Mariátegui: ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism”

Mariátegui, José Carlos ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism” Humanities Press, New Jersey 1996

Man kan jämföra tiden med en linje. Kanske som en enkelriktad tidsaxel utan några steg bakåt. Måhända som en cirkel där allt upprepas gång efter gång, som i det gamla jordbrukssamhällets årscykel. Eller som en spiral. Spiralen förenar den raka linjen och cirkeln, man rör sig framåt längs en tidsaxel som ibland närmar sig föregående epoker, ibland fjärmar sig från dem. När jag läser en samling artiklar av den peruanske revolutionären Mariátegui från 1920-talet funderar jag på om inte det avsnitt av spiralen där vi befinner oss nu, och Mariáteguis 20-tal, på något sätt ligger rätt nära varandra.

Jag hade nog hört namnet tidigare, men det var en slump att jag fick syn på den här boken i universitetsbiblioteket i Frescati. Med tanke på att författaren skall vara inspiratör till de peruanska maoisterna i Sendero Luminoso kunde man vänta sig svavelosande predikningar mot allt och alla som inte delade hans uppfattningar. Så är dock inte fallet. Han klarar av att diskutera och avvisa Gandhis idéer utan att förfalla till gallskrikande, exempelvis. Urvalet av artiklar visar på en enorm intellektuell spännvidd och vilja att diskutera och undersöka.

Peruanen José Carlos Mariátegui levde inte länge, 1894-1930, och man kan undra vad som hade hänt om han hade fått sig ytterligare några tiotal år tilldelade. Han måste ha varit en av den sydamerikanska socialismens skarpaste hjärnor, och inte bara det: en tänkare av världsklass. Man måste tänka sig situationen när han verkade. Det var dryga årtiondet efter Första världskrigets slut. Den ryska revolutionen stod och vägde och femårsplanerna hade inte satts i verket, i kolonier och beroende stater ökade det nationella motståndet, världskapitalismens centrum flyttade från London till New York, fascismen ryckte fram i Europa, nya märkliga kulturformer utvecklade sig (dadaism, futurism, freudianism etc).

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Mexico hade gjort revolution men bakslag följde, i Kina rasade kampen och Koumingtang hade vänt sig mot den nyväckta arbetarrörelsen. Mariátegui följde med och kommenterade världshändelserna, och det på ett så intressant sätt att man gärna vill gå vidare och titta på författare, artister och episoder som han beskriver. Boken har inte några extra kommentare, däremot ett informativt förord om författaren, så vill man veta detaljer om exempelvis den mexicanska revolutionen eller futuristen Marinetti får man gå till andra ställen.

Världen var i uppror och Mariátegui tog ställning. Nationalism måste förenas med socialism för att bli framgångsrik ansåg han. Nationalister i Vietnam, Korea och Kina drog samma slutsats vid samma tid. Han slöt sig till den Tredje Internationalen, Komintern alltså, och tog ställning för Stalin mot Trotskij. Hur det hade varit om Mariátegui levt tio år till kan man ju inte veta. Det är uppenbart när man läser artiklarna i det här utdraget att han hade uppfattningar som knappast skulle passa för stelbenta stalinister (eftersom detta är ett urval kan man undra hur ett annat urval hade sett ut). I Peru och Latinamerika i största alllmänhet hade man att hantera betydande feodala inslag i de olika länderna, en ofta svag borgerlighet, och en aggressiv USA-imperialism som knuffade ut de äldre kolonialmakterna och hotade sina grannar i söder. USA gillade inte att Mariátegui skrev om vad amerikanerna hade för sig i Nicaragua.

I ett avseende kan man jämföra med Mao Zedong – i likhet med Mao såg Mariátegui den revolutionära potentialen hos bönderna i en tid när Komintern fortfarande såg den europeiska arbetarrörelsen som kampens centrum. I Peru var det den stora indianbefolkningen som inte bara måste dras in i kampen utan också hade en sådan inställning att den lätt kunde utveckla ett socialistiskt medvetande – det fanns redan i dess traditioner. (Man kan dra en parallell här till ryska socialisters tankar att man kunde gå vidare direkt från de gamla bondekollektiven till socialismen utan några mellansteg.) Men i Peru kom man aldrig så långt som till uppror, medan kommunisterna började organisera bönderna i Kina från 1926.

Det kanske finns fler paralleller mellan Peru och Kina (även om jag inte är så insatt i detaljerna). I Kina fanns det stora och delvis revolutionära Koumingtang-partiet som störtade kejsardömet och kämpade mot olika krigsherrar. Det kommunistiska partiet samarbetade med Koumingtang en tid – det slutade med att högern inom Koumingtang försökte slå ner kommunisterna. I Peru var det APRA-partiet som var tänkt som en sydamerikansk motsvarighet till Koumingtang (det var uttryckligen så, vad jag förstår). Socialister som Mariátegui bröt med APRA och bildade i stället Socialistpartiet. Det hette Socialistpartiet så länge Mariátegui levde, sedan bytte det namn till Kommunistpartiet. Just det där med namnfrågan, tillsammans med diverse icke-ortodoxa (ur Kominterns synpunkt) tankar hos Mariátegui gör att man kan fråga om samarbetet mellan de peruanska socialisterna och centralen i Moskva hade kunnat fortsätta.

Hur var det nu med tidslinjen som närmar sig det förflutna, dock utan att landa där? Ta exempelvis Mariáteguis sågning av den europeiska arbetarrörelsen. I januari 1927 publicerades följande:

… along with a realistic sense of history, it is necessary to give the proletarian vanguard a heroic will to create and accomplish. The desire for improvement, for well-being, is not enough. The defeats and failures of the European proletariat have their origin in the mediocre positivism with which timid union bureaucracies and moderate parlamentary teams cultivate a Sancho Panzaesque mentality and a cowardly spritit among the masses. A proletariat with no greater ideals than a shorter working day and a few more cents more in wages will never be capable of a great historic enterprise. … The revolutionary spirit is a constructive spirit. And the proletariat, just as the bourgeoisie, has its dissolvent, corrosive elements that unconsciously work towards the dissolution of its own class.

Detta är en rejäl utsopning av ledarna för olika reformistiska grupper i västra Europa. Sedan följde ju ett rejält uppsving för arbetarnas kamp under trettio- och fyrtiotalen, och landvinningarna fanns kvar ytterligare några årtionden. Så föll positionerna samman, och idag är vi kanske i ett sämre läge än vad Mariátegui beskrev 1927. Socialdemokrater slåss inte mot den aggressiva nyliberalismen, de är själva nyliberaler, och det är sällan facken slår tillbaka. De verkar vara bundna till kapitalets triumfvagn. Men under mellantiden har det hänt en massa saker, och därför går det inte att återställa 1920-talet som det var innan den stora börskraschen sånär slog kapitalismen överända. Idag finns mycket mer makt ute i Tredje världen, något som Mariátegui kunde hoppas på men under sin tid inte hann se så mycket av. Och när triumfvagnen åker av vägen och kraschar följer de värdelösa ledarna med, och så är vi av med dem!

Man kan hitta en del artiklar av Mariátegui på nätet. Här är några på engelska. Och här är några fler på spanska.

Kilander: Vietnam var nära

Åke Kilander Vietnam var nära. En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975. Leopard förlag 2007

Här är för en gångs skull en författare jag har lite personliga relationer till: Åke arbetade på L M Ericsson när jag började där 1971. Förmodligen var det i fackliga sammanhang jag först stötte på honom en eller ett par år senare. Efter mitten av 70-talet sågs vi inte på många år, förrän i folkvimlet på Sergels torg denna höst, där han omgående försåg mig med sin bok. Det kan vara bra att veta hur en författare talar när man tar del av dennes skrifter, att kunna höra personen tala genom texten – gör man det vet man att det är ”äkta vara”. Och det är Åke som talar här. Han klättrar inte på väggarna eller orsakar sprakande fyrverkerier, utan historien får utveckla sig lugnt och säkert.

Jag var aldrig aktiv i vietnamrörelsen på annat sätt än deltagande i en del demonstrationer och lite pengar skickade till insamlingen. Från årsskiftet 1967/68 hade jag klart för mig vad som hände i Vietnam och hur solidaritetsrörelsen i Sverige fungerade i sitt utåtriktade arbete, men åtminstone de två-tre första åren (1965-1967) var det dimmigare. Det var nog inte förrän vid nyheterna om den nedslagna demonstrationen 20 december 1967 i Stockholm som jag vaknade till ordentligt. Det var jag förmodligen inte ensam om. Hur det fungerade inom FNL-grupperna hade jag ingen kunskap om, inte heller de första problemen med ”rebellerna” 1968. När r-arna dök fram 1971 visste jag mer om läget och hur diskussionerna gick. Ändå hade det varit lätt att ta reda på mer: FNL-grupperna hade ett kontor nära mig, på Pålsundsgatan. Det skulle ha varit intressant att se hur general Sinkapo från befrielserörelsen i Laos såg ut när han kom dit 1970, en av de små asiatiska fältherrar som slog ut det mäktiga USA!

Boken är ett viktigt stycke nutidshistoria av en som var med. Det är roligt att återse exempelvis affischerna från den tiden i gott färgtryck. Det var bygget av en folkrörelse som ibland gick mot, ibland med de etablerade folkrörelserna och måste definiera sin egen roll dels i det svenska samhället, dels i förhållandet till de vietnameser man ville stödja.

Den äldsta svenska socialistiska rörelsen tog sin inspiration från Frankrike, sedan var det Tyskland, ännu senare Ryssland/Sovjet. Socialistiska clartéister startade vietnamrörelsen 1965 samtidigt som Tredje världen, inklusive det revolutionära Kina, seglade upp som förebild för hur massarbete skulle skötas. Det framgår inte helt klart av Åkes framställning, men viktiga principer om självtillit, om kritik och självkritik, och formeln enhet-kritik-enhet kom från Maos Kina. Och jag antar att många FNL-are läste och inspirerades av den kinesiska historien om ”den gamle mannen som grävde bort bergen” när de började det oerhörda arbetet för att vända den svenska opinionen.

Men de behövde inte gräva så många år innan rörelsen hade blivit stor och opinionen verkligen vände sig mot USA:s krig.  Det skedde långt in i de borgerliga leden. Jag tror att en nutida ungliberal skulle bli hysterisk om han hörde en ungliberal modell 1970 tala om Vietnam! Vad kan det bero av? Var Sverige inte så proamerikanskt under ytan som man gärna ville tro? Fanns det tvivel på många håll i folkdjupet om att ”den store fadern i Washington” kanske inte var så god som propagandan påstod? Var folkflertalet så anständigt som FNL-arna antog när de gick ut på gatorna och försökte skapa enhet mot kriget? Det verkar så.

Även om slagord och idéer ofta importerades utfördes vietnamarbetet till stora delar inom ramen för svensk folkrörelsetradition. Det blev en skola i demokrati som många av de inblandade – och hela det svenska samhället -  hade nytta av senare i sitt liv. Det kontroversiella var nog att de gamla folkrörelserna vid den tiden hade hunnit byråkratiseras en hel del. Arbetarrörelsen talade på sina håll om att lägga ner förstamaj-demonstrationerna eftersom de inte gjorde någon nytta längre. Men då kom vänstergrupperna och solidaritetsrörelserna och jagade ut folkrörelseidkarna på gatorna igen vilket nog kändes besvärande för vissa! Sedan fanns det inslag såväl av civil olydnad som illegala aktioner (att sätta sig på gatan och bli bortburen av polis tillhör den första kategorin, att kasta ägg på ambassadörer den senare). Men huvudsidan var vardagligt solidaritetsslit. Rörelsen ställde moraliska frågor på sin spets, och det var inte alltid det officiella Sverige hade rätt svar.

Jag antar att Åke kände en drift att berätta i en tid när historien förvrids och förvrängs på det för att passa in i en nyliberal världsbild. Han skriver i inledningen fraser som jag känner igen från den tiden: det är folket som gör historien. Folket alltså, inte någon entreprenör. Hans inställning helt klar. Och han backar inte för att vara obekväm, men han gör det på ett så stillsamt sätt att en slarvig läsare kanske inte skulle upptäcka det. USA anges som angripare i Korea. Obevisade påstående om antalet dödsoffer i Kambodja under olika perioder slipper vi (vilket är det källkritiskt acceptabla). Tet-offensiven 1968 var militärt ett nederlag för FNL men politiskt en seger. Frågan om andra organisationerns inflytande i De Förenade FNL-grupperna är intressant. Åke ser inte KFML:s inflytande som så stort (KFML bildades ju senare, och man kan också säga att inflytandet gick i andra riktningen) samtidigt som jag alldeles nyss hade kontakt med en gammal aktivist som just klagade över detta inflytande. Det kanske varierade på olika orter? Särskilt på mindre orter var man förmodligen mycket beroende av ett mindre antal personer för att hålla arbetet flytande.

Boken är givetvis en partsinlaga, resultatet av ett oerhört arbete utgår jag ifrån. De som talar är ”de som var med”, folk från FNL-rörelsen, inte bara från dess huvudströmning utan också folk som vid olika tider bröt sig ut och vållade viss skada. Däremot finns inga öppna motståndare intervjuade (men det finns några citat från socialdemokratiska dokument som visar hur enormt egocentrerat SAP var). Jag undrar vad någon av dåtidens poliser säger om sin insats idag? Är de stolta?

Förresten, angående r-arna är det en historiens ironi att den största vänsterorganisation utanför Riksdagen som finns kvar idag är r-arnas nutida skepnad i form av KP, och KP tycks ha goda kontakter med Vietnam. Någon större självkritik hos r-arna för att man faktiskt skadade solidaritetsarbetet 1971/1972 verkar inte finnas, i alla fall har jag inte hört något om det. Även ”rebeller” har givit sin version, men ärligt talat undrar jag om folk som var blåsta i roten 1968 har blivit så mycket klokare nu, eller om de mest fortsätter sitt svärmeri under andra politiska etiketter?

Det är en tjock och tung bok, men i mitt tycke inte tung att läsa. Underrubriken En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975 är upplysande så när som att jag inte gillar uttrycket ”berättelse” när det rör sig om en historik av betydelse. Den blandar dokument och muntlig historia. Kanske tidpunkten är lämplig just nu – arkiven är tillgängliga och deras innehåll inte längre kontroversiellt för enskilda personer, samtidigt som många berörda aktivister har kommit upp i mogen ålder men fortfarande är klara i knoppen, har perspektiv på vad som hände och uppskattar att få berätta om sina erfarenheter. (Eftersom mina insikter om folk inte är så bra vet jag inte om det finns nyckelpersoner som inte velat prata – vad håller Gunnar Bylin hus numera exempelvis? Hade Frank Baude kunnat förklara hur r-arna tänkte 1971?) För mig ändras inga avgörande punkter av den här boken, däremot tycker jag att kunskaperna fördjupas rejält.

Mycket information ligger nere i fotnoterna och hade kanske delvis kunnat bakas in i den löpande texten, men då hade boken blivit ännu tjockare. Vad som saknas men kunde ha varit bra att ha är ett personregister, för det är väldigt många personer som drar förbi här. Hasse Alfredsson exempelvis. Eller jazzpianisten Jan Johansson som passerar som hastigast utan namns nämnande och gör ett ofördelaktigt intryck – men han strök ju med i en bilolycka senare. Förteckningen vad det gäller källor och litteratur är omfattande och borde vara till hjälp för forskare som vill gå vidare i ämnet.

För yngre aktivister kanske det också kan vara av värde att se hur veteranerna jobbade, under förhållanden som ibland var bättre, ibland sämre. Ibland under läsningen tänkte jag: ”så förbaskat primitivt det var på den tiden!” Inga snabba kopiatorer, datorer, digitalkameror, mobiltelefoner, internet.  I stället jobbiga stencilapparater, handsnickrade tidningssidor, silk-sceentryck, offset-tryck. Ofta fick man läsa nyheter från Tredje världen i illa stencilerade tidskrifter, eller i böcker med förra årets nyheter. TV började komma igång men var ännu ett rätt trögt medium (med en kanal).  Å andra sidan kunde man tydligen ganska lätt få tag på stora och billiga lägenheter här i Stockholm där grupper av ungdomar kunde flytta in och ha sina baser för solidaritetsarbete och glada fester. Men en FNL-aktivist fick vara återhållsam med festandet, det fick inte gå ut över den stora uppgiften!

Om man är intresserad av svensk samtidshistoria, solidaritetsarbete, vänsterrörelser och folkrörelser bör man läsa den här boken.