Coedès: The Indianized States of Southeast Asia

G. Coedès The Indianized States of Southeast Asia, The University Press of Hawaii, Honolulu 1971.

Den här boken kom ut första gången 1944, i Hanoi, vilket innebär att den trycktes under den japanska ockupationen av Indokina. I sig ett märkligt faktum. I nyare upplagor har den utökats med senare forskning och är en lärd avhandling med en fruktansvärd mängd fotnoter. Ämnet är de riken som uppstod i östra Asien ungefär från andra århundradet och där inflytandet från Indien var påtagligt. Det handlar om Burma, Thailand, Kambodja, Malaya, Laos, delar av Vietnam och Indonesien om man använder moderna statsnamn. Men riken har kommit och gått, det speciella har varit att de legat i gränszonen mellan kinesiskt och indiskt inflytande. Historien slutar i början av 1500-talet när portugiserna börjar tränga in i området och en ny epok inträder – den västerländska erövringen.

Angående erövringar hävdar Coedès något intressant: medan kineserna har expanderat med maktspråk har det indiska inflytandet närmast varit kulturellt (även om militära företag inträffat). Indiska påverkan i form av hinduism och buddhism, sanskrit, lagstiftning, litteratur och teater och andra kulturella yttringar, har spridits genom i huvudsak fredlig förmedling och utan påtryckningar från moderlandet eller militär ockupation. Med modernt språkbruk kanske man kunde kalla det ”mjuk makt”. De indifierade staterna var kulturella kolonier, inte politiskt kontrollerade. Ibland var det inhemska grupper som övertagit indiska kulturdrag, ibland var det indier som kom över och kunde bilda härskargrupper, men ofta tycks det ha varit en kombination – en inhemsk härskardynasti kunde ta till sig indiska lärde.

En gränszon mellan indiskt och kinesiskt inflytande gick genom dagens centrala Vietnam. Från norr trängde kinapåverkade vietnameser ner och stötte samman med det indifierade Champariket. Det senare gick under; en spillra av chamfolket finns ännu kvar i Vietnam. Andra gränsområden mellan de två kulturerna fanns i dagens Burma och Thailand. Khmererna bildade tidigt en stormakt som dock så småningom slogs ut av thaifolk som kom ner norrifrån. Jag tror att minnet av Chamrikets undergång har varit en faktor som gjort khmerpolitikerna känsliga för stormaktsanspråk från grannar, vare sig det var vietnameser eller thailändare. Det indiska inflytandet spreds också genom den indonesiska övärlden. Idag är den hinduiska kulturen på Bali den viktigaste kvarlevan.

Boken är knappast avsedd för nybörjare. Det är ett myller av namn på personer och platser, och den kräver nog en del kunskaper om indisk religion för att läsaren skall få fullt utbyte. Myllret av namn på högt uppsatta personligheter blir inte mindre av att många har ett antal namn (ofta 20-25 bokstäver långa). Ett namn som prins, ett som kung, och så fick de ett nytt namn efter döden, och så kunde namnet skrivas olika på olika språk – man kan bli förvirrad för mindre.

Inte mycket nämns om småfolket i de gamla inskriptionerna och krönikorna som författaren utnyttjat, men de kan inte ha haft det för roligt. I en lista på slavar i det gamla Kambodja förekommer ”hund”, ”katt”, ”oren”, ”avskyvärd” som namn. Med en sådan inställning till folket kan man inte bli förvånad när avkomlingarna till ”hund”, ”katt” ”oren” och ”avskyvärd” tog på sig svarta uniformer och marscherade in med de Röda Khmererna i Phnom Penh 1975.

Naturligtvis förekom det en mängd krig inom området, även några militära företag från själva Indien mot Indonesien (det kanske var en asiatisk motsvarighet till skandinaviska vikingatåg) men man får intrycket av en ganska öppen och tolerant region. Islam kom in i området på 1000-talet och har särskilt i Indonesien varit känd för att vara rätt fridsam vilket kan bero på den indifierade kulturen (detta kan ha ändrats under senare år, dock förmodligen mer på grund av sociala än av religiösa orsaker). Från annat håll har jag hört att portugisernas inbrytande i Indiska Oceanen betydde att öppenheten fick sig ett rejält slag, men det verkar också som om regionen hade stagnationstendenser redan tidigare. Det krävs nog mer läsning för att få klarhet i det, och jag antar att det kommit en hel del ny litteratur sedan den här boken gavs ut.

Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?)

 

 

 

I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen.

Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

 

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

 

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare.

För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

 

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn.

Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?