Nattens häxor – bombflygets stakhanoviter

Jag såg en ganska lågmäld och nästan poetisk film på TV igår om kvinnliga bombflygare i Sovjet under Andra världskriget. Det var bomber men inte bombasmer, om man nu skall försöka vara rolig om ett mörkt ämne. I små tysta och lätta flygplan av plywood och segelduk (motorn var väl metall åtminstone) smög sig flygarna nattetid in över de  tyska linjerna och fällde sina bomber. Ibland gick det bra, ibland inte, men det fanns ett flertal damer kvar att intervjua nu långt senare. Någon uppträdde med sina väl förtjänta medaljer. De var nu gamla men klara i skallen. Bara i något fall antyddes hur de hemska upplevelserna från kriget hängde med. De bör ha varit hårda för att klara av trycket av bombuppdrag ovanför de tyska linjerna varenda natt.

De var medlemmar av ett frivilligregemente av enbart kvinnliga flygare som först sågs över axeln av männen vid fronten men sedemera (före männen som hade sitt eget flygregemente) blev upphöjt till gardesregemente, vilket jag tror var extra fint i det statusmedvetna Sovjetunionen. Tyskarna kallade dem ”nattens häxor”, men vem bryr sig om vad de busarna klagade på? Någon av kvinnorna påpekade att de befriade sitt eget land, Vitryssland, Polen och även Tyskland. De kan vara stolta över denna sin ungdoms stora stund. Samtidigt var det många av dem som blev nedskjutna och inte hade en chans att klara sig – fallskärmar var för tunga att ta med, och piloten och navigatören satt helt oskyddade. En bit plywood är inget bra skydd mot kulor och splitter.

De kom från universiteten vad jag förstår, man studerade astronomi, geografi … en massa framtida intellektuellt arbete ödelades i ett fruktansvärt krig. Patriotismen spelade sin roll, de ville kämpa för sitt land. Och vad hade blivit av dem om de tyska übermenschenfigurerna hade segrat? Intellektuellt bildade slaver var väl lika högt på tyskarnas dödslistor som judar och bolsjeviker. De slogs för sig själva också.

Det framgick inte om kvinnorna tog upp sina studier igen efter kriget. Men jag tror att Sovjet tog hand om sina veteraner, så det är inte omöjligt. (Även USA hade sina veteranstipendier efter Andra världskriget, så man kan ju undra vad kriget betydde för världens bildningsnivå?)

Stakhanoviterna var Sovjets berömda elitarbetare på 1930-talet, kända för att arbeta i en rasande takt. Stakhanov själv var kolgruvearbetare. När någon av de intervjuade nämnde att de kunde göra uppåt tio uppstigningar per natt, ibland femton och kanske sjutton i något extremfall, tänkte jag att produktiviteten måste ha varit enormt hög. Visserligen kan man räkna ut att dessa små och långsamma flygplan inte kan ha gjort så långa turer, deras baser måste ha legat nära fronten, men allt detta skedde under dygnets mörka timmar! En förklaring som gavs var att manliga flygare måste röka en cigg mellan passen medan kvinnorna bara landade, lastade in nya bomber och gav sig upp igen. Jag har alltid varit skeptisk mot rökrum och liknande företeelser … . Jo, dessa frivilliga kvinnor var nog det lätta bombflygets stakhanoviter!