Lohman: Bröllops- och begravningsdikter

Lohman, Carl Johan Bröllops- och begravningsdikter, Ellerströms, Lund 2007

Det här är liten skrift, inte mer än 47 sidor i behändigt fickformat. Dock finns ett informationspackat förord av Tomas Tranströmer. Han beskriver den onda tid mot slutet av Det Stora Nordiska Kriget när Karl XII stupat, ryska trupper härjade den svenska kusten och livet var svårt. Men dikter skrevs, och en av diktarna hette Carl Johan Lohman.

Vi bo uti ett land, vars konung Oro är,
där var emellan svett och möda dagen delar,
där sorgeharpan mitt i arbetsöknen spelar,
där skuggan själv en bild av klämda sinnen bär,
där undersåten går helt matt och lutar nacken,
med suckan: Ack, att jag vor’ över orosbacken …

Lohman levde 1694-1759, slutade som kyrkoherde i Tierps församling, och i denna broschyr har en del av hans alster räddats till eftervärlden. Mycket av tillfällighetsdiktningen till bröllop och begravningar från tidigt 1700-tal har dåligt litterärt rykte (välförtjänt), men Lohman var inte så dålig jämfört med andra samtida rimsmeder. Jag citerar enstaka rader här och där för att ge något av stämningen – här är det definitivt begravningskänsla:

Vad är vår värld? Ett fält, där sorgenässlor bo …
ett värdshus, vilket vi som främlingar bebo …

Vår första gråt är bror med dödens svanesång …

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus,
en jägare, vars skall oss in i nätet lurar …

Vad är vårt liv? …
en bok, vari man mest om kors och jämmer läser,
en brunn, som utav synd i stadig fradga jäser.

I den fina boken Marxismens världsbild beskrev Arnold Ljungdahl den tidiga materialistiska filosofin som ett evigt kretslopp där man aldrig kommer längre än till års- och livscykelns eviga upprepningar. Lohman skulle kunna illustrera detta tänkande:

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner …

Och Förgängligheten är ett givet motiv (”du kan ingenting ta med dig när du går …” som det sjungits i senare tider):

Hur högt vårt välstånds våg sig välter,
den likväl som en is försmälter …

Lohman upprepar inte bokstavligen det medeltida talesättet ”när Adam plöjde och Eva spann, vem var då adelsman”. Men han lägger texten på ett annat och tidstypiskt sätt – för vare sig vi är ringa eller mäktiga är vi lika inför döden, den store utjämnaren. Och sett i perspektivet av ett stelt klassamhälle kan denna ståndpunkt vara snudd på revolutionär:

Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar! …
Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku’ I liken
dock varda lika …

Men så länge man lever är ändå ”Allstäds gott, men hemma bäst” enligt vad Lohman skriver (och där bäst och mest ser ut som så kallade stockholmsrim – vi urstockholmare uttalar ju ä som e):

Allstäds gott, men hemma bäst
här går syn för saga,
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga …