Guillevic: Sången

Guillevic, Eugène Sången Ellerströms 2010

Sång får barn att mogna tidigare, meddelar radion. Det tror sig några tyska forskare ha kommit på i alla fall. Om detta stämmer så borde Sången av Guillevic (låter nästan som ‘tjillevipp’) vara en skrift som uppmanar till mer mognad. Låt oss läsa och fundera.

Den som lyssnar till sången
säger: jag existerar,

jag vet att jag inte har
några gränser

En hårt beskuren bild på den lilla bokens omslag visar en äldre man med stora ögonbryn och skepparkrans. Man skulle kunna tänka sig en bretagnsk fiskargubbe, vilket inte är så tokigt eftersom mannen kommer från Bretagne. En del data finns på Wikipedia (ett uppslagsmedium som vi lärde alltid höjer en varningens finger för), en fransk version finns här (en kortare engelsk version finns också).

Av presentationen i Wikin framgår att Guillevic inte bara diktade, han var aktiv administratör på hög nivå i Frankrike, deltog i motståndsaktiviteter under den tyska ockupationen och var länge med i kommunistpartiet. Inte bara världfrånvänd poet alltså.

Hur många sånger
talar inte om kamp!

Hur många sånger
talar inte om död!

Ändå snuddar de alla
vid glädjen.

Bara delar av Guillevics liv kommer med i presentationen som avslutar boken, däremot mer av det som jag nästan skulle vilja kalla ”poetiskt mumbo-jumbo”. Att tingens hemlighetsfulla liv lockar och skrämmer på samma gång, och att detta gör diktandet till en sorts besvärjelseakt låter ganska pretentiöst. Men tydligen tänkte Guillevic åt det hållet, han säger själv att poesins uppgift är att återupptäcka det heliga i tillvaron, att undersöka det sakrala och att återge tingen och världen en numinös laddning, att söka tillvarons essens genom att upprätta en ursprunglig relation till världen som är såväl barnets som schamanens. …

Och hur skulle trädet
kunna växa

om inte sången
trodde på det?

‘Sången’ är ett ord som upprepas i varje dikt, flera gånger på varje sida. I efterskriften får vi upplysningen att sången är synonym med själva diktandet. Att den också ”refererar … till den autentiska existensen som är en kontinuerlig erfarenhet av delaktighet i alltet” tror jag man inte behöver bekymra sig så mycket om. Däremot kan kanske en del dikter kännas mer klargörande om man ersätter ‘sången’ med ‘dikten’. Fast exempelvis inte när det uttryckligen skrivs om sjungande fåglar.

Jag tycker det här känns som bra poesi, enkel och lättillgänglig men inte likgiltig, fast förankrad bland den bretagnska kustens klippor och menhirer (stora stenar resta under stenåldern) men ändå med luft under vingarna. Man kan läsa hans dikter utan att vare sig bli barnslig eller schamanistisk. Möjligen blir man lite mognare av dem också.