Keen & Haynes: A History of Latin America

Benjamin Keen, Keith Haynes A History of Latin America. Houghton Mifflin 2004 (sjunde upplagan)

När de stora segelfartygen i Tall Ships Race låg i Stockholm nyligen var mexicanaren Cuauhtemóc en av de mest bemärkta i flottan. En känd mexicansk politiker heter också Cuauhtemóc i förnamn (Cárdenas i efternamn). Både båten och mannen var uppkallade efter aztekernas siste härskare, dödad av spanjorerna 1524. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta gamla indianska namn kommer fram igen på 1900-talet. Det är en del av Mexicos och Latinamerikas stormiga historia och sökande efter en egen identitet. Namnet på den mexicanske politikern var dessutom dubbelt symboliskt: döpt efter en aztekisk kejsare, och hans far var en av de stora ledarna för den mexicanska revolutionen under 1900-talet.

”Det händer mycket nu” kan man säga om Latinamerika. Det som vi från vår del av världen uppfattar som en tämligen enhetlig samling av mer eller mindre efterblivna och våldsamma stater visar i själva verket upp såväl stora kontraster som snabba förändringar. Man kan inte bara tala om ”USA:s bakgård”, det är en förolämpning mot de massrörelser som tvingar fram mer och mer av reformer och oberoende. Jag ville få en generell överblick över Latinamerikas historia och lånade den här boken som sommarlektyr. ”Ordinär lärobok från USA” tänkte jag, men fick en rejäl överraskning redan i förordet. ”Amerikansk lärdom enligt god tradition” skulle jag nog snarare säga nu. Att boken kommit ut i sju upplagor visar att det inte är en dagslända och att även rejält kritisk akademisk litteratur kan slinka igenom där borta (men för hur länge till?).

För att undersöka den latinamerikanska historien använder författarna sig av kontroversiella teorier om beroende, nykolonialism, neoliberalism och center respektive periferi. Boken går ända fram till början av 2000-talet när en ny epok har inletts. Under de föregående årtiondena hade neoliberala ekonomiska teorier tillämpats på Latinamerika – och i huvudsak misslyckats, enligt författarna. Kontinentens ekonomiska och sociala kris samt skuldsättning och beroende av industriländerna i Nordamerika och Europa har skärpts. Det är de inte ensamma om, förutom de drabbade själva har en del ekonomer dragit samma slutsats. Samtidigt kan man undra om inte bland annat den bolivarianska revolutionen i Venezuela och andra länder till slut håller på att bryta detta mönster. Författarna understryker också de folkliga rörelsernas betydelse för att påverka situationen, vilket gör teorin om passivt beroende mindre passiv. Över huvud taget försöker de dra fram även mindre kända fakta om arbetare, slavar, indigenas (indianer), kvinnor och kultur ur historiens dunkel och gör därmed en bredare och intressantare rundmålning än om det bara hade handlat om politik och ekonomi.

Det är en tjock och bred bok och dessutom två spalter på varje sida men rätt få illustrationer. Jag antar att de sexhundra sidorna hade dragit upp mot tusen om den tryckts i mindre format. Eftersom andra plikter börjar kalla har jag inte läst hela, jag stannade ungefär vid år 1900, men jag vill ge några synpunkter som kommer av det jag ändå läst.

Med ”Latinamerika” avses i stort sett de områden som spanjorer och portugiser ockuperade från 1492 och framåt. Det finns ju ett franskt Latinamerika också. Tidvis var det stort (Canada och Louisianaterritoriet), men den här boken behandlar bara Haiti i förbigående, Guiana och franska Västindien inte alls. Men den som vill veta mer om Haitis spännande historia med sitt stora slavuppror och tidiga självständighet kan exempelvis läsa C. L. R. James’ The Black Jacobins.

För att ge den USAmerikanske studenten perspektiv på de spanska och portugisiska erövrarnas framfart pekar författarna på USA:s stordåd i detta avseende. Inte bara indianfolk i själva USA eliminerades. Under kriget på Filippinerna 1899-1902 dödade USA:s styrkor mer än 600 000 personer bara på huvudön Luzon. Men spanjorerna var starkare i klassen folkmord ändå. Även om demografin från tiden före och under deras erövring är osäker och kan ifrågasättas citeras undersökningar som pekar på att befolkningen i området runt nuvarande Mexico city minskade från kanske 25 till en miljon människor på kort tid. Över hela Latinamerika kanske 90-95 procent av befolkningen försvann på grund av krig, sjukdomar, slaveri och andra övergrepp mellan 1492 och 1575. ”Kanske den största demografiska katastrofen i den upptecknade historien.” (Vad jag vet har utrotandet av små indiangrupper exempelvis i Amazonas fortsatt in i vår tid, och inbördeskriget i Guatemala handlade mycket om att utrota mayas.) Till detta kom ekologiska katastrofer. Det dröjde flera hundra år innan de inhemska befolkningarna började återhämta sig någorlunda, men vi kan ju se hur de verkligen börjar komma tillbaka i länder som Bolivia och Peru på senare år.

För att förstå utvecklingen i Latinamerika måste författarna även ge en del av bakgrunden i Europa, särskilt hur de olika staterna på den iberiska halvön utvecklades under återerövringen av de moriska rikena, och hur Spanien och Portugal sedan fungerade i det större europeiska maktspelet. Återerövringens psykologiska återverkningar, bland annat i form av skapandet av militärt inriktade grupper utan håg för vanligt arbete framgår också. Det var bland annat ur denna krigaradel, djärv men ofta fattig, som conquistadorerna kom att rekryteras. Brutaliteten när den jagade Den Nya Världens rikedomar var oerhörd. Spanjorernas erövring av Kanarieöarna var en förövning. Därifrån fördes metoderna över till Västindien och sedan hela kontinenten.

Tiden innan katastrofen med Columbus’ ankomst 1492 är fascinerande. Boken behandlar förhistorien också, med särskild inriktning på högkulturerna i Mexico, Centralamerika och Peru. Det var en utveckling parallell med, men oberoende av omvärlden. År 600 antas staden Teotihuacán i Mexico (jag har faktiskt varit där själv) ha haft mer än 125 000 invånare. Jag tror inte att det fanns någon europeisk stad av samma storlek vid den tiden, däremot i östra Asien. Inkariket i Peru har kallats socialistiskt eller kommunistiskt, men författarna säger i stort sett att det var en feodal statsbildning. Dess inriktning på ömsesidighet, gåvor och gengåvor inom de härskande grupperna, verkar klart feodal. Det var kulturellt enastående folk som conquistadorerna krossade på några år.

Den europeiska kapitalismen grundlades på rikedomar i form av ädla metaller och produkter från jordbruk och boskapsskötsel som erövrarna kunde pressa fram. Men det var inte det feodala Spanien som drog nytta av utplundringen. Spanjorerna trodde att om de hade guld hade de allt, men guldet vandrade vidare till den nya tidens handelsnationer – holländare, fransmän, engelsmän. Spanien byggde ett världsvälde men kunde aldrig göra så mycket av det när konkurrenterna blev allt djärvare och hänsynslösare. I detta spel byggdes triangelhandeln upp, där katastrofen spreds till Afrika. Miljontals afrikanska slavar fraktades över till Amerika, de användes i produktion av produkter som skeppades till Europa, och i Europa framställdes manufakturvaror som användes till att byta till sig ännu fler slavar i Afrika. Vinnaren i denna handel fanns i västra Europa. Den iberiska halvön såg ut som vinnare men föll tillbaka, och vinsten för Afrika eller Amerika verkar ha varit försumbar.

I och med Napoleonkrigen i Europa och USA:s lossgörande från England tog rörelserna för oberoende fart i Latinamerika. En faktor som fördröjde var dock upprättandet av den svarta staten på Haiti 1804 – eliterna i området runtomkring var slavägare och skrämdes av utsikterna till nya slavuppror. Brasilien blev ett oberoende kejsardöme utan större strider, medan kampen i de spanska områdena böljade fram och åter under flera år. Det man kan notera (och det som gör Latinamerika jämförbart med många länder i Afrika omkring år 1960) var att frigörelsen från moderlandet inte åtföljdes av en inre frigörelse. De eliter som tog makten i de nya staterna ville inte ha några sociala revolutioner. Slaveri fortsatte man med, i Brasilien ända till 1880-talet. Det enda land där det förekom större folkliga rörelser i samband med befrielsekrigen tycks ha varit Mexico, och det har nog fortsatt att prägla det landets historia. Beroendet av att exportera ett fåtal produkter som kunde drabbas av olika kriser på världsmarknaden gjorde inte ländernas ekonomier stabilare, samtidigt som kontrollen över tullinkomster var ett viktigt mål i många våldsamma uppgörelser mellan oligarkerna.

Just detta med styrelse av smågrupper/oligarkier, samt militärens betydelse, har fortsatt att påverka Latinamerika ända in i vår tid och har gjort staterna instabila. Försöken att bygga Latinamerikans enighet, som exempelvis Bolivár kämpade för, misslyckades kapitalt. Det gick inte att hålla samman jättestater med usla inre kommunikationer, där det dessutom överallt fanns lokala eliter som själva ville styra. Det mexicanska jätteriket upplöstes snabbt, och sedan kapade USA bort stora bitar av dess norra delar. Samma sak hände i Bolivárs hemtrakter, där enigheten mellan Ecuador, Colombia och Venezuela upplöstes i tre länder (varpå splittringen fortsatte inne i Colombia med i pratikten självständiga regioner).

Ett av Latinamerikas mer efterblivna och ökända länder idag är Paraguay. Intressant nog var det framgångsrikt och högt utvecklat strax efter självständigheten, men sedan gick det hela överstyr när man lyckades komma i krig med Argentina, Brasilien och Uruguay samtidigt. Ett annat ödeläggande krig inträffade mellan Chile, Peru och Bolivia. Bland annat tog chilenarna Bolivias kust vid Stilla havet, och den frågan är fortfarande ett oläkt sår i deras förbindelser trots att det hände på 1870-talet.

Som sagt: jag har inte läst hela boken, kanske jag kommer tillbaka med några synpunkter på 1900-talsavsnittet senare. Det verkar mycket och kritiskt behandla USA:s göranden och låtanden på sin bakgård. Vill man ha en översikt över spännande historiska skeenden på andra sidan Atlantiska pölen är det här en användbar bok.

Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?)

 

 

 

I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen.

Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

 

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

 

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare.

För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

 

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn.

Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?

Birmingham – A Concise History of Portugal

David Birmingham A Concise History of Portugal, Cambridge University Press 2003

Portugal är ett av de äldsta länderna i Europa, bildat på 1100-talet och fortfarande existerande inom ungefär samma gränser på den Iberiska halvön. Samtidigt är det ett land som man inte tänker mycket på vanligtvis, det är ganska anonymt och var länge ett av de mer efterblivna hörnen av Europa. Läser man Birminghams kortfattade historia (ca. 200 sidor med en del intressanta illustrationer) är det dock uppenbart att det kunde ha gått på annat sätt. Portugal kunde definitivt ha uppslukats av Spanien (det var uppslukat ett tag), landet hade kunnat industrialiseras flera gånger om under århundradena – men det fanns inte tillräckligt starka krafter för att parera inflytandet från adeln och den katolska kyrkan.

Flera gånger log lyckan mot Portugals härskare, ända från den första framgångsrika erövringen i Afrika (Ceuta 1415, idag spansk utpost belägrad av ekonomiska flyktingar som vill in i Europa). De var tidigt ute som sjöfarare på de stora oceanerna och kunde under något århundrade kontrollera handeln med dyrbara kryddor från Ostindien. De fann guld- och diamantfält i Brasilien och öppnade stora plantager för socker- och tobaksodling. Men plantagerna drevs med slavarbete, och slavarna kom från nuvarande Kongo och Angola där man krossade de inhemska samhällena. Den här boken är kortfattad och kan alltså inte loda så djupt i en historia som breder ut sig i tid och rum, men man får ändå en överblick över skeendet. Brutaliteten i det portugisiska väldet, exempelvis den ödeläggelse man orsakade runt Indiska oceanen, framgår dock inte särskilt tydligt.

Hur stora rikedomar som än flödade in till Portugal omsattes de inte i inhemsk produktiv verksamhet. Det verkar inte ha funnits något flöde ut till grupper som hade kunnat dra igång de självgående ekonomiska processer som är grunden för en utvecklad marknadsekonomi. Bland annat var den katolska kyrkan ärkereaktionär och direkt fientlig mot industriella försök, och den var allierad med en liten parasitär adlig överklass som inte heller var framåtblickande. Den stora massan av folket var feodalbönder på godsägarnas marker i söder eller självägande och självförsörjande fattiga småjordbrukare i norr. Knappast grupper som kunde vara basen för en ekonomisk expansion.

Moderlandet blev leverantör av råvaror och halvfabrikat, underordnat engelska intressen. Den som läst utrikeshandelsteori känner till David Ricardos berömda teori om komparativa fördelar: om varje land producerar det som det är bäst på blir det bäst för alla. På papperet ser idén bra ut. I och för sig var Portugal mer framstående än England både när det gällde att producera vin och tyg, men eftersom portugiserna var särskilt bra på vin skulle det vara smart att koncentrera sig på vinet och låta engelsmännen väva.

Fällan slog igen när textiltillverkningen blev grunden till den industriella revolutionen medan vinproduktionen stod stilla tekniskt. England gick snabbt vidare från lätt textiltillverkning till allmänt industriellt samhället från slutet av 1700-talet. Portugal fastnade i utvecklingen som ett efterblivet bondeland, och fortsatte så in i vår tid. De problem som Portugal upplevde som leverantör av råvaror och enkla jordbruksprodukter påminner om vad vår egen Polhem uppbragt skrev om i början av 1700-talet (se utgåvan med hans ekonomiska och politiska skrifter) – Sverige producerade råvaror som utlandet köpte billigt och sedan sålde tillbaka dyrt som färdigvaror. Ett säkert sätt att hålla ett land i beroende och underutveckling, ansåg Polhem, och det fanns nog portugiser som hade samma tankar. Men de kunde aldrig genomdriva dem, trots att Portugal i kölvattnet av den franska revolutionen genomgick långa perioder av revolutionär utveckling.

Jag minns tillbaka till början av 1960-talet, med upproret i Angola 1961, hur Indien erövrade Goa 1963, etc. Salazardiktaturen och befrielsekrigen är en del av min egen nutidshistoria. Birmingham döljer inte att det var USA:s inflytande som gjorde att Salazars gammalmodiga diktatur tilläts fortleva efter Andra världskriget, släpptes in i NATO och FN, och fick rikhaltig militär hjälp för att bekämpa befrielserörelserna.

Det finns andra aspekter. De som vill bekanta sig med portugisisk kultur på svenska kan läsa Marianne Sandels’ Under den gröna pinjen : trubadurlyrik på galicisk-portugisiska från Spanien och Portugal, 1200-1350 eller Smaken av oceanerna : tjugosju portugisiska 1900-talspoeter i urval, tolkning och presentation av henne.

Dansk kolonihistorie

Dansk kolonihistorie – Indföring og studier (red:) Peter Hoxcer Jensen, Leif Haar, Marten Hahn-Pedersen, Kaare Ulrich Jessen, Aksel Damgaard-Madsen. Forlaget Historia, Århus 1983

Att Danmark förutom jättekolonin Grönland också hade kolonier på annat håll i världen visste jag tidigare. Jag har till och med några frimärken utgivna i Danska Västindien. Lite dimmigt kände jag också till att danskarna hade kolonier på Guldkusten i Afrika, samt en eller ett par städer i Indien, fram till mitten av 1800-talet. Ett litet kolonialimperium alltså, men i alla fall större än de svenska misslyckade försöken.

Den här boken är inte en samlad framställning över de danska kolonierna i tropikerna. Den består dels av en genomgång av olika arkiv som innehåller källmaterial om kolonierna (alltså mest som hjälp för forskare), dels några uppsatser som berör olika aspekter av de olika koloniernas historia i Asien, Afrika och Amerika. Att danskarna även innehade ögruppen Nikobarerna i Bengaliska viken var en nyhet för mig, liksom att de anlade handelsplatser i Indonesien. Nu hade Danmark inte samma resurser som de större makterna i Europa att bedriva handel, erövringar och plundring i tropikerna, men sjöröveri i Bengaliska viken klarade de av i alla fall. Att kolonisera Nikobarerna stupade dock på att kolonisatörerna (och deras kinesiska kulis som ändå antogs klara klimatet bättre än europeer) i stort sett dog ut på grund av ”nikobarfebern”.

I likhet med England och Holland var det inte statliga kolonialföretag man började med, utan det var privatföretag med statsmonopol som skickade ut fartyg med soldater och handelsmän och varor för att öppna handelsstationer. Liksom med de stora ostasiatiska kompanierna slutade det hela med att danska staten ändå fick överta driften och köpa ut ägarna för att kunna driva projekten vidare.

Det är frapperande när man läser det här hur svaga europeerna i början ändå var i förhållande till de områden där de verkade. De var överlägsna vad det gällde fartyg och eldkraft, men ofta beroende av goda förhållanden med de lokala samhällena för sin överlevnad (även finansiellt – man lånade pengar av indiska furstar). Förhållandena var samma på Guldkusten, det var inte bara att samla ihop en grupp afrikaner och skeppa iväg dem till slavarbete i Västindien. I själva verket var det tidvis svårt att få tag på slavar.

De indiska och afrikanska besittningarna såldes till England i mitten av 1800-talet. Kvar fanns öarna S:t Croix, S:t Thomas och S:t Jan i Västindien. De hade varit i dansk ägo sedan första hälften av 1700-talet och anskaffades för att driva plantager med sockerrörsodling. Slavarna skulle alltså arbeta ihop till sockret i de europeiska borgarnas kaffekoppar och bakverk. Och socker-borgarna blev rika på europeernas söt-sug.

Slaveriets berättigande började diskuteras från senare delen av 1700-talet. Men av beskrivningen av den danska debatten verkar det som om de flesta debattörerna hade ungefär samma åsikt om slaveriet som socialdemokraterna om kapitalismen: man ville inte avskaffa slavhållningen, bara göra den snyggare och uthärdligare för slavarna utan att därför på något sätt inskränka för plantageägarna.