Rekola: En gynnsam plats för hjärtat

Rekola, Mirkka En gynnsam plats för hjärtat, Ellerströms 2011

“…en av det finska språkets främsta och mest egensinniga poeter. Hennes mer än ett halvt sekel långa författarskap tog sin början i stumhet och språklig misstro men har rört sig mot en allt större omedelbarhet och glädje.” Detta enligt presentationen på förlagets hemsida.

Jag känner visst motstånd mot “egensinnig” – en toker som knappt kan vistas i möblerade rum? Nåväl, när med senaste numret av Lyrikvännen kommer ett häfte med dikter av Mirkka Rekola kan man testa omdömet. Själv får jag inte någon bild av en förtvivlans motståndskämpe som klättrar på väggarna och aldrig hittar dörren för att ta sig ut. Det känns trivsamt, och ibland känns det lite av Gunnar Björling som jag läste ett par volymer av för många år sedan.

Gungar sjön, gungar skogen,
duntravens violetta blommor
gungar ovanför huvudet,
vaggar dagarna till ro.
Med svajande rök,
med en handstil hög som gräset
som ett barn
skriver denna jord till mig.

Efter första genomläsningen var det alltså svårt att ha några synpunkter annat än att det inte kändes som annat än just trivsamt, och att det inte fanns några “hål” i texterna som gör att man vill ta en närmare titt och kanske dras in i något nytt. Men efter en natts sömn och en ny läsning känns det som hålen och ingångarna ändå finns där, fast de kanske inte skriks ut. Det finns ett eget universum därinne. Men det kan behöva lite tid för att bli synligt i åskådarens periskop. Med andra ord en poesi som å ena sidan är skenbart lättåtkomlig och mest trevlig yta, å andra sidan något annat som kräver en del eftertanke och poetisk uppmärksamhet för att kunna beskriva … . (För övrigt tog jag reda på att ‘duntrav’ som nämns ovan är ett annat namn för ‘mjölkört’ eller ‘rallarros’.)

En fågelmänniska som kanske en dag får vingar på sina skuldror?
Ofta såg jag honom stå under trädet,
när ingen syntes till
kom han fram, gick till fågelbrädet
som gungade i busken, hejdade det i handflatan,
sträckte ut handen, plockade frön,
stoppade i munnen och såg ut att prata med fåglarna,
de tunna skuldrorna lätta i luften
vände sig bort i trädens hägn.

Detta är nr 44 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43)  .