Sheiban: Den ekonomiska staden

Hossein Sheiban Den ekonomiska staden : stadsplanering i Stockholm under senare hälften av 1800-talet, Arkiv, Lund 2002.

(Det här är en bearbetad inlämningsuppgift till en kurs i Stockholmshistoria.)

Sheibans bok är lättläst och intressant, särskilt för den som är intresserad av Stockholm och/eller stadsbygnad och historia, men har kanske några upprepningar. Därmed över till synpunkterna.

Det är en akademisk avhandling och då dras det in en del teoretiska begrepp: Logik och logos känns överflödiga som begrepp, särskilt som diskurs också figurerar och verkar täcka dem båda. Diskurs borde räcka. Alla begreppen går ungefär ut på att ringa in dels vad som diskuteras, dels hur det diskuteras. Där kommer man in på maktrelationer à la Foucault. Logik verkar avse mycket konkreta diskussioner hur stadsplaner skall utformas etc., medan logos ser ut som en övergripande ideologisk nivå. (I det första fallet kan man väl tänka sig frågan ”skall vi stensätta den här kajen?”, i den andra ”hur ställer vi oss i principfrågan om staden eller privata intressen skall organisera arbetet?”)

Logosdiskursen bland stadens fäder 1850 och framåt hade ekonomin i centrum, behovet av att underlätta ”rörelsen” av varor och människor inom och till/från Stockholm. Detta skedde inledningsvis inom ett tankesystem som till stora delar var marknadsliberalt. I början skedde diskursen utan arbetarna, men mot slutet av 1800-talet fanns det en arbetarklass i Stockholm som stadens styrelse måste förhålla sig till. Arbetarna hade själva inga medel att genomdriva kommunalpolitiska åtgärder. Med dåvarande valsystem var det deras motparter som satt i stadsfullmäktige och formulerade politiken.

Så småningom förvandlades logos till en diskurs där man mer och mer tog hänsyn till sociala (=arbetar)frågor vid sidan av rent ekonomiska resonemang. Det blev socialt i.st.f. ekonomiskt logos.

Författaren använder Torstendahls kategorier klassisk och organiserad kapitalism: från små företag i konkurrens och med få statliga ingripanden, till storföretag och växande offentliga regleringar. Fast han hittar avvikelser från detta schema i Stockholms stad. Det omedelbara maktutövandet gled mot slutet av 1800-talet över från stadens borgerskap till experter, dock väl med en gemensam oro för sanitära och moraliska följder av bostadsbrist, trångboddhet och inneboendesystem. Samtidigt ändrades kommunernas roll, från att ha varit aktiebolagsliknande strukturer utan myndighetsutövning av statlig typ, till drivande samhällspåverkande organ (vilket inte betyder att staden inte agerade i olika sammanhang före 1890-talet). – Och logik var att anskaffa områden för byggnation, bygga i egen regi, utreda arbetarnas bostadssituation, etc.

Inledningen visar hur en modern stadsplanering växte fram omkring 1850, hur diskussionerna fördes och vilka intressen som var inblandade. En äldre samhällsorganisation, där korporationer/assocciationer av skråtyp skötte förvaltningen för kronans räkning ersattes av den klassiska kapitalismens nattväktarstat. Regleringar ersattes av näringsfrihet, korporativism av indivdualism – även vad det gällde trygghetssystem.

På 1850-1860-talen var Stockholm ännu en torghandelsstad. Men man hade en framsynt järnvägsplanering. Dock var sjöfarten fortfarande viktig, och för att förbättra kommunikationerna kan man säga att byggandet gick från kajerna och inåt.

Det fanns två grundläggande kriser i Stockholm: dels en omkring 1850 när befolkningen blev för stor för att skiten bokstavligen kunde vräkas i sjön och när några få brunnar inte längre räckte för dricksvattenbehovet. Dels arbetarbostadsfrågan (utvecklad ur tillfälliga insatser för ”mindre bemedlade”) när mängden arbetare tvingade staden att inte bara lita på att privata initiativ skulle lösa deras problem, trots att staden inte var anpassad för att ta i bredare sociala frågor. Det fanns negativa exempel, slumartade barrios i Hagalund, Gröndal/Aspudden där marknadskrafterna – eller kanske bristen på sådana – fick härja fritt.

Problemet med ”de mindre bemedlade” var och är ju att de inte kan prestera någon efterfrågan eftersom de har dåligt om pengar. Att behov finns är en annan sak … Utan kunder dör marknaden. När staden blev inblandat i byggandet blev den oundvikligen drabbad av överproduktionskriser på bostadsmarknanden, vilka inträffade några gånger på 1800-talet (”bubblor” redan då!). Bostadsmarknaden verkade i slutet av 1800-talet ha samma tendens som idag, nämligen byggen för en kundkrets med feta plånböcker i stället för lågavlönade, med åtföljande kriser när de rika måste dra in på utgifterna. Marknadskrafterna slog ihjäl försöken att hjälpa arbetare att på egen hand lösa bostadsfrågan – återstod offentlig reglering.

Sheiban skriver om tysk katedersocialism som en inspiration för den socialpolitik som utvecklades men jag tänkte mer på tysk Bismarcksk socialkonservatism, en paternalism med feodala rötter – en av rötterna till det senare folkhemmet?