judeevakueringen, på utrotningen av det judiska folket. Det är så lätt att säga – det gör varje partikamrat som helst – att “det judiska folket skall utrotas, det är ju givet, det står i vårt program: judarnas utmönstring och utrotning, det ordnar vi” . Och så kommer de allihop, de åttio miljonerna präktiga tyskar som var och en har sin hyggliga jude. Det är klart att de andra är svin, men det här är en hygglig jude.

Himmler talar på ett möte i Polen 1943, citerad i Nazismen i dokument, red. Stig Jonasson, Prisma, Stockholm 1965, sid. 69. Det finns faktiskt en viss överlappning i tänkandet mellan den icke-hatiske svenske bloggaren Solguru och gamle Himmler. Frågan är om det har någon betydelse.

——–

Tidigare Opuscula som behandlats här på bloggen:

Ett nödvändigt ont. Statsskuld och politik i Förenta Staterna och Sverige 1780-1870 Opuscula 38