Coedès: The Indianized States of Southeast Asia

G. Coedès The Indianized States of Southeast Asia, The University Press of Hawaii, Honolulu 1971.

Den här boken kom ut första gången 1944, i Hanoi, vilket innebär att den trycktes under den japanska ockupationen av Indokina. I sig ett märkligt faktum. I nyare upplagor har den utökats med senare forskning och är en lärd avhandling med en fruktansvärd mängd fotnoter. Ämnet är de riken som uppstod i östra Asien ungefär från andra århundradet och där inflytandet från Indien var påtagligt. Det handlar om Burma, Thailand, Kambodja, Malaya, Laos, delar av Vietnam och Indonesien om man använder moderna statsnamn. Men riken har kommit och gått, det speciella har varit att de legat i gränszonen mellan kinesiskt och indiskt inflytande. Historien slutar i början av 1500-talet när portugiserna börjar tränga in i området och en ny epok inträder – den västerländska erövringen.

Angående erövringar hävdar Coedès något intressant: medan kineserna har expanderat med maktspråk har det indiska inflytandet närmast varit kulturellt (även om militära företag inträffat). Indiska påverkan i form av hinduism och buddhism, sanskrit, lagstiftning, litteratur och teater och andra kulturella yttringar, har spridits genom i huvudsak fredlig förmedling och utan påtryckningar från moderlandet eller militär ockupation. Med modernt språkbruk kanske man kunde kalla det ”mjuk makt”. De indifierade staterna var kulturella kolonier, inte politiskt kontrollerade. Ibland var det inhemska grupper som övertagit indiska kulturdrag, ibland var det indier som kom över och kunde bilda härskargrupper, men ofta tycks det ha varit en kombination – en inhemsk härskardynasti kunde ta till sig indiska lärde.

En gränszon mellan indiskt och kinesiskt inflytande gick genom dagens centrala Vietnam. Från norr trängde kinapåverkade vietnameser ner och stötte samman med det indifierade Champariket. Det senare gick under; en spillra av chamfolket finns ännu kvar i Vietnam. Andra gränsområden mellan de två kulturerna fanns i dagens Burma och Thailand. Khmererna bildade tidigt en stormakt som dock så småningom slogs ut av thaifolk som kom ner norrifrån. Jag tror att minnet av Chamrikets undergång har varit en faktor som gjort khmerpolitikerna känsliga för stormaktsanspråk från grannar, vare sig det var vietnameser eller thailändare. Det indiska inflytandet spreds också genom den indonesiska övärlden. Idag är den hinduiska kulturen på Bali den viktigaste kvarlevan.

Boken är knappast avsedd för nybörjare. Det är ett myller av namn på personer och platser, och den kräver nog en del kunskaper om indisk religion för att läsaren skall få fullt utbyte. Myllret av namn på högt uppsatta personligheter blir inte mindre av att många har ett antal namn (ofta 20-25 bokstäver långa). Ett namn som prins, ett som kung, och så fick de ett nytt namn efter döden, och så kunde namnet skrivas olika på olika språk – man kan bli förvirrad för mindre.

Inte mycket nämns om småfolket i de gamla inskriptionerna och krönikorna som författaren utnyttjat, men de kan inte ha haft det för roligt. I en lista på slavar i det gamla Kambodja förekommer ”hund”, ”katt”, ”oren”, ”avskyvärd” som namn. Med en sådan inställning till folket kan man inte bli förvånad när avkomlingarna till ”hund”, ”katt” ”oren” och ”avskyvärd” tog på sig svarta uniformer och marscherade in med de Röda Khmererna i Phnom Penh 1975.

Naturligtvis förekom det en mängd krig inom området, även några militära företag från själva Indien mot Indonesien (det kanske var en asiatisk motsvarighet till skandinaviska vikingatåg) men man får intrycket av en ganska öppen och tolerant region. Islam kom in i området på 1000-talet och har särskilt i Indonesien varit känd för att vara rätt fridsam vilket kan bero på den indifierade kulturen (detta kan ha ändrats under senare år, dock förmodligen mer på grund av sociala än av religiösa orsaker). Från annat håll har jag hört att portugisernas inbrytande i Indiska Oceanen betydde att öppenheten fick sig ett rejält slag, men det verkar också som om regionen hade stagnationstendenser redan tidigare. Det krävs nog mer läsning för att få klarhet i det, och jag antar att det kommit en hel del ny litteratur sedan den här boken gavs ut.