Twombly: Frank Lloyd Wright

Twombly, Richard C. Frank Lloyd Wright- his life and his architecture. Wiley, New York 1979

Sångduon Simon and Garfunkel sjöng om Frank Lloyd Right, men det var länge sedan. Jag kom att tänka på det när jag började läsa den här boken (lånad från Arkitekturmuséets intressanta bibliotekt för övrigt) och plockade upp melodin från YourTube. Det märkliga huset på klippan med vattenfallet i filmen heter Fallingwater och ligger på ett ställe med det märkliga namnet Bear Run i Pennsylvania, USA. Det är förmodligen det mest kända huset som ritats av arkitekten Frank Lloyd Wright (1867-1959). Jag tycker det borde vara ganska kallt med ett vattendrag genom ett hus (jämför med speceriaffärerna rinnande fönster förr i tiden) men det kanske är fel.

Twomblys bok är ett försök till översikt över Wrights liv och skapande på omkring 450 sidor. Med tanke på mannens liv kan man nästan säga att det är en ”kortversion” av det hela – han hann med mycket under sina nästan 92 år, såväl framgångar som motgångar.

Wright var en person med såväl sympatiska som osympatiska sidor, men som ändå hann bli något av en arkitekturens gudomlighet redan under sin levnad. En sammansatt människa, med andra ord. Det verkar som om han hade slängar av storhetsvansinne och möjligen lite förföljelsemani, han var bra på att uttrycka sig förklenande om saker han inte gillade men inte bra att ge erkänsla till kollegor och föregångare. Dessutom växte det fram ett hov av okritiska beundrare och sådant är sällan bra. Å andra sidan var han ju verkligen bland de största.

En del tankar som boken ger är vilken betydelse artisten, i det här fallet arkitektens, bakgrund, uppväxt och omgivning har för dennes verk. Twombly tycker i alla fall att man kan läsa in familjetrassel från barndomen och senare i livet i vissa aspekter av Wrights villaritningar. För Wright lyckades trassla till det i livet så det nästan gick överstyr. Han var begåvad och framgångsrik men verkar ha drabbats av en medelålderskris och rymde från familjen med en dam som var ”själsfrände”. En intressant detalj är att vår svenska Ellen Keys skrifter verkar ha inspirerat till Wrights snedsprång. Damen blev senare mördad och deras hus delvis nedbränt av en anställd.

Wright vecklade in sig i ett nytt äktenskap som kraschade snabbt och ledde till långvariga juridiska strider, och så vidare. Till och från fanns det alltså ett privatliv att förfasa sig över för den moraliska majoriteten, och inte blev det bättre av Wrights bohemiska manér. Dock – vad jag förstår var han knappast bohemisk i sitt yrke som arkitekt, som författare och föreläsare. Då hade han knappast kunna spruta ur sig projekt som han gjorde långt upp i åren. I själva verket hade Wright sin kanske mest intensiva period när han passerat pensionsåldern.

Tidigt under 1900-talet skapade han ”präriehuset”, ett ganska platt variant av enfamiljshus som jag misstänker är förebilden för många av de hus från suburbia som man kan se i filmer från ”over there”. Hans tankar var bland annat att försöka skapa en amerikansk arkitektur i stället för att obildade rika personer skulle importera europeiska förebilder som inte lämpade sig i amerikansk miljö. Wright ville nog också bygga för enklare folk med där var det svårare. Han hade en del framåtblickande ideer, som att använda prefabricerade element och lokalt material, och kanske visst självbygge, men sist och slutligen så fick det bli hus för folk som kunde betala. Välbärgade knösar med andra ord, eller företag. Han gillade ju också gott hantverk och intelligenta lösningar på byggproblem. I stället för luftkonditionering byggde han så att hus i heta områden skulle kunna ventileras av sig själva ändå.

Bland de saker i Wrights arv som kan vara av intresse även i vår tid är hans strävan att bygga med naturen (ekologiskt skulle vi kanske säga idag) med hänsyn till lokala förhållanden. Men han hade större planer som grundades på en viss motvilja mot storstäder och en tanke om mindre centra av självförsörjande natur, kallade Broadacre. Det där utvecklades till en nästan platonisk tanke, där den i och för sig demokratiske Wright såg för sig lokalsamhällen på länsnivå där stadsarkitekten (kanske i rollen som den upplyste ledaren) hade den ledande rollen. Eftersom Wright också ansåg att idén om det sköna var något som existerade objektivt utanför vårt medvetande kan man gott kalla honom platoniker.

Men Wright var tillräckligt politiskt osorterad för att kunna plockas in i flera fack samtidigt. Kanske skulle han efter dagens svenska mallar bäst passa in i Miljöpartiet. Han tyckte inte om storkapitalism, fackföreningar och stora städer, men småskalighet i kapitalism och samhälle gick bra. Folk fick gärna odla en del för eget behov och utnyttja lokala resurser.

Bland Wrights ”olämpliga uttalanden” under åren fanns en del uppskattande ord om Sovjet på 1930-talet (han var där ett par veckor, reste omkring och gillade vad han såg) och återigen efter Andra världskriget när han ville ha bort atombomben, ensidig nedrustning etc., och verkade ha en rätt realistisk uppfattning om de sovjetiska avsikterna. Han var skeptisk mot USA:s utrikespolitik och skulle helst ha sett att USA hållit sig utanför Andra världskriget (där stödde han Charles Lindbergh som brukar anklagas för att ha varit protysk). Just det här skulle vara intressant att veta mer om. Wright förlorade möjliga kontrakt på regeringsbyggnader efter att ha brakat ihop med dåtidens kommunistjägare, men mer kunde tydligen inte myndigheterna göra för att få tyst på honom. 1950 var han ju åttiotre år och man kanske inte vågade ge sig på en känd gammal man. Einstein var ju en annan radikal från samma tid som delvis dolde detta genom att verka älskvärt virrig. Och det förefaller som om bråket om Wrights ”oamerikanska” idéer inte skadade honom så mycket – det var betydligt värre för andra.

Den här boken stimulerar till vidare undersökningar, och bara det tycker jag är ett bra betyg. Bildmaterialet är däremot ganska grått.

En lång artikel om Wright, med bilder och länkar, finns på USA-wikipedia här.

Corcuera & Campos: Contemporary Houses

Corcuera, Antonio & Campos, Cristian Contemporary Houses. Könneman 2006.
Det här är inte en bok man ligger på sängen och läser, uppslagen med en hand ovanför huvudet. Den väger fem kilo, är på 1055 sidor och ordentligt inbunden (jag kollade, den är riktigt trådbunden i ryggen). Formatet är som en större bibel. Att ”läsa” förresten – här är det bilder som gäller, huvudsakligen färgfotografier samt en del ritningar, i bra återgivning på tjockt papper. Texterna (på norska, danska, svenska och finska) är korta och ger bara snabb information utan större utvikningar. Jag undrade hur Akademibokhandeln kunde sälja den för 299 kronor. Visserligen är den tryckt i Kina, men i alla fall …? Vi kan lugnt anta att de kinesiska grafiker och bokbindare och andra som varit inblandade i jobbet inte har råd att bo i det som boken behandlar, nämligen nya arkitektritade småhus världen över. Men jag antar att personer som tycker det är intressant att titta på arkitektur och som funderar över form, färg, material och boendefrågor kan vara intresserade av den här tegelstenen.

Jag har inte gått igenom hela boken – som kanske framgår av det ovanstående är det inte en skrift att läsa från pärm till pärm i ett svep – men det går nog att ge en del intryck i alla fall. Man kan exempelvis peka på det märkliga i att hus som uttryckligen är byggda för människor att vistas i ofta avbildas utan människor eller mänsklig aktivitet i närheten. Det blir stelt, orörligt, nästan dött ibland, och ofta definitivt med konstgjort utseende. Möblemang och dekorationsdetaljer ger ofta intryck av att vara inställda för att rummen inte skall se tomma ut. Vilstolen verkar vara en av de vanligare möbleringsdetaljerna. Men det finns kanske folk som bor på det där sättet, som har vilstolar men aldrig tid att utnyttja dem? Eller egen simbassäng man aldrig hinner simma i? En lustig detalj är att i de badrum jag sett hittills har det aldrig funnits en toalettstol. Målet med husens utformning är ofta att ge ett luftigt, nästan flygande, intryck. Kanske det skulle upplösas om man lastade in för mycket av verkligt liv, av ett inbott hem? Om drömhuset tyngs av för många värdsliga ting kanske det faller till marken?

Finns det ändå någon koppling mellan arkitektritade hus för små eliter och bostadsbehovet för miljarder människor Jorden runt? Planetens befolkning blir alltmer urban, följaktligen borde det finnas behov och förhoppningsvis vilja att skapa ett drägligt boende för dessa miljarder. Inom ramen för en global planhushållning borde mycket kunna göras. Inte så att varje sluminvånare i Mumbai eller Rio kan flytta till en flerplansvilla med egen swimmingpool, men ändå en förbättring vad det gäller kvalitet på husen, sanitära anordningar, kommunikationer med mera. På många ställen är nog ett fungerande avloppsnät och tillgång till rent dricksvatten en högre prioritet än fina hus. Men för nybyggen i täta miljöer kan den flervånings enpersonsvilla som byggdes i Kobe, Japan, vara något att lära av – den sattes upp på en tomt på 30 kvm! Ganska läskiga trappor i den, om jag får säga det själv, men en tankeväckande lösning.

När landsbygden töms på folk borde det faktiskt finnas möjlighet att bygga helt nya städer i behändigt format där, relativt självförsörjande, och få folk att flytta dit om uppehälle och god standard kan garanteras. Det finns ett uttryck ”flerkärnighet” som diskuteras i regionplanen för Stockholms län (RUFS). Kan god arkitektur bidra till att skapa en flerkärnigare och därmed resursmässigt uthålligare värld? CAD/CAM är en del av svaret. Jag antar att man kan koppla samman program för samhällsplanering, arkitektritningar, konstruktion och produktion och lägga till olika parametrar som visar vilka begränsningar och möjligheter som det finns exempelvis med material, tillgång till olika typer av arbetskraft etc. och därmed kunna planera byggen av stora områden. Detta låter som serieproduktion av myriader lådor med samma utseende. Jag antar att om vilja och resurser finns kan det bli tvärtom. Vi har möjlighet att gå från det seriella, repetitiva och stela byggandet till ett mer slumpmässigt och anpassningsbart – jag tror att Marshall McLuhan, medieforskaren, hade haft tänkvärda synpunkter på det. Corcuera och Campos verkar anta ungefär samma sak om den nya teknikens och de nya arkitekternas potential. Detta skapar en subversiv undermening: vi vet ju att de allra flesta är uteslutna från detta paradis genom den plånbokens ransonering som är produktion efter efterfrågan (inte efter behov) men behöver det vara så för evigt …?

De flesta människor tar nog en färdig lösning, men redan idag kan den någorlunde händige skissa upp sina egna förslag i Google SketchUp. Man kan alltså tänka sig samarbete mellan yrkesarkitekter och andra samhällsplanerare samt intresserade medborgare. Kan man också skapa sådana stadslandskap med kvaliteter så att en del brottslighet byggs bort vore det tacknämligt. När Folkhemmet byggdes i Sverige fanns det arkitekter som ville skapa den nya demokratiska människan samtidigt med de nya bostadsområdena (som Årsta i Stockholm). Är det inte en för bra idé för att bara kastas bort?

Vad vill folk ha för hus då? Är de byggen vi ser i Contemporary Houses ideal bara för en elit med gott om pengar, eller något för folk i gemen? Jag vill inte ha förutfattade meningar om smaken inom det här fältet. Dels kan vi i folkdjupet också ha avancerade tankar om hus och boende och miljöer, dels finns det ingen garanti för att gott om pengar och god smak hänger ihop. Eftersom det här verkar röra sig om helt privata skapelser – finansiär/brukare som beställer hos en arkitekt – får man faktiskt en viss indikation på hur smak och pengar eventuellt förhåller sig till varandra.

Men angående originella lösningar så finner vi en särskild sektion för det, betitlad unika hus. De tre andra är hus i staden, hus på landet, samt gränslösa hus. Stad och land är väl ganska lätt att förstå, och unika hus ingår i det experimentella arkitektandet. Med gränslösa hus verkar avses att de är uppförda i konstiga, kanske isolerade lägen. Bland de unika finns bland annat ovan nämnda trettiokvadratstomt i Kobe, ett annat japanskt hus som är byggt som en sfär, och många andra lustiga försök. Frågan är ju som alltid: hur fungerar detta som bostad och arbetsplats?

Hur man än bygger tror jag det är viktigt att inte göra alltför mycket våld på byggplatsen. Det gäller såväl marken som omgivningen i övrigt. En modern kreation bland äldre bebyggelse kanske har sådan utstrålning att de gamla husen slås ut estetiskt. Ungefär som att låta gammaldags luftballonger à la Montgolfière samsas med moderna jetflygplan på samma flygplats – det skär sig. Eller för att ta ett annat exempel: jag bodde en gång i en liten före detta varvsarbetarbostad i Karlskrona. Det var olika höjd på golven i de olika rummen, förmodligen för att man inte gjort något åt klippan under huset. Där den stack upp lite mer höjde man golvet litegrann. Detta är att inte göra för mycket våld på omgivningen. I boken kan man se några fall där terrängen faktiskt får krypa in i huset i form av icke bortsprängda klippytor.

Nu för tiden finns ju det mesta på nätet. I boken finns adresser till många av de inblandade arkitektfirmornas hemsidor. Man kan alltså se mer vad de håller på med. Jag var inne på www.wingardhs.se, fortsatte till ”privata projekt” och fick upp bilder på Villa Astrid som också finns med i Contemporary Houses (och där man som jag skrev ovan låter berggrunden komma till sin rätt både utanför och inne i huset). Goda möjligheter att botanisera alltså, och att glädjas, förskräckas eller gäspa åt de olika skapelser man stöter på i denna bok och dess förlängningar ut på nätet!

Rasmussen: Experiencing Architecture

Rasmussen, Steen Eiler Experiencing Architecture MIT, 1993 (tjugofjärde tryckningen)

Att till en kunnig människa inom ett område där det finns tonvis med litteratur ställa frågan ”om du skulle rekommendera bara en bok …” är inte snällt. Man kan orsaka huvudvärk och sömnbesvär. Nu gjorde jag det på Arkitekturmuséet för en tid sedan, och en hjälpsam arkivarie/bibliotekarie kom per omgående ilande med tre böcker (vilket är ett bra svar på en knasig fråga, för övrigt). En av dem har jag redan skrivit om: Peter Zumthors lilla skrift som ju är ganska ny. En annan bok som föreslogs var dock flera årtionden äldre, Experiencing Architecture från slutet av 1950-talet. Efter en första genomläsning har jag dragit slutsatsen att det här skulle kunna vara boken! I alla fall är det en bok om att se på arkitektur som är mycket tilltalande, trots litet format (inte ens 250 sidor) och grådaskiga foton. Den bör fungera mycket bra som introduktion för vetgiriga som ändå inte vill gå ner i alltför många detaljer inledningsvis. Jag kollade på nätet och fann att boken ännu säljs exempelvis via Bokus. Lite uppgifter om Rasmussen finns i danska Wikipedia.

Arkitektur handlar bland annat att uppleva, och Rasmussen hjälper till att dra fram en del upplevelser och sätta ord på dem. Vi vandrar omkring i våra kända miljöer och tänker inte på vad vi ser och varför vi reagerar på det ena eller andra sättet inför dessa samlingar av hus, gator, parker, vägar, väggar … . Spetsiga former eller rundade former kanske påverkar åskådaren på olika sätt, liksom om gatan är belagd med asfalt eller sten. Arkitekten utformar ju inte bara hus, det ligger i yrket att på något sätt få hela den mer eller mindre urbana omvärld där så många av oss lever att fungera. Därför måste arkitekten kunna tänka som de människor som skall finnas där. Det är nog lika viktigt som exempelvis förståelsen för hur olika typer av material fungerar, hur de kan användas och vilket intryck de gör.

Boken är verkligen inte komplett, det är omöjligt inom detta lilla format, men den hjälper den någorlunda vakna läsaren att se. Men inte bara att se. Ett kapitel avhandlar arkitektur och ljud – i många lokaler och miljöer är det viktigt att ljud går fram på rätt sätt, att de kanske dämpas, kanske förstärks. Arkitektur kan således också höras, samtidigt som den upplevs med synen genom ytornas struktur och färg. Behandling av ljuset är viktig för att lokaler skall bra. Strukturer kan också kännas (och material luktas, det tror jag han missade att beskriva – tänk på doften av färskt timmer eller läder) – alla sinnen bidrar till den arkitektoniska upplevelsen.

En annan sak av betydelse, en som man kanske inte tänker på är de tomma ytor som ligger mellan byggnader och där människorna skall röra sig. Tomrummen skapas ju genom att man avgränsar områden, eller genom att karva ut nischer och hålrum i de fasta kroppar som stora byggnader kan utgöra. Till slut kanske man får dem att nästan flyga inför betraktaren.

Det förefaller som om mängden parametrar för arkitekten att ta hänsyn till vid ett större projekt är i det närmaste oändlig. Trafikströmmar skall flyta, husen skall vara praktiskt utformade, de skall vara trevliga att se på liksom deras omgivningar, rätt material skall ha använts etc. etc. Dessutom har arkitekten alltid sina uppdragsgivare att ta hänsyn till. Och därmed ökar risken att någon viktig faktor förbises och projektet inte blir så bra. Med tanke på att byggnader och anlagda miljöer ofta antas få en lång existens är det inte bra om de har inbyggda fel från början. Rasmussen tar upp begreppet rytm. Man kan ha rytm i hur husfasader utformas med sina rader av fönster horisontellt och vertikalt, men nog kan man säga att en hel stadsdel kan ha sin egen rytm på något sätt?

Rasmussen tar sina exempel från västra och södra Europa under olika perioder, från Nordamerika och det gamla Kina. Några svenskar nämns, bland dem (naturligtvis kan man nästan säga) Gunnar Asplund, samt Ragnar Östberg och Stockholms och Göteborgs stadshus. Undrar om Västerås’ stadshus skulle platsa i det där gänget. Jag har varit där några gånger och tyckte det såg fint ut både inne och ute. Rasmussen verkar gilla le Corbusier – det var toknissen som ville lägga ut en matta av hus över hela Djurgården, så jag betackar mig. Frank Lloyd Wright, arkitektveteranen från USA, möter också uppskattning. Jag skall till att börja läsa en bok om honom, för övrigt.

Den bortåt 9000 år gamla stadsliknande boplatsen Chatal Huyuk i nuvarande östra Turkiet nämns inte, men jag kommer att tänka på den i alla fall. När Rasmussen diskuterar strukturens betydelse nämner han traditionell nordamerikansk indiansk korgflätning, och hur korgar genom att bestrykas med lera kan förvandlas till vattenfasta kärl. Han berättar sedan om byggnader i nuvarande sydvästra USA som ursprungligen verkar ha byggts med lerkrukor som förebild, och där man tog sig in genom taket. Och detta är samma förhållande som rådde i Chatal Huyuk! Där stod husen tätt samman, och man kom in i dem via hål i taket och stegar! Jag undrar om någon arkeolog har sett och kommenterat detta?

En rolig historia vid sidan av: jag deltar ganska livligt på en sajt där amatörpoesin står i full blom. Av en händelse kom jag att föra en nät-konversation med en äldre dam och jag nämnde i förbifarten att jag läste en bok av en dansk arkitekt som hette Rasmussen. ”Vilken Rasmussen?” frågade hon. ”Steen Eiler”. Och det visade sig att när hon studerade trädgårdsarkitektur i Danmark hade hon haft den mannen som lärare! Man får säga att världen är bra liten ibland!

Jag bryter här och säger i stället: är du så där lagom intresserad av arkitektur, läs den här boken!

Zumthor: Thinking Architecture

Zumthor, Peter Thinking Architecture (glömde notera upplaga, men det är förmodligen första, från 1998)

När jag var på Arkitekturmuseet och ställde den ofina frågan till en av de hjälpsamma damerna där ”om du skulle rekommendera EN bok om arkitektur, vilken …?” kom hon ilande med tre stycken. En av dessa var en tunn volym i rött klotband innehållande texter av den schweizaren Peter Zumthor, för mig okänd.

Det är fyra föreläsningar samt ytterligare en text: ”A way of looking at things”, ”The hard core of beauty”, ”From passion for things to the things themselves”, ”The body of architecture” (föreläsning i Stockholm 1996), ”Teaching architecture, learning architecture”. Där fanns också några foton som tyvärr var förskräckligt grådaskiga, men dem kan vi strunta i och i stället notera vad Zumthor har att berätta. Detta är det väsentliga, och jag tror att boken har en del att bidra med för oss som har börjat titta mera medvetet på arkitekturen omkring oss.

Jag vill bara notera ett fåtal intressanta iakttagelser. Som den om minnet. I första föreläsningen berättar Zumthor om sin barndom, och börjar med ett dörrhandtag som leder vidare in i en tants trädgård och hus med dess olika rum av olika karaktär. Zumthor skriver om betydelsen av detta:

Memories like these contain the deepest architectural experience that I know. They are the reservoirs of the architectural atmospheres and images that I explore in my work as an architect.

Redan där kan man övergå till egna funderingar. Arkitekter skapar byggnader, miljöer, som i allmänhet lever länge, över flera generationer. De innehåller fragment av arkitektens egna tidigare intryck, de blir en del av andra människors minne och en del av det kollektiva minnet. Husen/miljöerna formas av minnet, och de kommer att själva forma våra hågkomster. Sergels torg är inte samma upplevelse för en gammal stockholmare som minns hur gamla Klara såg ut före rivningarna som för den ungdom som hängde där med sin rullbräda på 80-talet. Mannen som lärde sig cykla i den nybyggda Slusskarusellen i Stockholm (som han berättar i St Eriks årsbok 2004) har inte samma syn på bygget som den som idag mest upplever en förfallen och anskrämlig betongklump. Sett ur den synvinkeln borde den bästa arkitekturen skapas av av personer som tagit till sig så mycket som möjligt av det kollektiva minnet och ger det en konstnärlig och praktisk bearbetning i förhållande till de aktuella behoven. En arkitekt idag borde ha bättre begrepp än i början av 1900-talet hur man exempelvis utformar ett badrum för att det skall vara lättstädat och ha tilltalande utformning på en gång.

Vad finns det för likhet mellan arkitektur och poesi? Hos Zumthor handlar det om användning av material. Han utbildades som möbelsnickare, uppskattar skickliga yrkesarbetare och deras kunskap om material och dess kvaliteter. Angående den tyske konstnären Joseph Beuys och artister från gruppen Arte Povera skriver Zumthor:

What impresses me is the precise and sensuous way they use materials. It seems anchored in an ancient, elemental knowledge about man’s use of materials, and at the same time to expose the very essence of these materials which is beyond all culturally conveyed meaning.

I try to use materials like this in my work. I believe that they can assume a poetic quality in the context of an architectural object, although only if the architect is able to generate a meaningful situation for them, since materials in themselves are not poetic.

I så fall borde man kunna se någon slags poesi i de hus som byggts efter Zumthors ritningar. I dessa internet-tider är det inte svårt att hitta bilder av dem, exempelvis på den här länken. Om detta är poesi har jag faktiskt svårt att avgöra bara efter fotona. Några byggnader tilltalar mig, några gör det inte, och jag får faktiskt en vision av ”många vassa kanter” ibland. Men det kan bero av att mitt minne inte är hans minne.

Kanske man kan säga att material i sig inte är poetiska lika lite som ord i sig är poetiska – men sätter man samman ord med rätt uppfattning av deras yttre och kanske även inre mening kan det bli till vacker lyrik.

Jag valde ordet lyrik medvetet. Det betyder inte bara någon sorts ordskapelse som ser ut som en dikt. I lyriken berättas inte en historia. Lyriken upphäver tiden, den försöker gripa tag om en känsla. En lyrisk byggnad kommer aldrig att kännas riktigt gammal, den kommer inte att kännas fullständigt med sin tid heller, den kommer att ge känslan av att ligga utanför det rum där tiden kan existera.

Det är nog därför hus som byggts för att se ultramoderna ut ganska snart börjar se gamla ut. De har ju gjorts för att ligga i tidens framkant, uttryckligen. Men den framkanten är ju snart passerad. Vill man bygga något tidlöst måste man försöka ställa sig utanför tiden så gott det gå.

Och där kommer vi tillbaka till minnet igen. Jag antar att i den goda arkitektens minne samlas oerhörda mängder av intryck och lärdomar. Egna erfarenheter ända sedan barndomen, vad som lärts i arkitektskolan, och så vidare. Har man upplevt en viss sorts hus som tryggt och tilltalande som barn vill man nog undermedvetet skapa något liknande senare i livet. I skallen rörs dessa mängder av bilder och ord och tankar samman, kombineras på olika sätt. Årtusenden av byggande destilleras och ut kommer, i bästa fall, en tanke som har tidlöshetens lyriska prägel därför att tankearbetet har valt ut det bästa ur alla erfarenheter.

Det där var reflexioner föranledda av de första sidorna i boken. Det finns mer att tänka över längre fram. Läs själv!

(”… känslan av att ligga utanför det rum där tiden kan existera”. Det låter som om Kants ”tinget i sig” har kommit med i resonemanget. I den mån jag förstår begreppet handlar det om något som ligger utanför tid och rum, alltså den värld som vi kan överblicka och förstå, och därmed är det obegripligt. Om vi skall ta itu på allvar med bostadsbristen i Stockholm gäller det att sannerligen ha grepp både på tid och rum – samt på lämplig mark, exempelvis genom att ta bort flyget från Bromma och bygga en ny stadsdel där i stället!)

Förslagen till ombyggnad av Slussen i Stockholm

Jag har recenserat böcker, men varför inte växla om och skriva lite om arkitekturförslag som finns dels som ett antal texter, dels i bildform på Stockholms stads hemsida? Jag har bara skummat igenom texterna och lägger upp några provisoriska synpunkter (samt hittade en rolig felskrivning: i en bildtext kallas Peter Myndes Backe för Peter Myndighets Backe.)
Den hemska gamla Slussen måste byggas om innan den raserar sig själv, och i dokumenten på hemsidan kan vi läsa, titta och begrunda två förslag till ombyggnad (samt alternativet att lappa på befintlig anläggning). I bästa fall kan beslut tas nästa år, bygget börja 2012 och vara färdigt 2018 (i bästa fall!). Kostnaderna har beräknats till bortåt 4,5 miljarder (utan några garantier för att det inte drar iväg och blir mycket mer). Dock kan kommuner längre inåt Mälaren få vara med och betala en del – det är ju i deras intresse att Slussen som utsläpp av överskottsvatten fungerar bra.
Hela Slussfrågan har länge engagerat debattörer och behandlades bl.a. i S:t Eriks årsbok 2004. Där beskrevs också äldre förslag till ombyggnad av Slussen, delvis av nästan monstruös karaktär. Det handlar om ekonomi, känslor, kommunikationer, natur, kultur, ännu mer känslor, och det ger utrymme för hur många åsikter som helst.

Ur min synvinkel är Slussen en liten plätt där ett antal backar (Hornsgatan, Katarinavägen, Brännkyrkogatan/Bastugatan tar slut, de liksom rinner ner mot Skeppsbron och man glider genom området antingen ut i vattnet eller till mötande backar i Gamla stan. Mycket av trafiken går i nord/sydlig riktning, men skulle man hålla sig till den terräng som naturen har försett oss med efter senaste istiden (Mälaren och förkastningsbranterna) skulle vi kanske snarare röra oss öst/västligt. Det gör det där området extra knepigt.

Som påpekas i dokumenten har Slussen egentligen ingen lokal förankring, det är ett ställe som känns anonymt, ödsligt, otryggt. Det tycker jag stämmer bra för vissa tider och platser därnere. Bussterminalen måste vara en av Stockholms dystrare platser. (I de nya förslagen flyttas den över till Stadsgården.) Dessvärre misstänker jag att man måste ge sig på hela det samhälle som skapar den dystra Slussen-stämningen för att få ordning – och då hjälper inte bara en lokal ombyggnad, hur fin den än blir. Borde man inte ha några tiggare och lufsiga fyllon eller blandmissbrukare i de fina datorbilderna av ett tänkt framtida folkliv? För de kommer att finnas där såvida man inte gör en inglasad galleria med vakter av hela härligheten. Att bygga en ny fin park som går från Hornsgatan i etapper ner mot Mälarstranden låter härligt – men kommer den inte att fyllas av samhällets olycksbarn om man inte ser till att det skapas ett lyckligare samhälle även bortom Slussenområdet? För att definitivt upprätta ett ”lokalt” Slussen skulle det egentligen behövas mer folk som bodde alldeles i närheten, men det saknas utrymme antar jag.

Man funderar på att uppgradera Slussen som handelsområde. Där kan man undra om folk på snabb genomfärd kommer att bidra så mycket till köpenskapen? Jag kanske har fel, men är man på väg hem från jobbet och åker kommunalt är det väl ofta bekvämare att handla i närheten av hemmet än att släpa fulla kassar på buss eller tunnelbana? Eller är det turister och lyxshoppare man vill satsa på?

En av Slussområdets uppgifter är att leda trafik mellan Gamla stan och Söder. Intressant nog är det inte mycket bilar markerade på arkitekternas ritningar och modeller, däremot en hel del fotgängare (små röda figurer). Nåja, den förstamajdemonstration som passerade Slussen i år var ju enorm. Egentligen ser trafiken på modellerna lika gles ut som en tidig söndagsmorgon under sommarsemestrarna. Och det låter inte troligt om man tänker på hur det ofta ser ut på Skeppsbron, Munkbroleden etc. Fullsmockat med bilar och bussar. Ändå har biltrafiken minskat och det blivit fler cyklister, och så småningom kommer spårvagnar att gå på Saltsjöbanans spår. Finns det något som kan göra att trafiken via Slussen kan stagnera? – Kanske om mängder av de tjänstemän som passerar området under arbetsresor i större utsträckning kan arbeta hemifrån, eller om det händer något annat i Stockholmsregionen (vet inte vad) som vänder trafikströmmarna.

”Vatten” är i flera avseenden viktigt för Slussen. Dels hur vattenytorna i mötet mellan söt- och bräckvatten hanteras estetiskt, dels hur man hindrar att saltvatten kommer in i Mälaren respektive hur man snabbt får ut vatten ur Mälaren vid en översvämning. Båda förslagen verkar vara likvärdiga i det avseendet (och därmed mycket bättre än nuvarande sluss.)

Jag tycker förslaget ”Nya Slussen” känns hyfsat. Det finns inget förslag som kan bli perfekt. Perfektion i sig ger inga möjligheter till vidare utveckling, det skulle förutsätta att staden slutade utvecklas och det tror jag inte kommer att ske. Förslaget ”Nybyggt bevarande” knyter mer an till den gamla ”knöligare” slussplanen. Därmed kan det kännas acceptablare för traditionalister. Men den gamla Slussen kan betecknas som en ”trafikmaskin” och vi som läst vår MacLuhan vet att det seriella maskinella tänkandet är på väg ut sedan länge. I stället är det andra processer som styr. Kanske nya Slussen borde vara som en kvantdator med parallellhantering av en oändlig mängd händelser varje dag i stället?

Här nedan: en bild jag tog 2 juni i år i en av Slussens ruskiga gångar.