Strindberg: Gamla Stockholm

Strindberg, August Gamla Stockholm. Norstedts, Stockholm 2006 (Samlade verk del 8)

Utgivningen av vår store och knepige författares samlade verk har inte direkt kännetecknats av expressfart, men nu är man verkligen på upploppet. Ett fåtal volymer är kvar (egendomligt nog har man inte fått ut Hemsöborna ännu) och nu har jag läst Gamla Stockholm som ursprungligen gavs ut i häften i början av 1880-talet och blev en framgång (fick den som födelsedagspresent – tack för det!).

Att skriva ”folkets historia” låg i tiden omkring 1880, kulturhistoria och etnografi sysslade man med i de stora kulturnationerna i Europa – följaktligen vore det egendomligt om inte saken skulle intressera en så vittfamnande ande som Strindberg. Han drog igång den stockholmska kulturhistorien som ett eget projekt men blev tvungen att ta hjälp av den äldre författaren Clas Lundin. Lundin är för övrigt känd för att ha författat en tidig svensk science fiction-roman, Oxygen och Aromasia. Den finns i en nyutgåva av Sam J Lundwall 1974. Men, men … Strindberg hade inte varit Strindberg om det inte blivit misshälligheter och hårda ord mellan de två. Strindberg tyckte att Lundin var för petig och att han sölade med arbetet (så att inte Strindberg kunde få ut sin ersättning från förlaget).

Vad kan man säga om den här utgåvan? – Det är inte hela verket. Den innehåller de kapitel från Gamla Stockholm som säkert kan tillskrivas Strindberg. En del av texten är definitivt Lundins och för vissa delar är man inte säker om vem som har skrivit.

Alla patriotiska och tålmodiga stockholmare med intresse för stadens historia bör givetvis läsa den här boken. Är man mindre tålig och intresserad … nja, då kanske det finns annat.  Om man ändå är intresserad av olika aspekter av gammalt stockholmsliv finns här mycket att läsa, om skråväsen, lek och nöjen, slangspråk, stadens musik, flora och fauna med mera, men det finns också faktamässiga tveksamheter. Många uppgifter om stockholmsliv i äldre tider förmedlas, men ibland verkar saker ha lånats från annat håll så att man inte alltid vet om/hur/i vilken grad Stockholm verkligen berörs. Gamle Olaus Magni kan ju vara tveksam som källa, exempelvis. En del illustrationer kommer från hans 1500-talsbok Historia om de nordiska folken, och däri blandas ju sanning och dikt ibland på ett hejdlöst sätt. Det gäller också illustrationer från Olaus’ bok: de är väl gjorda av sydländska konstnärer som inte hade egna erfarenheter från Norden. Men annars är det många intressanta bilder att titta på. Några har gjorts av Carl Larsson.

Apropå nöjen så var kasperteater något som roade stockholmarna. (Själv har jag ett svagt minne av att ha sett kasperteater i Kronobergsparken någon gång på 50-talet.) I den här boken finns bilder av kasperdockor, och jag antar att det kan vara just dessa som inspirerade Strindberg till en av hans märkligare skådespel, Kaspers Fet-tisdag från  1900/1901 (finns i Samlade verk del 43).

Texten kan vara besvärlig genom en hel del gamla ord och förhållanden som inte är så lätta att förstå. Andra volymer av Samlade verk brukar ha en avdelning där redaktionen förklarar saker som kan vara svåra för en nutida läsare, men denna gång lämnas vi i sticket. Märkligt.

Egentligen skulle inte jag behöva skriva den här recensionen. Det gäller ju något som bör vara den definitiva utgåvan av Strindbergs verk och därmed borde exempelvis Dagens Nyheter skriva om varje nytt band direkt när det kommer. Men skönandarna på DN gillar väl inte August.