Rasmussen: Experiencing Architecture

Rasmussen, Steen Eiler Experiencing Architecture MIT, 1993 (tjugofjärde tryckningen)

Att till en kunnig människa inom ett område där det finns tonvis med litteratur ställa frågan ”om du skulle rekommendera bara en bok …” är inte snällt. Man kan orsaka huvudvärk och sömnbesvär. Nu gjorde jag det på Arkitekturmuséet för en tid sedan, och en hjälpsam arkivarie/bibliotekarie kom per omgående ilande med tre böcker (vilket är ett bra svar på en knasig fråga, för övrigt). En av dem har jag redan skrivit om: Peter Zumthors lilla skrift som ju är ganska ny. En annan bok som föreslogs var dock flera årtionden äldre, Experiencing Architecture från slutet av 1950-talet. Efter en första genomläsning har jag dragit slutsatsen att det här skulle kunna vara boken! I alla fall är det en bok om att se på arkitektur som är mycket tilltalande, trots litet format (inte ens 250 sidor) och grådaskiga foton. Den bör fungera mycket bra som introduktion för vetgiriga som ändå inte vill gå ner i alltför många detaljer inledningsvis. Jag kollade på nätet och fann att boken ännu säljs exempelvis via Bokus. Lite uppgifter om Rasmussen finns i danska Wikipedia.

Arkitektur handlar bland annat att uppleva, och Rasmussen hjälper till att dra fram en del upplevelser och sätta ord på dem. Vi vandrar omkring i våra kända miljöer och tänker inte på vad vi ser och varför vi reagerar på det ena eller andra sättet inför dessa samlingar av hus, gator, parker, vägar, väggar … . Spetsiga former eller rundade former kanske påverkar åskådaren på olika sätt, liksom om gatan är belagd med asfalt eller sten. Arkitekten utformar ju inte bara hus, det ligger i yrket att på något sätt få hela den mer eller mindre urbana omvärld där så många av oss lever att fungera. Därför måste arkitekten kunna tänka som de människor som skall finnas där. Det är nog lika viktigt som exempelvis förståelsen för hur olika typer av material fungerar, hur de kan användas och vilket intryck de gör.

Boken är verkligen inte komplett, det är omöjligt inom detta lilla format, men den hjälper den någorlunda vakna läsaren att se. Men inte bara att se. Ett kapitel avhandlar arkitektur och ljud – i många lokaler och miljöer är det viktigt att ljud går fram på rätt sätt, att de kanske dämpas, kanske förstärks. Arkitektur kan således också höras, samtidigt som den upplevs med synen genom ytornas struktur och färg. Behandling av ljuset är viktig för att lokaler skall bra. Strukturer kan också kännas (och material luktas, det tror jag han missade att beskriva – tänk på doften av färskt timmer eller läder) – alla sinnen bidrar till den arkitektoniska upplevelsen.

En annan sak av betydelse, en som man kanske inte tänker på är de tomma ytor som ligger mellan byggnader och där människorna skall röra sig. Tomrummen skapas ju genom att man avgränsar områden, eller genom att karva ut nischer och hålrum i de fasta kroppar som stora byggnader kan utgöra. Till slut kanske man får dem att nästan flyga inför betraktaren.

Det förefaller som om mängden parametrar för arkitekten att ta hänsyn till vid ett större projekt är i det närmaste oändlig. Trafikströmmar skall flyta, husen skall vara praktiskt utformade, de skall vara trevliga att se på liksom deras omgivningar, rätt material skall ha använts etc. etc. Dessutom har arkitekten alltid sina uppdragsgivare att ta hänsyn till. Och därmed ökar risken att någon viktig faktor förbises och projektet inte blir så bra. Med tanke på att byggnader och anlagda miljöer ofta antas få en lång existens är det inte bra om de har inbyggda fel från början. Rasmussen tar upp begreppet rytm. Man kan ha rytm i hur husfasader utformas med sina rader av fönster horisontellt och vertikalt, men nog kan man säga att en hel stadsdel kan ha sin egen rytm på något sätt?

Rasmussen tar sina exempel från västra och södra Europa under olika perioder, från Nordamerika och det gamla Kina. Några svenskar nämns, bland dem (naturligtvis kan man nästan säga) Gunnar Asplund, samt Ragnar Östberg och Stockholms och Göteborgs stadshus. Undrar om Västerås’ stadshus skulle platsa i det där gänget. Jag har varit där några gånger och tyckte det såg fint ut både inne och ute. Rasmussen verkar gilla le Corbusier – det var toknissen som ville lägga ut en matta av hus över hela Djurgården, så jag betackar mig. Frank Lloyd Wright, arkitektveteranen från USA, möter också uppskattning. Jag skall till att börja läsa en bok om honom, för övrigt.

Den bortåt 9000 år gamla stadsliknande boplatsen Chatal Huyuk i nuvarande östra Turkiet nämns inte, men jag kommer att tänka på den i alla fall. När Rasmussen diskuterar strukturens betydelse nämner han traditionell nordamerikansk indiansk korgflätning, och hur korgar genom att bestrykas med lera kan förvandlas till vattenfasta kärl. Han berättar sedan om byggnader i nuvarande sydvästra USA som ursprungligen verkar ha byggts med lerkrukor som förebild, och där man tog sig in genom taket. Och detta är samma förhållande som rådde i Chatal Huyuk! Där stod husen tätt samman, och man kom in i dem via hål i taket och stegar! Jag undrar om någon arkeolog har sett och kommenterat detta?

En rolig historia vid sidan av: jag deltar ganska livligt på en sajt där amatörpoesin står i full blom. Av en händelse kom jag att föra en nät-konversation med en äldre dam och jag nämnde i förbifarten att jag läste en bok av en dansk arkitekt som hette Rasmussen. ”Vilken Rasmussen?” frågade hon. ”Steen Eiler”. Och det visade sig att när hon studerade trädgårdsarkitektur i Danmark hade hon haft den mannen som lärare! Man får säga att världen är bra liten ibland!

Jag bryter här och säger i stället: är du så där lagom intresserad av arkitektur, läs den här boken!