Nattens häxor – bombflygets stakhanoviter

Jag såg en ganska lågmäld och nästan poetisk film på TV igår om kvinnliga bombflygare i Sovjet under Andra världskriget. Det var bomber men inte bombasmer, om man nu skall försöka vara rolig om ett mörkt ämne. I små tysta och lätta flygplan av plywood och segelduk (motorn var väl metall åtminstone) smög sig flygarna nattetid in över de  tyska linjerna och fällde sina bomber. Ibland gick det bra, ibland inte, men det fanns ett flertal damer kvar att intervjua nu långt senare. Någon uppträdde med sina väl förtjänta medaljer. De var nu gamla men klara i skallen. Bara i något fall antyddes hur de hemska upplevelserna från kriget hängde med. De bör ha varit hårda för att klara av trycket av bombuppdrag ovanför de tyska linjerna varenda natt.

De var medlemmar av ett frivilligregemente av enbart kvinnliga flygare som först sågs över axeln av männen vid fronten men sedemera (före männen som hade sitt eget flygregemente) blev upphöjt till gardesregemente, vilket jag tror var extra fint i det statusmedvetna Sovjetunionen. Tyskarna kallade dem ”nattens häxor”, men vem bryr sig om vad de busarna klagade på? Någon av kvinnorna påpekade att de befriade sitt eget land, Vitryssland, Polen och även Tyskland. De kan vara stolta över denna sin ungdoms stora stund. Samtidigt var det många av dem som blev nedskjutna och inte hade en chans att klara sig – fallskärmar var för tunga att ta med, och piloten och navigatören satt helt oskyddade. En bit plywood är inget bra skydd mot kulor och splitter.

De kom från universiteten vad jag förstår, man studerade astronomi, geografi … en massa framtida intellektuellt arbete ödelades i ett fruktansvärt krig. Patriotismen spelade sin roll, de ville kämpa för sitt land. Och vad hade blivit av dem om de tyska übermenschenfigurerna hade segrat? Intellektuellt bildade slaver var väl lika högt på tyskarnas dödslistor som judar och bolsjeviker. De slogs för sig själva också.

Det framgick inte om kvinnorna tog upp sina studier igen efter kriget. Men jag tror att Sovjet tog hand om sina veteraner, så det är inte omöjligt. (Även USA hade sina veteranstipendier efter Andra världskriget, så man kan ju undra vad kriget betydde för världens bildningsnivå?)

Stakhanoviterna var Sovjets berömda elitarbetare på 1930-talet, kända för att arbeta i en rasande takt. Stakhanov själv var kolgruvearbetare. När någon av de intervjuade nämnde att de kunde göra uppåt tio uppstigningar per natt, ibland femton och kanske sjutton i något extremfall, tänkte jag att produktiviteten måste ha varit enormt hög. Visserligen kan man räkna ut att dessa små och långsamma flygplan inte kan ha gjort så långa turer, deras baser måste ha legat nära fronten, men allt detta skedde under dygnets mörka timmar! En förklaring som gavs var att manliga flygare måste röka en cigg mellan passen medan kvinnorna bara landade, lastade in nya bomber och gav sig upp igen. Jag har alltid varit skeptisk mot rökrum och liknande företeelser … . Jo, dessa frivilliga kvinnor var nog det lätta bombflygets stakhanoviter!

Frankson & Zetterling: Tjerkassy 44. Inringningen på östfronten

Frankson, Anders & Zetterling, Niklas Tjerkassy 44. Inringningen på östfronten. Norstedts 2007

Varför läser man en sådan här bok? Kanske för att man är för snål för att låta en inköpt bok ligga oläst.

Jag är väl inte riktigt i kategorin ”kronvrak” men tillhörde ett förband som inte antogs vara stridande (jo, jag är gammal nog att ha varit med på den tiden när de flesta ynglingar inkallades till värnplikt – en demokratisk men också trist upplevelse). Samtidigt undrar jag om inte denna klena människotyp är ganska stor konsument av den här typen av litteratur. Det är klart att man kan vara militär med historiskt intresse, eller historiker med militärt intresse, men utanför dessa grupper misstänker jag att kronvrak – fåtöljkrigare – amatörstrateger är den främsta målgruppen om man skriver om mindre kände slag under Andra världskriget. Här kan man tröska sig igenom krigets vedervärdigheter utan att behöva riskera något annat än att läsningen kan göra en sömnig ibland.

Kort sammanfattat: boken handlar om ett mindre känt men stort slag på östfronten i Ukraina tidigt 1944. Röda armén lyckade inringa en stor tysk truppstyrka i västra Ukraina, väster om staden TJerkassy. Nu var frågan om tyskarna skulle kunna bryta sig ut, eller om det skulle bli en ny militär katastrof. Det var efter de stora sovjetiska segrarna i Stalingrad och Kursk. De tyska generalerna borde vid det laget ha förstått att kriget skulle sluta illa. Frågan var väl: hur illa. De kunde bara försöka hålla emot när en alltmer överlägsen sovjetisk armé slog till mot olika frontavsnitt efter eget val. Borta var de glada dagarna från 1941 när ett Wehrmacht på toppnivå kunde slå sig fram till Moskvas portar. Några års krig hade malt ner den tyska krigsmakten medan Sovjet blev allt starkare. Dock fanns det huggtänder kvar.

Det här är varken historien om ett enskilt förband eller om hela kriget, utan om ett särskilt frontavsnitt under några månaders tid. Problemet med att skriva en berättelse på ”mellannivå”, man svävar mellan det stora kriget som sådant och vad enskilda personer hade för sig i stridens hetta, är att man inte landar någonstans. Det hela blir svårgripbart. Då kanske det vore bättre att gå ner på mikronivå och låta det hela verkligen bli obegripligt, för det är väl ofta så som frontsoldaten uppfattar det hela. Man tar hand om sig själv och försöker överleva, och vad som händer någon kilometer bort har man inte en aning om.

Ett alternativ kunde vara att hålla sig på mellannivån men ta bort en massa detaljer som förvillar läsningen. För författarna vill verkligen att läsaren skall ha kunskap om vilken armé eller division eller annan enhet som gjorde si och så då och då. Och då undrar jag om inte knappologin går för långt ibland. För en något förslappad läsare som jag är det snarare ibland svårt att se vems krigsmakt som är i farten. När enheter med namn som Grossdeutschland eller Liebenstandard Adolf Hitler är i farten kan man ju räkna ut var de hör hemma, och att det fanns diverse ”fronter” på den sovjetiska sidan är lätt att komma ihåg. Oftast har förbandschefer och andra inblandade sådana namn att man kan se om de tillhör übermenschenlägret eller ej. Men ibland blir det som sagt förvirrat.

Den verkligen entusiasten bland läsarna tar säkert också fram förstoringsglaset och insuper appendix och slutnoter (tryckta med förmodligen den minsta stilsort man hittat) för att kunna gotta sig ytterligare i hur många Pantherstridsvagnar det fanns i den ena eller andra divisionen. Jag noterade att på några kartor var de nutida gränserna inritade, inte de som fanns 1941 eller något annat lämpligt krigsår, och på detaljkartorna saknades förklaringar till vissa symboler. Ofta kunde man väl räkna ut vad de betydde ändå, men jag tror något frågetecken kvarstod.

Jag avslöjar väl ingen hemlighet om jag skriver att det var Röda armén som vann, även om det inte blev lika slutgiltigt som i Stalingrad. Segerdagarna för tyskarna var över, nu kunde de i stort sett bara försöka hålla emot den sovjetiska ångvälten. Och det kunde de göra till det slutliga nederlaget ungefär femton månader senare.

Appelqvist: Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik

Örjan Appelqvist Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik 1943-1947. Santérus Förlag, Stockholm 2000.

Gunnar Myrdal verkar idag nästan glömd trots att han var en av de tyngre svenska ekonomerna och samhällsdebattörerna (tillsammans med fru Alva) under en avgörande tid omkring 1900-talets mitt. Det kan nog ändras, förutsatt att intresset för välfärdsbygget efter Andra världskriget ökar igen. Jag tror det kan hända, beroende av historiens tendens att röra sig i spiraler. När det sena 90-talets individualistiska revolution kört slut på sig själv torde andra lösningar tränga fram, och då kan det vara nyttigt att studera hur tidigare generationer handskades med svåra situationer. Nu tror jag inte på en upprepning vad det gäller faktiska händelse. Däremot kanske man kan dra en och annan generell slutsats om hur historien – den som vi ju lever i hela tiden – utvecklas av och påverkar människor. Den viktigaste lärdomen är väl att vi hela tiden tittar oss över axeln och funderar om gångna erfarenheter kan hjälpa oss att hantera nya problem. Nästan lika viktig är insikten om att nya lösningar har svårt att slå igenom det befintliga samhällets mur av tröghet.

1943 började man skönja slutet på Andra världskriget, även om Tysklands totala sammanbrott inte kunde förutses. Man tittade sig över axeln och konstaterade att Första världskriget hade först lett till en inflationskris, en kortvarig högkonjunktur och till sist en rejäl depression några år efter krigets slut. Det var rimligt att man skulle förbereda sig mot en liknande situation igen. Gunnar Myrdal skrev en bok som varnade för fredsoptimism: efter kriget kunde det bli dåliga tider igen. Vad Appelqvist inte skriver, men som jag själv har sett i originaldokument, är att ledningarna för ASEA och L M Ericsson också trodde på en kris efter krigsslutet. Att peka ut Myrdal ensam som dålig prognosmakare är alltså inte korrekt.

Gunnar Myrdal var USA-vän, vän av frihandel, av företagsamhet, och han letade i den uppkomna situationen efter en svensk roll i världen. Den formulerade han som ”världsintressets advokat”, alltså en röst som talade mot stormakternas tendens att sätta sig på de små staterna. Först som medlem av socialdemokratins inre cirklar, sedan som handelsminister 1945-1947, hade han möjligheter att kämpa för sina idéer. Omgivningen var inte alltid förstående. Till slut blev han isolerad och måste avgå.

Kriget hade också lett till en radikalisering där kommunisterna gick framåt. Socialdemokratin kände sig tvingad att åtminstone försöka ge sken av radikalism. Med Myrdals medverkan skapades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och ”Kommissionen för efterkrigsplanering”. De maktlösa företagsnämnderna infördes. Appelqvist ger knappast skäl att tro att de här åtgärderna var särskilt allvarligt menade. Man var radikalare i Norge, Storbritannien och Frankrike vad det gällde att öka statens inflytande i näringslivet. Ändå var motståndet uppskruvat till nästan hysterisk nivå här, vilket kan vara en annan intressant lärdom. Det är ett förhållande som verkar upprepa sig till och från. Appelqvist hänvisar bland annat till Niclas Stenlås’ avhandling om näringslivstopparna som drev en egen politisk kampanj mot regeringen – jag har den liggande och kanske får anledning att återkomma där.

En fråga som politikerna hade att ta ställning till var om man skulle försöka gå tillbaka till förhållandena före kriget i hur man skötte statens finanser, eller om det var läge för nytänkande. Här kom Myrdal med en del nya tankar som inte omedelbart föll i god jord, som att utbildning och hälsovård kunde betraktas som investeringar för framtiden och inte bara som utgifter. Baktanken med detta var att investeringsutgifter kunde man finansiera med lån eftersom de antogs ge framtida inkomster. Detta var inte tillåtet med utgifter för statens dagliga verksamhet som måste skattefinansieras. Allmänt verkar Myrdal ha haft en mer dynamisk inställning än exempelvis Wigforss. En annan viktig bifigur i berättelsen är Dag Hammarskjöld, nationalekonom och samtidigt verksam som styrelseordförande på Riksbanken och i utrikesdepartementet.

Dilemmat för regeringen 1945 var att styra rätt i en världen där handeln inte var fri, valutaförhållandena osäkra, stormakterna kom med sina påtryckningar, alla som hållit igen under krigsåren ville ha det bättre samtidigt som varubristen var svår. Det var svårt med politiska riktmärken: från svensk sida hade man inte uppfattat hur försvagat England var av kriget exempelvis, vilket gjorde att man trodde alltför mycket på pundet som en stabil valuta. Det ledde till allvarliga svårigheter. Och hur skulle man göra med priserna; skulle man försöka driva tillbaka prisnivån till förkrigsnivå? Gjordes det genom att försöka rationalisera kraftigt, eller genom massimport – båda sakerna skulle öka tillgången på varor och därmed trycka ner varupriserna.

Avtalet med krediter till Sovjetunionen var ett annat fall. Industrin trodde på dåliga tider och ville gärna leverera till Sovjet. Myrdal ordnade kreditavtalet, men under tiden blev det högkonjunktur i Sverige och fabrikerna fick allt svårare att leverera. Samtidigt drog det kalla kriget igång, och därmed en uppjagad borgerlig kampanj där interna svenska problem skylldes på Myrdal och ”ryssavtalet”. I själva verket var detta en i raden av bilaterala avtal som frihandelsvännen Myrdal tvingades medverka i för att överhuvud taget få igång handel i den krigshärjade världen. Inte ens frihandlarna i USA var särskilt lätta att ha att göra med. 1945 var USA världens ekonomiska stormakt, och man levde inte helt efter de egna reglerna ansåg Myrdal. Därmed kunde Sverige försöka uppträda som ”världsintressets (alltså frihandelns) advokat” mot USA.

Jag misstänker att Myrdals och andras farhågor om en efterkrigsdepression hade besannats om inte en speciell sak hade hänt: världen blev inte fredligare 1945, den gick in i en ny era av kraftiga rustningar, av kalla och varma krig, och krigskonjunkturerna fortsatte. Enorma resurser vräktes ut i militära och civila verksamheter som på något sätt kunde antas ha betydelse i kraftmätningen mellan Öst och Väst, penningrullningen skapade välstånd som skapade ännu mer välstånd, de gyllene åren med hög tillväxt och låg arbetslöshet varade ända till början av 70-talet när det ekonomiska systemet inte orkade med längre. Historien efter Första världskriget upprepades alltså inte. Och det är också en lärdom.

Vem har intresse av att läsa den tjocka och välmatade bok? Jag kan tänka mig att historiskt intresserade av olika slag (ekonomisk -, politisk – och personhistoria) kan ha en del utbyte av den. Jag borde nog ha läst den innan jag skrev en uppsats för några år sedan om bristen på arbetskraft efter Andra världskriget. Men är man inte intresserad av vem som sade vad i samband med valutakriser eller kolimport är den nog inte så underhållande.