Guro: Himlens kamelföl

Guro, Jelena Himlens kamelföl, Ellerströms 2011

När man hör kombinationen ‘diktning’ och ‘Karelen’ är det namnet Södergran som kommer upp. Men borde inte Jelena Guro vara lika självklart? Inte tidigare kanske, men nu när Ellerströms givit ut några dikter av denna ryska som tyvärr inte hann leva så länge (1877-1913) känns det som om man inte kan komma förbi henne. Det står en del om ‘avantgarde’, ‘symbolism’ och ‘futurism’ på baksidestexten och i presentationen, men behöver man tänka så mycket på det om man inte är väldigt intresserad av det formella och sorteringsbara – jag uppfattar det här som lätt flytande diktning helt enkelt, god och läsbar! Fina som tallarna på de karelska moarna!

Min morfar (han var perukmakare i Helsingfors under 1910-talet) lär någon gång ha definierat finska som ‘barnspråk’. Guro hade hört det och noterade några lustigheter i en dikt som just heter Finland, här är några rader därifrån:

Luolla, lualla, lualla-lu

Liisa-lu eller luolla-li?

Barrskogen schujjar – schujjar,

tii-i-i, tii-i-i-u (sid. 15)

Tja, där fick väl finnarna något att tänka på. Den här dikten är ändå inte helt typisk, jag vet inte om någon som skulle kunna vara det. Är åkerknytten typiska? Är dikterna till den döde sonen hon inte hade typiska? Några dikter om katter (som får en att tänka på Södergran med sin katt i famnen!)? Är det månne när en sorts vrede kommer fram:

Jag tänker också på dem

som hålls för kufar på vår jord,

som människorna för den skull trampar på

och förpassar till kyffen – de kärlekslöst frusna,

som valhänt diktar upp ett liv åt sig, som mödosamt

vandrar en lång och kylslagen väg. (sid. 20)

Eller något annat:

Och i de finlemmade björkarnas kristall står det odödliga livets tecken. Det vittnar om att de tillsynes flyktiga brottstyckena till möten och skilsmässor som kastas ut här – är fulla av mening – evig och riktig. (sid. 46)