Amin – Det liberala viruset

Samir Amin Det liberala viruset, TankeKraft Förlag, Stockholm 2005.
Virus är ”en mycket liten mikroorganism som kräver levande celler för sin ämnesomsättning och fortplantning och som ger upphov till många smittsamma sjukdomar.” Virus är alltså en sorts parasit: ”Organism som lever på eller i en annan organism och får sin föda från denna.”

Samir Amin är en marxistisk ekonom från Egypten som av politiska skäl inte kunnat arbeta i hemlandet men i stället fått världsrykte. Den här boken kan man säga handlar om sjukdomsbekämpning – man får bortse från det tveksamma i att kalla motståndare virus, det är egentligen lika trevligt som att kalla dem löss, skadedjur eller liknande. Samtidigt har Amin en poäng: vi har att göra med militär-industriella komplex som är mycket parasitära och som skulle rasa i samma ögonblick de skars av från den närande omvärlden.

Det liberala viruset kom ursprungligen ut 2004. Boken visar samtidigt på en mängd intressanta förhållanden samtidigt som man ser hur snabbt världsläget ändras. Sedan den kom ut har ett revolutionärt folkkrig fört maoister in i Nepals regering och den bolivarianska omvälvningen i Venezuela har fått en mer socialistisk prägel som påverkar hela Latinamerika. Men man hittar varken Prachanda eller Hugo Chavéz i personförteckningen. För övrigt finns varken litteraturförteckning eller noter till sakuppgifter, så som läsare får man sväva i okunnighet om var exempelvis Ferdinand Braudel hade en synpunkt på någonting.

Berättelsen börjar med en liten saga med lyckligt slut: det liberala viruset sprider sig omkring världen, folk drabbas av en schizofreni där man än är i den självreglerande marknaden som ”homo economicus”, än i demokratin som ”medborgare”. Farsoten besegras till slut av det sanna (inte det amerikanska) förnuftet.

Verkligheten är dock bistrare: kampen pågår, och den är hård. Snälla socialliberaler (det finns väl några kvar) behöver inte ta åt sig av Amins skrift – den riktas mot hard-core marknadsliberaler, särskilt av den blodtörstiga anglosaxiska sorten. I denna kortfattad pamflett saknas de fina nyanserna. Vi får en snabb och bred rundmålning av det värsta problemet i dagens värld som Amin ser det: USA:s strävan efter världsherravälde, och den liberala ideologi som vägleder imperiebyggarna. Samt en del funderingar om vad som kan göras.

Under vägen hinner Amin framföra en del intressanta idéer: det är liberalismen, inte marxismen, som står för en extrem ekonomism och som skiljer produktionen och de mänskliga behoven. Den liberala ekonomin bygger på en omöjlig modell av en imaginär värld (att ekonomerna alltmer avlägsnar sig från riktiga beskrivningar av verkligheten ju mer kapitalismen vinner mark är en tanke som framfördes av Engels redan i mitten av 1840-talet). Politiskt leder detta till en ”lågintensiva demokrati” där partiprogram ersätts av galjonsfigurer inom tvåpartisystem med snarlika program, och där politiken inte kan ge mening och sammanhang åt alternativa samhällsprojekt. Därför blir det likgiltigt att rösta för en stor del av befolkningen.

Marknad och kapitalism är inte synonymer skriver Amin. Avreglerade marknader är i själva verket reglerade av krafter som befinner sig utanför marknaden – att införande av kapitalistisk marknadsekonomi är en följd av politiska beslut och inte bara ekonomiska naturlagar anknyter till vad Karl Polanyi hävdade för länge sedan. Det är omöjligt att förutse kasten inom kapitalismen (planerad kapitalism är omöjlig). Liberalism är att med brutalitet försöka övervinna systemets inre motsägelser.

Att USA självt skulle gå under om det tvingades leva under liberalismens stränga villkor är en intressant observation. Landet har ju underskott i sina utrikes affärer som kanske borde medföra krav på tvångsförvaltning. Amin påpekar att det bara är inom militärsektorn man är konkurrenskraftig (och den är ju synnerligen statsstödd!). Systemet är senilt, men det betyder mer våld. Den globaliserade ekonomin fordrar permanenta krig.

En sak som Amin passerar ganska fort (jag tror att han har tagit upp det grundligare på annat håll) är risken att kapitalistisk stordrift inom jordbruket på kort tid skulle kunna sopa bort den hälft av Jordens befolkning som ännu lever på landsbygden. Kommer tre miljarder bönder slås ut av ett kommersiellt storjordbruk? Och vad skall de göra när de vandrar in till redan överbefolkade städer i Tredje världen?

Att kämpa mot USA:s imperiella planer anser Amin vara en fråga om överlevnad. Och hur skall det uppnås? Bland annat genom ”att återskapa solidariteten mellan folken i Syd”, och här har ju en del hänt, särskilt i Latinamerika. Förhoppningsvis var den misslyckade kuppen mot Chavéz 2002 USA:s sista större aktion till undergrävande verksamhet på sin före detta bakgård.

Att ”omdefiniera det europeiska projektet” är intressant även för oss i Sverige. Amin, liksom flertalet svenskar, är emot euron. Men är det möjligt att använda EU som en kraft mot USA? Det tycks i alla fall inte vara enkelt. Enligt Amin är USA:s politik i grunden anti-europeisk, men för att Europa skall kunna fortsätta existera måste det bli verkligt vänsterinriktat. Den europeiska vänstern har givit upp och låtit sig infiltreras av liberalismen, dock, så detta lär bli svårt. Frågan är om Europas politiker sätter våra egna intressen först, eller om man låter sig stå i ett förödmjukande vassallförhållande till USA. Svaret är inte givet, vissa länders ledare tar öppet order från Washington, andra är mer motvilliga att låta sina egna intressen skadas av någon som ändå inte ger något tillbaka. Vad som händer torde i stor utsträckningen betingas av vad folkliga opinioner kan åstadkomma. Persson-regimen i Sverige kunde skrämmas från att skicka trupper till Irak, för att ta ett exempel, medan man kan undra hur den ännu mer ryggmjuka Reinfeldt-regimen skulle uppträda i en liknande situation.

En sista reflexion: dagens härskare i USA skulle av flera skäl inte känna igen sig i Amins beskrivning. Inte skulle de kalla sig liberala – ”liberal” är väl närmast ett skällsord för dem. ”Konservativa” skulle de nog snarare kalla sig.