Mariátegui: ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism”

Mariátegui, José Carlos ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism” Humanities Press, New Jersey 1996

Man kan jämföra tiden med en linje. Kanske som en enkelriktad tidsaxel utan några steg bakåt. Måhända som en cirkel där allt upprepas gång efter gång, som i det gamla jordbrukssamhällets årscykel. Eller som en spiral. Spiralen förenar den raka linjen och cirkeln, man rör sig framåt längs en tidsaxel som ibland närmar sig föregående epoker, ibland fjärmar sig från dem. När jag läser en samling artiklar av den peruanske revolutionären Mariátegui från 1920-talet funderar jag på om inte det avsnitt av spiralen där vi befinner oss nu, och Mariáteguis 20-tal, på något sätt ligger rätt nära varandra.

Jag hade nog hört namnet tidigare, men det var en slump att jag fick syn på den här boken i universitetsbiblioteket i Frescati. Med tanke på att författaren skall vara inspiratör till de peruanska maoisterna i Sendero Luminoso kunde man vänta sig svavelosande predikningar mot allt och alla som inte delade hans uppfattningar. Så är dock inte fallet. Han klarar av att diskutera och avvisa Gandhis idéer utan att förfalla till gallskrikande, exempelvis. Urvalet av artiklar visar på en enorm intellektuell spännvidd och vilja att diskutera och undersöka.

Peruanen José Carlos Mariátegui levde inte länge, 1894-1930, och man kan undra vad som hade hänt om han hade fått sig ytterligare några tiotal år tilldelade. Han måste ha varit en av den sydamerikanska socialismens skarpaste hjärnor, och inte bara det: en tänkare av världsklass. Man måste tänka sig situationen när han verkade. Det var dryga årtiondet efter Första världskrigets slut. Den ryska revolutionen stod och vägde och femårsplanerna hade inte satts i verket, i kolonier och beroende stater ökade det nationella motståndet, världskapitalismens centrum flyttade från London till New York, fascismen ryckte fram i Europa, nya märkliga kulturformer utvecklade sig (dadaism, futurism, freudianism etc).

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Mexico hade gjort revolution men bakslag följde, i Kina rasade kampen och Koumingtang hade vänt sig mot den nyväckta arbetarrörelsen. Mariátegui följde med och kommenterade världshändelserna, och det på ett så intressant sätt att man gärna vill gå vidare och titta på författare, artister och episoder som han beskriver. Boken har inte några extra kommentare, däremot ett informativt förord om författaren, så vill man veta detaljer om exempelvis den mexicanska revolutionen eller futuristen Marinetti får man gå till andra ställen.

Världen var i uppror och Mariátegui tog ställning. Nationalism måste förenas med socialism för att bli framgångsrik ansåg han. Nationalister i Vietnam, Korea och Kina drog samma slutsats vid samma tid. Han slöt sig till den Tredje Internationalen, Komintern alltså, och tog ställning för Stalin mot Trotskij. Hur det hade varit om Mariátegui levt tio år till kan man ju inte veta. Det är uppenbart när man läser artiklarna i det här utdraget att han hade uppfattningar som knappast skulle passa för stelbenta stalinister (eftersom detta är ett urval kan man undra hur ett annat urval hade sett ut). I Peru och Latinamerika i största alllmänhet hade man att hantera betydande feodala inslag i de olika länderna, en ofta svag borgerlighet, och en aggressiv USA-imperialism som knuffade ut de äldre kolonialmakterna och hotade sina grannar i söder. USA gillade inte att Mariátegui skrev om vad amerikanerna hade för sig i Nicaragua.

I ett avseende kan man jämföra med Mao Zedong – i likhet med Mao såg Mariátegui den revolutionära potentialen hos bönderna i en tid när Komintern fortfarande såg den europeiska arbetarrörelsen som kampens centrum. I Peru var det den stora indianbefolkningen som inte bara måste dras in i kampen utan också hade en sådan inställning att den lätt kunde utveckla ett socialistiskt medvetande – det fanns redan i dess traditioner. (Man kan dra en parallell här till ryska socialisters tankar att man kunde gå vidare direkt från de gamla bondekollektiven till socialismen utan några mellansteg.) Men i Peru kom man aldrig så långt som till uppror, medan kommunisterna började organisera bönderna i Kina från 1926.

Det kanske finns fler paralleller mellan Peru och Kina (även om jag inte är så insatt i detaljerna). I Kina fanns det stora och delvis revolutionära Koumingtang-partiet som störtade kejsardömet och kämpade mot olika krigsherrar. Det kommunistiska partiet samarbetade med Koumingtang en tid – det slutade med att högern inom Koumingtang försökte slå ner kommunisterna. I Peru var det APRA-partiet som var tänkt som en sydamerikansk motsvarighet till Koumingtang (det var uttryckligen så, vad jag förstår). Socialister som Mariátegui bröt med APRA och bildade i stället Socialistpartiet. Det hette Socialistpartiet så länge Mariátegui levde, sedan bytte det namn till Kommunistpartiet. Just det där med namnfrågan, tillsammans med diverse icke-ortodoxa (ur Kominterns synpunkt) tankar hos Mariátegui gör att man kan fråga om samarbetet mellan de peruanska socialisterna och centralen i Moskva hade kunnat fortsätta.

Hur var det nu med tidslinjen som närmar sig det förflutna, dock utan att landa där? Ta exempelvis Mariáteguis sågning av den europeiska arbetarrörelsen. I januari 1927 publicerades följande:

… along with a realistic sense of history, it is necessary to give the proletarian vanguard a heroic will to create and accomplish. The desire for improvement, for well-being, is not enough. The defeats and failures of the European proletariat have their origin in the mediocre positivism with which timid union bureaucracies and moderate parlamentary teams cultivate a Sancho Panzaesque mentality and a cowardly spritit among the masses. A proletariat with no greater ideals than a shorter working day and a few more cents more in wages will never be capable of a great historic enterprise. … The revolutionary spirit is a constructive spirit. And the proletariat, just as the bourgeoisie, has its dissolvent, corrosive elements that unconsciously work towards the dissolution of its own class.

Detta är en rejäl utsopning av ledarna för olika reformistiska grupper i västra Europa. Sedan följde ju ett rejält uppsving för arbetarnas kamp under trettio- och fyrtiotalen, och landvinningarna fanns kvar ytterligare några årtionden. Så föll positionerna samman, och idag är vi kanske i ett sämre läge än vad Mariátegui beskrev 1927. Socialdemokrater slåss inte mot den aggressiva nyliberalismen, de är själva nyliberaler, och det är sällan facken slår tillbaka. De verkar vara bundna till kapitalets triumfvagn. Men under mellantiden har det hänt en massa saker, och därför går det inte att återställa 1920-talet som det var innan den stora börskraschen sånär slog kapitalismen överända. Idag finns mycket mer makt ute i Tredje världen, något som Mariátegui kunde hoppas på men under sin tid inte hann se så mycket av. Och när triumfvagnen åker av vägen och kraschar följer de värdelösa ledarna med, och så är vi av med dem!

Man kan hitta en del artiklar av Mariátegui på nätet. Här är några på engelska. Och här är några fler på spanska.

Stevens: Mannen med den blå gitarren

Den 23 juni 2007 kom den här bloggen – om nu blogg är rätt ord – för första gången ut på nätet. Det var ett experiment, ett provisorium. Man kan väl kanske snart jämföra med provisorier i byggverksamheten, som Strömbron i Stockholm, som blir stående i all evighet (eller lång tid i alla fall).

Lite statistik: i skrivande stund har det varit nära 8900 besökare. Bästa dagen var det 89 stycken, bästa månaden 1439 besökare. Nu är det sommar och man kan inte förvänta sig så många som tittar in – det borde finnas andra saker som drar så här års – men jag gissar på drygt 400 besökare innan juni är slut. I juli förra året var det 150. Med andra ord har den gått så hyfsat att det kan vara idé att låta den leva ett tag till. Har jag tid och vill jag skriva kommer det påfyllning då och då. Och här är en påfyllning, en liten skrift som följde med senaste häftet av Lyrikvännen:

Stevens, Wallace Mannen med den blå gitarren, Ellerströms, Lund 2008

Det är ett häfte i samma serie från Ellerströms som jag skrivit om ett par gånger tidigare (här och här), återigen med en snabb och enkel introduktion till en diktare som jag inte kände till förut. Tydligen är jag inte ensam om det eftersom Stevens kallas ”poeternas poet”. Här låter det exklusivt, med andra ord, men jag känner inte att det tar emot vid läsningen. Visst är texten luftig på något sätt (eller om vi skall säga att den inte känns instängd och nedlusad av poetiska finesser som man måste vara finsmakare för att förstå) men samtidigt är den gripbar, jordnära, trots olika filosofiska utflykter.

Olle Thörnvall har översatt och skrivit efterord till Mannen med den blå gitarren. Det är 33 korta dikter, eller om vi ser det som en lång dikt. Varje numrerad del innefattar mellan fyra och åtta strofer, varje strof med två rader. Ibland är det rim, oftast inte. Formen känns både fri och stram på en gång. I centrum finns en tavla som jag inte vet om jag sett, ett tidigt verk av Picasso som visar en man som spelar gitarr. I Thörnvalls efterskrift framgår att det egentligen inte är gitarren, utan bakgrunden, som är blå. Diktaren har tagit sig en poetisk frihet alltså, men så blir det ju när  tankarna får flyga.

För mig blir det en rad scener där någon spelar den blå gitarren, och gitarren blir skapelsens instrument. Den spelande spelar fram världen (jag gör associationer till magiska trummor och andra instrument, och till sånger och riter där världens ting skapas) och runtom finns åskådare som ibland kommer in med kommentarer. Däremot finns ingen sammanhängande berättelse. Möjligen ett antal fragment av en berättelse. Att den blå gitarren nämns då och då ger intrycket av omkvädet i en sönderriven folkvisa kanske?

Ett egendomligt förhållande mellan dikt och poesi råder i dikt XXII:

Poesin är diktens ämne,
från detta utgår dikten, och

vänder åter till det. Mellan
avfärd och återkomst så finns

en frånvaro i verkligheten,
ting som de är …

Här får jag en bild av shamanflykt, men det kanske är helt fel? Dikten gör en utflykt från sin bas poesin, bort till tingen ”som de är”. Är det månne Kants ”ting i sig” som besöks – Stevens var intresserad av Kant. Kanske bara poeten kan nå fram till tingets verklighet, i den mån naturvetarna går bet på den saken?

Wallace Stevens må vara tämligen lite känd och tillhörande en annan tid (levde 1879-1955) men det ligger inte något damm över texterna. Det blåser så mycket frisk luft att eventuellt damm blåser bort.

Keen & Haynes: A History of Latin America

Benjamin Keen, Keith Haynes A History of Latin America. Houghton Mifflin 2004 (sjunde upplagan)

När de stora segelfartygen i Tall Ships Race låg i Stockholm nyligen var mexicanaren Cuauhtemóc en av de mest bemärkta i flottan. En känd mexicansk politiker heter också Cuauhtemóc i förnamn (Cárdenas i efternamn). Både båten och mannen var uppkallade efter aztekernas siste härskare, dödad av spanjorerna 1524. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta gamla indianska namn kommer fram igen på 1900-talet. Det är en del av Mexicos och Latinamerikas stormiga historia och sökande efter en egen identitet. Namnet på den mexicanske politikern var dessutom dubbelt symboliskt: döpt efter en aztekisk kejsare, och hans far var en av de stora ledarna för den mexicanska revolutionen under 1900-talet.

”Det händer mycket nu” kan man säga om Latinamerika. Det som vi från vår del av världen uppfattar som en tämligen enhetlig samling av mer eller mindre efterblivna och våldsamma stater visar i själva verket upp såväl stora kontraster som snabba förändringar. Man kan inte bara tala om ”USA:s bakgård”, det är en förolämpning mot de massrörelser som tvingar fram mer och mer av reformer och oberoende. Jag ville få en generell överblick över Latinamerikas historia och lånade den här boken som sommarlektyr. ”Ordinär lärobok från USA” tänkte jag, men fick en rejäl överraskning redan i förordet. ”Amerikansk lärdom enligt god tradition” skulle jag nog snarare säga nu. Att boken kommit ut i sju upplagor visar att det inte är en dagslända och att även rejält kritisk akademisk litteratur kan slinka igenom där borta (men för hur länge till?).

För att undersöka den latinamerikanska historien använder författarna sig av kontroversiella teorier om beroende, nykolonialism, neoliberalism och center respektive periferi. Boken går ända fram till början av 2000-talet när en ny epok har inletts. Under de föregående årtiondena hade neoliberala ekonomiska teorier tillämpats på Latinamerika – och i huvudsak misslyckats, enligt författarna. Kontinentens ekonomiska och sociala kris samt skuldsättning och beroende av industriländerna i Nordamerika och Europa har skärpts. Det är de inte ensamma om, förutom de drabbade själva har en del ekonomer dragit samma slutsats. Samtidigt kan man undra om inte bland annat den bolivarianska revolutionen i Venezuela och andra länder till slut håller på att bryta detta mönster. Författarna understryker också de folkliga rörelsernas betydelse för att påverka situationen, vilket gör teorin om passivt beroende mindre passiv. Över huvud taget försöker de dra fram även mindre kända fakta om arbetare, slavar, indigenas (indianer), kvinnor och kultur ur historiens dunkel och gör därmed en bredare och intressantare rundmålning än om det bara hade handlat om politik och ekonomi.

Det är en tjock och bred bok och dessutom två spalter på varje sida men rätt få illustrationer. Jag antar att de sexhundra sidorna hade dragit upp mot tusen om den tryckts i mindre format. Eftersom andra plikter börjar kalla har jag inte läst hela, jag stannade ungefär vid år 1900, men jag vill ge några synpunkter som kommer av det jag ändå läst.

Med ”Latinamerika” avses i stort sett de områden som spanjorer och portugiser ockuperade från 1492 och framåt. Det finns ju ett franskt Latinamerika också. Tidvis var det stort (Canada och Louisianaterritoriet), men den här boken behandlar bara Haiti i förbigående, Guiana och franska Västindien inte alls. Men den som vill veta mer om Haitis spännande historia med sitt stora slavuppror och tidiga självständighet kan exempelvis läsa C. L. R. James’ The Black Jacobins.

För att ge den USAmerikanske studenten perspektiv på de spanska och portugisiska erövrarnas framfart pekar författarna på USA:s stordåd i detta avseende. Inte bara indianfolk i själva USA eliminerades. Under kriget på Filippinerna 1899-1902 dödade USA:s styrkor mer än 600 000 personer bara på huvudön Luzon. Men spanjorerna var starkare i klassen folkmord ändå. Även om demografin från tiden före och under deras erövring är osäker och kan ifrågasättas citeras undersökningar som pekar på att befolkningen i området runt nuvarande Mexico city minskade från kanske 25 till en miljon människor på kort tid. Över hela Latinamerika kanske 90-95 procent av befolkningen försvann på grund av krig, sjukdomar, slaveri och andra övergrepp mellan 1492 och 1575. ”Kanske den största demografiska katastrofen i den upptecknade historien.” (Vad jag vet har utrotandet av små indiangrupper exempelvis i Amazonas fortsatt in i vår tid, och inbördeskriget i Guatemala handlade mycket om att utrota mayas.) Till detta kom ekologiska katastrofer. Det dröjde flera hundra år innan de inhemska befolkningarna började återhämta sig någorlunda, men vi kan ju se hur de verkligen börjar komma tillbaka i länder som Bolivia och Peru på senare år.

För att förstå utvecklingen i Latinamerika måste författarna även ge en del av bakgrunden i Europa, särskilt hur de olika staterna på den iberiska halvön utvecklades under återerövringen av de moriska rikena, och hur Spanien och Portugal sedan fungerade i det större europeiska maktspelet. Återerövringens psykologiska återverkningar, bland annat i form av skapandet av militärt inriktade grupper utan håg för vanligt arbete framgår också. Det var bland annat ur denna krigaradel, djärv men ofta fattig, som conquistadorerna kom att rekryteras. Brutaliteten när den jagade Den Nya Världens rikedomar var oerhörd. Spanjorernas erövring av Kanarieöarna var en förövning. Därifrån fördes metoderna över till Västindien och sedan hela kontinenten.

Tiden innan katastrofen med Columbus’ ankomst 1492 är fascinerande. Boken behandlar förhistorien också, med särskild inriktning på högkulturerna i Mexico, Centralamerika och Peru. Det var en utveckling parallell med, men oberoende av omvärlden. År 600 antas staden Teotihuacán i Mexico (jag har faktiskt varit där själv) ha haft mer än 125 000 invånare. Jag tror inte att det fanns någon europeisk stad av samma storlek vid den tiden, däremot i östra Asien. Inkariket i Peru har kallats socialistiskt eller kommunistiskt, men författarna säger i stort sett att det var en feodal statsbildning. Dess inriktning på ömsesidighet, gåvor och gengåvor inom de härskande grupperna, verkar klart feodal. Det var kulturellt enastående folk som conquistadorerna krossade på några år.

Den europeiska kapitalismen grundlades på rikedomar i form av ädla metaller och produkter från jordbruk och boskapsskötsel som erövrarna kunde pressa fram. Men det var inte det feodala Spanien som drog nytta av utplundringen. Spanjorerna trodde att om de hade guld hade de allt, men guldet vandrade vidare till den nya tidens handelsnationer – holländare, fransmän, engelsmän. Spanien byggde ett världsvälde men kunde aldrig göra så mycket av det när konkurrenterna blev allt djärvare och hänsynslösare. I detta spel byggdes triangelhandeln upp, där katastrofen spreds till Afrika. Miljontals afrikanska slavar fraktades över till Amerika, de användes i produktion av produkter som skeppades till Europa, och i Europa framställdes manufakturvaror som användes till att byta till sig ännu fler slavar i Afrika. Vinnaren i denna handel fanns i västra Europa. Den iberiska halvön såg ut som vinnare men föll tillbaka, och vinsten för Afrika eller Amerika verkar ha varit försumbar.

I och med Napoleonkrigen i Europa och USA:s lossgörande från England tog rörelserna för oberoende fart i Latinamerika. En faktor som fördröjde var dock upprättandet av den svarta staten på Haiti 1804 – eliterna i området runtomkring var slavägare och skrämdes av utsikterna till nya slavuppror. Brasilien blev ett oberoende kejsardöme utan större strider, medan kampen i de spanska områdena böljade fram och åter under flera år. Det man kan notera (och det som gör Latinamerika jämförbart med många länder i Afrika omkring år 1960) var att frigörelsen från moderlandet inte åtföljdes av en inre frigörelse. De eliter som tog makten i de nya staterna ville inte ha några sociala revolutioner. Slaveri fortsatte man med, i Brasilien ända till 1880-talet. Det enda land där det förekom större folkliga rörelser i samband med befrielsekrigen tycks ha varit Mexico, och det har nog fortsatt att prägla det landets historia. Beroendet av att exportera ett fåtal produkter som kunde drabbas av olika kriser på världsmarknaden gjorde inte ländernas ekonomier stabilare, samtidigt som kontrollen över tullinkomster var ett viktigt mål i många våldsamma uppgörelser mellan oligarkerna.

Just detta med styrelse av smågrupper/oligarkier, samt militärens betydelse, har fortsatt att påverka Latinamerika ända in i vår tid och har gjort staterna instabila. Försöken att bygga Latinamerikans enighet, som exempelvis Bolivár kämpade för, misslyckades kapitalt. Det gick inte att hålla samman jättestater med usla inre kommunikationer, där det dessutom överallt fanns lokala eliter som själva ville styra. Det mexicanska jätteriket upplöstes snabbt, och sedan kapade USA bort stora bitar av dess norra delar. Samma sak hände i Bolivárs hemtrakter, där enigheten mellan Ecuador, Colombia och Venezuela upplöstes i tre länder (varpå splittringen fortsatte inne i Colombia med i pratikten självständiga regioner).

Ett av Latinamerikas mer efterblivna och ökända länder idag är Paraguay. Intressant nog var det framgångsrikt och högt utvecklat strax efter självständigheten, men sedan gick det hela överstyr när man lyckades komma i krig med Argentina, Brasilien och Uruguay samtidigt. Ett annat ödeläggande krig inträffade mellan Chile, Peru och Bolivia. Bland annat tog chilenarna Bolivias kust vid Stilla havet, och den frågan är fortfarande ett oläkt sår i deras förbindelser trots att det hände på 1870-talet.

Som sagt: jag har inte läst hela boken, kanske jag kommer tillbaka med några synpunkter på 1900-talsavsnittet senare. Det verkar mycket och kritiskt behandla USA:s göranden och låtanden på sin bakgård. Vill man ha en översikt över spännande historiska skeenden på andra sidan Atlantiska pölen är det här en användbar bok.

Appelqvist: Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik

Örjan Appelqvist Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik 1943-1947. Santérus Förlag, Stockholm 2000.

Gunnar Myrdal verkar idag nästan glömd trots att han var en av de tyngre svenska ekonomerna och samhällsdebattörerna (tillsammans med fru Alva) under en avgörande tid omkring 1900-talets mitt. Det kan nog ändras, förutsatt att intresset för välfärdsbygget efter Andra världskriget ökar igen. Jag tror det kan hända, beroende av historiens tendens att röra sig i spiraler. När det sena 90-talets individualistiska revolution kört slut på sig själv torde andra lösningar tränga fram, och då kan det vara nyttigt att studera hur tidigare generationer handskades med svåra situationer. Nu tror jag inte på en upprepning vad det gäller faktiska händelse. Däremot kanske man kan dra en och annan generell slutsats om hur historien – den som vi ju lever i hela tiden – utvecklas av och påverkar människor. Den viktigaste lärdomen är väl att vi hela tiden tittar oss över axeln och funderar om gångna erfarenheter kan hjälpa oss att hantera nya problem. Nästan lika viktig är insikten om att nya lösningar har svårt att slå igenom det befintliga samhällets mur av tröghet.

1943 började man skönja slutet på Andra världskriget, även om Tysklands totala sammanbrott inte kunde förutses. Man tittade sig över axeln och konstaterade att Första världskriget hade först lett till en inflationskris, en kortvarig högkonjunktur och till sist en rejäl depression några år efter krigets slut. Det var rimligt att man skulle förbereda sig mot en liknande situation igen. Gunnar Myrdal skrev en bok som varnade för fredsoptimism: efter kriget kunde det bli dåliga tider igen. Vad Appelqvist inte skriver, men som jag själv har sett i originaldokument, är att ledningarna för ASEA och L M Ericsson också trodde på en kris efter krigsslutet. Att peka ut Myrdal ensam som dålig prognosmakare är alltså inte korrekt.

Gunnar Myrdal var USA-vän, vän av frihandel, av företagsamhet, och han letade i den uppkomna situationen efter en svensk roll i världen. Den formulerade han som ”världsintressets advokat”, alltså en röst som talade mot stormakternas tendens att sätta sig på de små staterna. Först som medlem av socialdemokratins inre cirklar, sedan som handelsminister 1945-1947, hade han möjligheter att kämpa för sina idéer. Omgivningen var inte alltid förstående. Till slut blev han isolerad och måste avgå.

Kriget hade också lett till en radikalisering där kommunisterna gick framåt. Socialdemokratin kände sig tvingad att åtminstone försöka ge sken av radikalism. Med Myrdals medverkan skapades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och ”Kommissionen för efterkrigsplanering”. De maktlösa företagsnämnderna infördes. Appelqvist ger knappast skäl att tro att de här åtgärderna var särskilt allvarligt menade. Man var radikalare i Norge, Storbritannien och Frankrike vad det gällde att öka statens inflytande i näringslivet. Ändå var motståndet uppskruvat till nästan hysterisk nivå här, vilket kan vara en annan intressant lärdom. Det är ett förhållande som verkar upprepa sig till och från. Appelqvist hänvisar bland annat till Niclas Stenlås’ avhandling om näringslivstopparna som drev en egen politisk kampanj mot regeringen – jag har den liggande och kanske får anledning att återkomma där.

En fråga som politikerna hade att ta ställning till var om man skulle försöka gå tillbaka till förhållandena före kriget i hur man skötte statens finanser, eller om det var läge för nytänkande. Här kom Myrdal med en del nya tankar som inte omedelbart föll i god jord, som att utbildning och hälsovård kunde betraktas som investeringar för framtiden och inte bara som utgifter. Baktanken med detta var att investeringsutgifter kunde man finansiera med lån eftersom de antogs ge framtida inkomster. Detta var inte tillåtet med utgifter för statens dagliga verksamhet som måste skattefinansieras. Allmänt verkar Myrdal ha haft en mer dynamisk inställning än exempelvis Wigforss. En annan viktig bifigur i berättelsen är Dag Hammarskjöld, nationalekonom och samtidigt verksam som styrelseordförande på Riksbanken och i utrikesdepartementet.

Dilemmat för regeringen 1945 var att styra rätt i en världen där handeln inte var fri, valutaförhållandena osäkra, stormakterna kom med sina påtryckningar, alla som hållit igen under krigsåren ville ha det bättre samtidigt som varubristen var svår. Det var svårt med politiska riktmärken: från svensk sida hade man inte uppfattat hur försvagat England var av kriget exempelvis, vilket gjorde att man trodde alltför mycket på pundet som en stabil valuta. Det ledde till allvarliga svårigheter. Och hur skulle man göra med priserna; skulle man försöka driva tillbaka prisnivån till förkrigsnivå? Gjordes det genom att försöka rationalisera kraftigt, eller genom massimport – båda sakerna skulle öka tillgången på varor och därmed trycka ner varupriserna.

Avtalet med krediter till Sovjetunionen var ett annat fall. Industrin trodde på dåliga tider och ville gärna leverera till Sovjet. Myrdal ordnade kreditavtalet, men under tiden blev det högkonjunktur i Sverige och fabrikerna fick allt svårare att leverera. Samtidigt drog det kalla kriget igång, och därmed en uppjagad borgerlig kampanj där interna svenska problem skylldes på Myrdal och ”ryssavtalet”. I själva verket var detta en i raden av bilaterala avtal som frihandelsvännen Myrdal tvingades medverka i för att överhuvud taget få igång handel i den krigshärjade världen. Inte ens frihandlarna i USA var särskilt lätta att ha att göra med. 1945 var USA världens ekonomiska stormakt, och man levde inte helt efter de egna reglerna ansåg Myrdal. Därmed kunde Sverige försöka uppträda som ”världsintressets (alltså frihandelns) advokat” mot USA.

Jag misstänker att Myrdals och andras farhågor om en efterkrigsdepression hade besannats om inte en speciell sak hade hänt: världen blev inte fredligare 1945, den gick in i en ny era av kraftiga rustningar, av kalla och varma krig, och krigskonjunkturerna fortsatte. Enorma resurser vräktes ut i militära och civila verksamheter som på något sätt kunde antas ha betydelse i kraftmätningen mellan Öst och Väst, penningrullningen skapade välstånd som skapade ännu mer välstånd, de gyllene åren med hög tillväxt och låg arbetslöshet varade ända till början av 70-talet när det ekonomiska systemet inte orkade med längre. Historien efter Första världskriget upprepades alltså inte. Och det är också en lärdom.

Vem har intresse av att läsa den tjocka och välmatade bok? Jag kan tänka mig att historiskt intresserade av olika slag (ekonomisk -, politisk – och personhistoria) kan ha en del utbyte av den. Jag borde nog ha läst den innan jag skrev en uppsats för några år sedan om bristen på arbetskraft efter Andra världskriget. Men är man inte intresserad av vem som sade vad i samband med valutakriser eller kolimport är den nog inte så underhållande.

Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?)

 

 

 

I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen.

Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

 

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

 

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare.

För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

 

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn.

Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?

Birmingham – A Concise History of Portugal

David Birmingham A Concise History of Portugal, Cambridge University Press 2003

Portugal är ett av de äldsta länderna i Europa, bildat på 1100-talet och fortfarande existerande inom ungefär samma gränser på den Iberiska halvön. Samtidigt är det ett land som man inte tänker mycket på vanligtvis, det är ganska anonymt och var länge ett av de mer efterblivna hörnen av Europa. Läser man Birminghams kortfattade historia (ca. 200 sidor med en del intressanta illustrationer) är det dock uppenbart att det kunde ha gått på annat sätt. Portugal kunde definitivt ha uppslukats av Spanien (det var uppslukat ett tag), landet hade kunnat industrialiseras flera gånger om under århundradena – men det fanns inte tillräckligt starka krafter för att parera inflytandet från adeln och den katolska kyrkan.

Flera gånger log lyckan mot Portugals härskare, ända från den första framgångsrika erövringen i Afrika (Ceuta 1415, idag spansk utpost belägrad av ekonomiska flyktingar som vill in i Europa). De var tidigt ute som sjöfarare på de stora oceanerna och kunde under något århundrade kontrollera handeln med dyrbara kryddor från Ostindien. De fann guld- och diamantfält i Brasilien och öppnade stora plantager för socker- och tobaksodling. Men plantagerna drevs med slavarbete, och slavarna kom från nuvarande Kongo och Angola där man krossade de inhemska samhällena. Den här boken är kortfattad och kan alltså inte loda så djupt i en historia som breder ut sig i tid och rum, men man får ändå en överblick över skeendet. Brutaliteten i det portugisiska väldet, exempelvis den ödeläggelse man orsakade runt Indiska oceanen, framgår dock inte särskilt tydligt.

Hur stora rikedomar som än flödade in till Portugal omsattes de inte i inhemsk produktiv verksamhet. Det verkar inte ha funnits något flöde ut till grupper som hade kunnat dra igång de självgående ekonomiska processer som är grunden för en utvecklad marknadsekonomi. Bland annat var den katolska kyrkan ärkereaktionär och direkt fientlig mot industriella försök, och den var allierad med en liten parasitär adlig överklass som inte heller var framåtblickande. Den stora massan av folket var feodalbönder på godsägarnas marker i söder eller självägande och självförsörjande fattiga småjordbrukare i norr. Knappast grupper som kunde vara basen för en ekonomisk expansion.

Moderlandet blev leverantör av råvaror och halvfabrikat, underordnat engelska intressen. Den som läst utrikeshandelsteori känner till David Ricardos berömda teori om komparativa fördelar: om varje land producerar det som det är bäst på blir det bäst för alla. På papperet ser idén bra ut. I och för sig var Portugal mer framstående än England både när det gällde att producera vin och tyg, men eftersom portugiserna var särskilt bra på vin skulle det vara smart att koncentrera sig på vinet och låta engelsmännen väva.

Fällan slog igen när textiltillverkningen blev grunden till den industriella revolutionen medan vinproduktionen stod stilla tekniskt. England gick snabbt vidare från lätt textiltillverkning till allmänt industriellt samhället från slutet av 1700-talet. Portugal fastnade i utvecklingen som ett efterblivet bondeland, och fortsatte så in i vår tid. De problem som Portugal upplevde som leverantör av råvaror och enkla jordbruksprodukter påminner om vad vår egen Polhem uppbragt skrev om i början av 1700-talet (se utgåvan med hans ekonomiska och politiska skrifter) – Sverige producerade råvaror som utlandet köpte billigt och sedan sålde tillbaka dyrt som färdigvaror. Ett säkert sätt att hålla ett land i beroende och underutveckling, ansåg Polhem, och det fanns nog portugiser som hade samma tankar. Men de kunde aldrig genomdriva dem, trots att Portugal i kölvattnet av den franska revolutionen genomgick långa perioder av revolutionär utveckling.

Jag minns tillbaka till början av 1960-talet, med upproret i Angola 1961, hur Indien erövrade Goa 1963, etc. Salazardiktaturen och befrielsekrigen är en del av min egen nutidshistoria. Birmingham döljer inte att det var USA:s inflytande som gjorde att Salazars gammalmodiga diktatur tilläts fortleva efter Andra världskriget, släpptes in i NATO och FN, och fick rikhaltig militär hjälp för att bekämpa befrielserörelserna.

Det finns andra aspekter. De som vill bekanta sig med portugisisk kultur på svenska kan läsa Marianne Sandels’ Under den gröna pinjen : trubadurlyrik på galicisk-portugisiska från Spanien och Portugal, 1200-1350 eller Smaken av oceanerna : tjugosju portugisiska 1900-talspoeter i urval, tolkning och presentation av henne.

Amin – Det liberala viruset

Samir Amin Det liberala viruset, TankeKraft Förlag, Stockholm 2005.
Virus är ”en mycket liten mikroorganism som kräver levande celler för sin ämnesomsättning och fortplantning och som ger upphov till många smittsamma sjukdomar.” Virus är alltså en sorts parasit: ”Organism som lever på eller i en annan organism och får sin föda från denna.”

Samir Amin är en marxistisk ekonom från Egypten som av politiska skäl inte kunnat arbeta i hemlandet men i stället fått världsrykte. Den här boken kan man säga handlar om sjukdomsbekämpning – man får bortse från det tveksamma i att kalla motståndare virus, det är egentligen lika trevligt som att kalla dem löss, skadedjur eller liknande. Samtidigt har Amin en poäng: vi har att göra med militär-industriella komplex som är mycket parasitära och som skulle rasa i samma ögonblick de skars av från den närande omvärlden.

Det liberala viruset kom ursprungligen ut 2004. Boken visar samtidigt på en mängd intressanta förhållanden samtidigt som man ser hur snabbt världsläget ändras. Sedan den kom ut har ett revolutionärt folkkrig fört maoister in i Nepals regering och den bolivarianska omvälvningen i Venezuela har fått en mer socialistisk prägel som påverkar hela Latinamerika. Men man hittar varken Prachanda eller Hugo Chavéz i personförteckningen. För övrigt finns varken litteraturförteckning eller noter till sakuppgifter, så som läsare får man sväva i okunnighet om var exempelvis Ferdinand Braudel hade en synpunkt på någonting.

Berättelsen börjar med en liten saga med lyckligt slut: det liberala viruset sprider sig omkring världen, folk drabbas av en schizofreni där man än är i den självreglerande marknaden som ”homo economicus”, än i demokratin som ”medborgare”. Farsoten besegras till slut av det sanna (inte det amerikanska) förnuftet.

Verkligheten är dock bistrare: kampen pågår, och den är hård. Snälla socialliberaler (det finns väl några kvar) behöver inte ta åt sig av Amins skrift – den riktas mot hard-core marknadsliberaler, särskilt av den blodtörstiga anglosaxiska sorten. I denna kortfattad pamflett saknas de fina nyanserna. Vi får en snabb och bred rundmålning av det värsta problemet i dagens värld som Amin ser det: USA:s strävan efter världsherravälde, och den liberala ideologi som vägleder imperiebyggarna. Samt en del funderingar om vad som kan göras.

Under vägen hinner Amin framföra en del intressanta idéer: det är liberalismen, inte marxismen, som står för en extrem ekonomism och som skiljer produktionen och de mänskliga behoven. Den liberala ekonomin bygger på en omöjlig modell av en imaginär värld (att ekonomerna alltmer avlägsnar sig från riktiga beskrivningar av verkligheten ju mer kapitalismen vinner mark är en tanke som framfördes av Engels redan i mitten av 1840-talet). Politiskt leder detta till en ”lågintensiva demokrati” där partiprogram ersätts av galjonsfigurer inom tvåpartisystem med snarlika program, och där politiken inte kan ge mening och sammanhang åt alternativa samhällsprojekt. Därför blir det likgiltigt att rösta för en stor del av befolkningen.

Marknad och kapitalism är inte synonymer skriver Amin. Avreglerade marknader är i själva verket reglerade av krafter som befinner sig utanför marknaden – att införande av kapitalistisk marknadsekonomi är en följd av politiska beslut och inte bara ekonomiska naturlagar anknyter till vad Karl Polanyi hävdade för länge sedan. Det är omöjligt att förutse kasten inom kapitalismen (planerad kapitalism är omöjlig). Liberalism är att med brutalitet försöka övervinna systemets inre motsägelser.

Att USA självt skulle gå under om det tvingades leva under liberalismens stränga villkor är en intressant observation. Landet har ju underskott i sina utrikes affärer som kanske borde medföra krav på tvångsförvaltning. Amin påpekar att det bara är inom militärsektorn man är konkurrenskraftig (och den är ju synnerligen statsstödd!). Systemet är senilt, men det betyder mer våld. Den globaliserade ekonomin fordrar permanenta krig.

En sak som Amin passerar ganska fort (jag tror att han har tagit upp det grundligare på annat håll) är risken att kapitalistisk stordrift inom jordbruket på kort tid skulle kunna sopa bort den hälft av Jordens befolkning som ännu lever på landsbygden. Kommer tre miljarder bönder slås ut av ett kommersiellt storjordbruk? Och vad skall de göra när de vandrar in till redan överbefolkade städer i Tredje världen?

Att kämpa mot USA:s imperiella planer anser Amin vara en fråga om överlevnad. Och hur skall det uppnås? Bland annat genom ”att återskapa solidariteten mellan folken i Syd”, och här har ju en del hänt, särskilt i Latinamerika. Förhoppningsvis var den misslyckade kuppen mot Chavéz 2002 USA:s sista större aktion till undergrävande verksamhet på sin före detta bakgård.

Att ”omdefiniera det europeiska projektet” är intressant även för oss i Sverige. Amin, liksom flertalet svenskar, är emot euron. Men är det möjligt att använda EU som en kraft mot USA? Det tycks i alla fall inte vara enkelt. Enligt Amin är USA:s politik i grunden anti-europeisk, men för att Europa skall kunna fortsätta existera måste det bli verkligt vänsterinriktat. Den europeiska vänstern har givit upp och låtit sig infiltreras av liberalismen, dock, så detta lär bli svårt. Frågan är om Europas politiker sätter våra egna intressen först, eller om man låter sig stå i ett förödmjukande vassallförhållande till USA. Svaret är inte givet, vissa länders ledare tar öppet order från Washington, andra är mer motvilliga att låta sina egna intressen skadas av någon som ändå inte ger något tillbaka. Vad som händer torde i stor utsträckningen betingas av vad folkliga opinioner kan åstadkomma. Persson-regimen i Sverige kunde skrämmas från att skicka trupper till Irak, för att ta ett exempel, medan man kan undra hur den ännu mer ryggmjuka Reinfeldt-regimen skulle uppträda i en liknande situation.

En sista reflexion: dagens härskare i USA skulle av flera skäl inte känna igen sig i Amins beskrivning. Inte skulle de kalla sig liberala – ”liberal” är väl närmast ett skällsord för dem. ”Konservativa” skulle de nog snarare kalla sig.

Amerika före Columbus – före katastrofen

Charles C. Mann 1491: new revelations of the Americas before Columbus. Knopf 2005.

En bra bok kan fungera som sorterare av mycket man redan vet, så att olika delkunskaper sätts in i ett större sammanhang. Eller den kan öppna ögonen för helt nya sammanhang. ”1491 …” fungerade nog på båda sätten för mig.

Med en annan världshistoria hade Amerika som kontinent inte funnits idag. Länderna där borta hade hetat något annat, där hade funnits andra riken och andra kulturer. 1491 var året innan Columbus’ lilla flotta anlände till Västindien. 1492 ändras förutsättningarna för världshistorien. Folk och kulturer går under eller omvandlas radikalt, nya ekonomiska och politiska relationer upprättas. Den här boken försöker beskriva vad som fanns på andra sidan Atlanten innan katastrofen.

Tänk på detta: vi får lära oss att jordbruket förmodligen utvecklades i ”den bördiga halvmånen” mellan Egypten och Irak för kanske 10.000 år sedan, vilket sedan ledde till städer och högkulturer med avancerad matematik, skriftspråk, astronomi etc. Men samma sak hände i Amerika, oberoende av utvecklingen i ”den gamla världen”. Jordbruk har alltså uppfunnits minst två gånger på den här planeten. Med andra ord: ”En annan värld är möjlig”, det finns alltid alternativa utvecklingslinjer.

Högkulturerna i Mexico, Centralamerika och Peru är välkända, men Mann skriver också om andra grupper som högst medvetet omvandlade sin omgivning för att leva gott. Det gällde såväl tidiga kulturer i torra områden vid Stilla havet som fruktodlare i (ett tättbefolkat!) Amazonas. Stenåldersfolken i djungeln slösade inte bort tid på att försöka röja skogen för att odla spannmål eller grönsaker – de såg till att behålla träden, men att det var fruktträd som gav skördar året runt. De samhällen som skogsfolket byggde tycks ha varit jämlika medan grupperna som drev konstbevattning som krävde stora gemensamma insatser också hade mer utvecklade hierarkier.

De tidigaste spanska upptäcksresandena vid Amazon- och Mississippifloderna hann få en glimt av folkmyllrande och utvecklade samhällen innan en fruktansvärd fiende slog ner urbefolkningen: de sjukdomar som européerna förde med sig och som folken i den nya världen inte hade någon motståndskraft emot. Det räckte med en tillfällig första kontakt för att smittorna skulle börja spridas. När den verkliga invasionen av européer i Nordamerika bröt loss i början av 1600-talet hade mycket av motståndskraften redan knäckts. Ändå tog det engelsmännen ungefär 200 år att tränga fram genom skogarna från Atlantkusten till Mississippi. Sjukdomarna gick före dem, folkmordet följde i deras spår.