Appelqvist: Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik

Örjan Appelqvist Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik 1943-1947. Santérus Förlag, Stockholm 2000.

Gunnar Myrdal verkar idag nästan glömd trots att han var en av de tyngre svenska ekonomerna och samhällsdebattörerna (tillsammans med fru Alva) under en avgörande tid omkring 1900-talets mitt. Det kan nog ändras, förutsatt att intresset för välfärdsbygget efter Andra världskriget ökar igen. Jag tror det kan hända, beroende av historiens tendens att röra sig i spiraler. När det sena 90-talets individualistiska revolution kört slut på sig själv torde andra lösningar tränga fram, och då kan det vara nyttigt att studera hur tidigare generationer handskades med svåra situationer. Nu tror jag inte på en upprepning vad det gäller faktiska händelse. Däremot kanske man kan dra en och annan generell slutsats om hur historien – den som vi ju lever i hela tiden – utvecklas av och påverkar människor. Den viktigaste lärdomen är väl att vi hela tiden tittar oss över axeln och funderar om gångna erfarenheter kan hjälpa oss att hantera nya problem. Nästan lika viktig är insikten om att nya lösningar har svårt att slå igenom det befintliga samhällets mur av tröghet.

1943 började man skönja slutet på Andra världskriget, även om Tysklands totala sammanbrott inte kunde förutses. Man tittade sig över axeln och konstaterade att Första världskriget hade först lett till en inflationskris, en kortvarig högkonjunktur och till sist en rejäl depression några år efter krigets slut. Det var rimligt att man skulle förbereda sig mot en liknande situation igen. Gunnar Myrdal skrev en bok som varnade för fredsoptimism: efter kriget kunde det bli dåliga tider igen. Vad Appelqvist inte skriver, men som jag själv har sett i originaldokument, är att ledningarna för ASEA och L M Ericsson också trodde på en kris efter krigsslutet. Att peka ut Myrdal ensam som dålig prognosmakare är alltså inte korrekt.

Gunnar Myrdal var USA-vän, vän av frihandel, av företagsamhet, och han letade i den uppkomna situationen efter en svensk roll i världen. Den formulerade han som ”världsintressets advokat”, alltså en röst som talade mot stormakternas tendens att sätta sig på de små staterna. Först som medlem av socialdemokratins inre cirklar, sedan som handelsminister 1945-1947, hade han möjligheter att kämpa för sina idéer. Omgivningen var inte alltid förstående. Till slut blev han isolerad och måste avgå.

Kriget hade också lett till en radikalisering där kommunisterna gick framåt. Socialdemokratin kände sig tvingad att åtminstone försöka ge sken av radikalism. Med Myrdals medverkan skapades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och ”Kommissionen för efterkrigsplanering”. De maktlösa företagsnämnderna infördes. Appelqvist ger knappast skäl att tro att de här åtgärderna var särskilt allvarligt menade. Man var radikalare i Norge, Storbritannien och Frankrike vad det gällde att öka statens inflytande i näringslivet. Ändå var motståndet uppskruvat till nästan hysterisk nivå här, vilket kan vara en annan intressant lärdom. Det är ett förhållande som verkar upprepa sig till och från. Appelqvist hänvisar bland annat till Niclas Stenlås’ avhandling om näringslivstopparna som drev en egen politisk kampanj mot regeringen – jag har den liggande och kanske får anledning att återkomma där.

En fråga som politikerna hade att ta ställning till var om man skulle försöka gå tillbaka till förhållandena före kriget i hur man skötte statens finanser, eller om det var läge för nytänkande. Här kom Myrdal med en del nya tankar som inte omedelbart föll i god jord, som att utbildning och hälsovård kunde betraktas som investeringar för framtiden och inte bara som utgifter. Baktanken med detta var att investeringsutgifter kunde man finansiera med lån eftersom de antogs ge framtida inkomster. Detta var inte tillåtet med utgifter för statens dagliga verksamhet som måste skattefinansieras. Allmänt verkar Myrdal ha haft en mer dynamisk inställning än exempelvis Wigforss. En annan viktig bifigur i berättelsen är Dag Hammarskjöld, nationalekonom och samtidigt verksam som styrelseordförande på Riksbanken och i utrikesdepartementet.

Dilemmat för regeringen 1945 var att styra rätt i en världen där handeln inte var fri, valutaförhållandena osäkra, stormakterna kom med sina påtryckningar, alla som hållit igen under krigsåren ville ha det bättre samtidigt som varubristen var svår. Det var svårt med politiska riktmärken: från svensk sida hade man inte uppfattat hur försvagat England var av kriget exempelvis, vilket gjorde att man trodde alltför mycket på pundet som en stabil valuta. Det ledde till allvarliga svårigheter. Och hur skulle man göra med priserna; skulle man försöka driva tillbaka prisnivån till förkrigsnivå? Gjordes det genom att försöka rationalisera kraftigt, eller genom massimport – båda sakerna skulle öka tillgången på varor och därmed trycka ner varupriserna.

Avtalet med krediter till Sovjetunionen var ett annat fall. Industrin trodde på dåliga tider och ville gärna leverera till Sovjet. Myrdal ordnade kreditavtalet, men under tiden blev det högkonjunktur i Sverige och fabrikerna fick allt svårare att leverera. Samtidigt drog det kalla kriget igång, och därmed en uppjagad borgerlig kampanj där interna svenska problem skylldes på Myrdal och ”ryssavtalet”. I själva verket var detta en i raden av bilaterala avtal som frihandelsvännen Myrdal tvingades medverka i för att överhuvud taget få igång handel i den krigshärjade världen. Inte ens frihandlarna i USA var särskilt lätta att ha att göra med. 1945 var USA världens ekonomiska stormakt, och man levde inte helt efter de egna reglerna ansåg Myrdal. Därmed kunde Sverige försöka uppträda som ”världsintressets (alltså frihandelns) advokat” mot USA.

Jag misstänker att Myrdals och andras farhågor om en efterkrigsdepression hade besannats om inte en speciell sak hade hänt: världen blev inte fredligare 1945, den gick in i en ny era av kraftiga rustningar, av kalla och varma krig, och krigskonjunkturerna fortsatte. Enorma resurser vräktes ut i militära och civila verksamheter som på något sätt kunde antas ha betydelse i kraftmätningen mellan Öst och Väst, penningrullningen skapade välstånd som skapade ännu mer välstånd, de gyllene åren med hög tillväxt och låg arbetslöshet varade ända till början av 70-talet när det ekonomiska systemet inte orkade med längre. Historien efter Första världskriget upprepades alltså inte. Och det är också en lärdom.

Vem har intresse av att läsa den tjocka och välmatade bok? Jag kan tänka mig att historiskt intresserade av olika slag (ekonomisk -, politisk – och personhistoria) kan ha en del utbyte av den. Jag borde nog ha läst den innan jag skrev en uppsats för några år sedan om bristen på arbetskraft efter Andra världskriget. Men är man inte intresserad av vem som sade vad i samband med valutakriser eller kolimport är den nog inte så underhållande.