Svedberg: Ohly talar till punkt

Svedberg, Örjan Ohly talar till punkt Nixon, Linköping 2006

Att särskilja människan Ohly från Vänsterpartiet torde vara omöjligt. Han är en del av partiets historia; den här intervjuboken hjälper till att belysa ett och annat av historien även för oss som inte är så insatta i hans och Vänsterpartiets utveckling det senaste årtiondet. Samtidigt bör man nog, för att kunna ta den till sig, vara av den skeptiska typen som inte köper trams om ”förnyare” eller ”traditionalister” rakt av från dagspressens och etermedias journalister. För trams är det, och ett av Vänsterpartiets stora problem under det gångna årtiondet har varit att man inte kunnat slå tillbaka tramsmakarna. (Även om ”Vägval vänster” försvann så finns K G Bergström kvar, om man säger så.)

Uppenbarligen har partiet också haft problem med folk som inte kunnat föra en intern debatt utan i stället släpat iväg misshälligheter till media – man kan undra hur ett parti vars mål ju är mänsklighetens befrielse, inte individuell självhävdelse, ens har dragit till sig sådana figurer. En del har utan större problem kunnat hoppa över till ett borgerligt parti som Miljöpartiet, och då måste den socialistiska övertygelsen ha varit ganska grund. Men nu kanske de är historia. Vi får se hur kråksången låter i media när V har kongress nästa år.

Intervjuerna gjordes 2005, innan Alliansen tog makten. Med tanke på hur snabbt utvecklingen drar iväg nu är det snudd på stenålder – men det finns ändå frågor och funderingar som är intressanta. Dels hur partiet skall ta sig upp ur missmodet och vilsenheten det onekligen är fångat i, dels i hur framtidsfrågorna skall hanteras. Ett parti som inte kan hantera framtiden kommer att få det väldigt svårt när man kommer dit. Det handlar i boken bland annat om feminism och enhetsfronter, om motsättning/enhet mellan arbete inne i valda församlingar och ute på gatorna. Men jag tror det finns mer, och det är jobbigt för ett litet parti att greppa. Jag skulle vilja sammanfatta de tre stora frågorna som demokrati, miljö och socialism. Demokrati och socialism berörs mycket i boken, däremot inte miljö. Och det är ett problem med tanke på att miljöfrågan innebär både svårigheter och möjligheter – den förefaller ju bland annat kunna dra med sig krav på mer planerad ekonomi. Å andra sidan kan krisen gå så långt att mänskligheten inte ens behöver fundera på att ha något kvar att planera.

Hur som helst, här har vi för en gångs skull ett sammanhang där Lars Ohly får tala till punkt, utan att bli avbruten av en aggressiv journalist som egentligen ändå inte vill veta någonting. Jag vill bara ge några reflexioner som kom för mig under läsningen:

Svängen i historien. Historien är inte ett tåg som tuffar fram längs en spikrak bana, det är snarare en spiral där äldre förhållanden har en tendens att återkomma på märkliga sätt. Ohly pekar på likheterna mellan dagens vänsterparti och den vänster som bröt sig ur socialdemokraterna 1917. Båda är rätt blandade kompotter av uppfattningar. Det verkar vara riktigt – att likställa Vänsterpartiet idag med det gamla SKP som var ett renodlat arbetarparti skulle däremot ha varit malplacerat. Vänstersocialdemokratiska partiet från 1917 var ingen stabil ideologisk skapelse och det blev en serie sprängningar som dels ledde till att SKP skapades, dels att olika grupper vid olika tidpunkter gick tillbaka till SAP. Kan dagens Vänsterparti undvika en sådan utveckling? Kommer man att kunna vända blandningen av åsikter i partiet till styrka genom att man kan täcka fler områden i samhället? Kommer man att kunna knyta starka band till den nya arbetarklassen? Genom att den inte är så uppknuten till SAP som den gamla kanske det är möjligt.

Demokrati är inte detsamma som idioti. Lars Ohly fick skit för att han tyckte att demokratier kan inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna vid yttre hot. I England internerades fascistledaren Mosley under Andra världskriget – var det fel? Skulle Sverige ha tolererat personer som öppet uppmanade till uppror mot regeringen och stöd för en tysk invasion under kriget? Är det inte snarare så att en regering som har valts i bästa demokratiska ordning och sitter med folkflertalet bakom sig har rätt, och faktiskt skyldighet, att ingripa mot quislingar? Om norska regeringen lite före 9 april 1940 fått reda på vad som var i görningen och hade spärrat in Quisling själv, eller avlivat karln, hade det varit fel?

Kommunism. Om Marx och Engels kunde kalla sig kommunister kan väl andra kvalificerade få göra det också. Som en samtida till Lenin, nämligen Rosa Luxemburg. Är Ohly kvalificerad? Han uttrycker sin beundran för Luxemburg. Egentligen är det inte etiketten som avgör (en massa folk som kallar sig kommunister har inte varit det) men det är handlingarna som visar om etiketten är rätt eller fel. Med tanke på att anti-kommunismen har varit kanske den våldsammaste tendensen under 1900-talet borde det väl snarare vara anti-kommunist man borde skämmas för att vara?

Teori. Över huvud taget är inte Vänsterpartiet ett parti som håller studierna särskilt högt, förefaller det. Studiearbetet har förfallit. Men det är lätt i ett ganska litet parti där dagspolitiken tynger de aktiva så att de inte orkar med så mycket mer. Men det kan straffa sig.

Ohly har inte läst Kapitalet, däremot annan litteratur av Marx. Att inte ha läst Kapitalet är ingen merit men i det aktuella läget är det intressantare att veta hur bekant Ohly är med Marx’ generella historiematerialistiska modell och om han dragit några slutsatser av den. Jag anser att den inte bara är ett bra underlag för att förstå hur alla typer av samhällen i stora drag utvecklas, utan också att den ger oss underlag för att förstå att en radikal samhällsomvandling faktiskt kan vara i faggorna. Produktivkrafterna marscherar obönhörligt på men den teoretiska förståelsen för detta verkar inte vara så hög i partiet. Det är därför jag anser att Vänsterpartiet på något sätt måste få grepp på den galopperande tekniska och vetenskapliga revolution som skapar hur många möjligheter som helst – men bara för de krafter som förstår att bruka möjligheterna, vilket kan vara mycket negativa grupper om vi inte ser upp. Jag gissar att det är som i klimatfrågan: vi har något årtionde på oss att se till att tekniken ställs i demokratins tjänst, sedan kan det vara för sent.

Vad jag minns har jag bara sett Ohly på närmare håll en gång. Det verkar vara en hygglig kille. Kanske det är problemet – att vara en hygglig kille i en värld där det finns mycket onda människor. – Läs boken själv om du är intresserad av att höra synpunkter som är längre än ett trettiosekunders uttalande i en TV-intervju.