Några böcker om Stockholmshistoria och disciplinering

(Detta är en bearbetad inlämningsuppgift i en distanskurs i ”Stockholmshistoria under 300 år” som jag följde för ett par år sedan.)

 

Enligt HSB-chefen Sven Wallander 1933 var bostadens … ”mest folkuppfostrande inredningsdetalj, varmvattnet och badrummet”

Här är några reflexioner om disciplineringens fram- och motgångar i Stockholm under 300 år, mest efter följande böcker:
Hedenborg, Susanna Det gåtfulla folket. Barns villkor och uppfattningar av barnet i 1700-talets Stockholm. Nordstedts Stockholm 1997
Arnstberg, Karl-Olov Miljonprogrammet. Carlsson, Stockholm 2000.
Franzén, Mats Den folkliga staden. Söderkvarter i Stockholm mellan krigen. Arkiv, Lund 1992.
Foucault, Michel Surveiller et punir : naissance de la prison. Gallimard 1975.

Barn på 1700-talet, stadsbygge på 1900-talet, folkliv i några Söderkvarter före andra världskriget – finns gemensamma nämnare? Jag låter disciplinering bli fanan att samlas omkring: ansträngningar (från vilket håll de än kommer) att få människor att anpassa sig till vissa normer för tänkande och handling. Jag uppfattar att alla tre böckerna på ett eller annat sätt handlar om disciplin – eller brist på den varan.

Normerna kan tänkas skapas inom ramen för upplysningsprojektet, där växande hänsyn mellan människor går hand i hand med växande kontroll från andra än den närmsta familjen, släkten eller korporationen.Men även den enskilda personen kan tänkas känna behov av att få ordning på sitt liv. Man kanske kan knyta det till att ökad produktion och handel trängde tillbaka självförsörjande lokalsamhällen, vilket i sin tur ändrade relationerna mellan människorna. Och deras vägar genom livet kom att styras såväl av andlig påverkan (som skolans rabblande av utantillverser), som hur gatunätet drogs upp.

Historiens slut kanske är människans serialitet – vi bor i samma stadsdel men har i övrigt inget gemensamt och är egentligen utbytbara och ointressanta som individer. Som massa däremot: en oroande mängd människor som på något sätt måste fås att inte orsaka alltför stora störningar i samhället, såvida man inte kan isolera oss i områden som ”storsamhället” i nyliberalt högmod kan ge tusan i … och vad händer då med upplysningen?

Metoder för disciplinering

Några sätt att betrakta disciplinering kan vara dels efter hur medvetet den genomdrivs, dels av vem som agerar och om planer och resultat stämmer överens.

Medveten

Människor styrs mer eller mindre planmässigt genom skola, inskolning i arbetsliv eller krigsmakten, men också genom hur samhället praktiskt byggs. Kasernmässiga stadskvarter eller småskaliga trädgårdsstäder? Skolor och sjukhus med utseende av kaserner? Stadsplaneringen blev en civiliserande faktor från mitten av 1800-talet (breda avenyer handlade också om att försvåra barrikadbyggen). Samhällsproblem med smuts och elände kan i viss mån byggas bort, folk tränas att tvätta sig i varmt vatten i nya fina lägenheter utan inneboende, de kanske till och med äger sin bostad, etc. Sedelärande littaratur ingår också i den medvetna propagandan för ett gott uppförande.

Oavsedd

Icke förutsedda effekter av åtgärder. När stora och rörliga grupper av människor samlas på små ytor kan de skapa sina egna liv, svåra att kontrollera uppifrån. Även om svenskar lärt sig att inte kasta skräp omkring sig kan det komma hit utlänningar som bildar getton och där kastar skräp och i övrigt uppför sig osvenskt. Den äldre arbetskraftinvandringen gick i viss mån kontrollera (som de italienare som ASEA tog in). Med oplanerad flyktinginvandring som ofta landade i miljonprogrammets ytterområden med dålig kontakt med majoritetssamhället minskade möjligheterna till påverkan. Disciplinering ersattes av dåligt kända och stökiga subkulturer.

Stigmat av att bo i fel förort drabbar även de förortsbor som gärna skulle vilja vara lojala medlemmar av ”storsamhället”. När gettoisering inträder och folk låses i sina boendekarriärer är det inte planerat uppifrån, men ett samhälleligt faktum. När behovet av att bygga bostäder vävs ihop med andra behov hos politiker, byggföretag och fack kommer de som skall bo i de nya husen och områdena i andra hand, och när folk sopas åt sidan är det tänkbart att de reagerar genom att dra ner på det egna ansvaret och samhällsdisciplinen. Fenomenet med bråkiga ungdomsgäng har hela tiden följt med uppkomsten av stadsdelar med ung befolkning – det brukade lösa sig när slynglarna växte upp och stadsdelen blev medelålders. Kommer det att vara så i framtiden också?

Från ovan

Stat, kommun, kyrka, företag försöker ända från barnaåren forma människorna till lydiga undersåtar, kyrkobesökare, anställda och konsumenter. Från 1840-talet började den reglerade ekonomin (i sig en disciplinerande faktor som fungerade allt sämre) att upplösas av den nyare liberalismen, vilket medförde nya beslut för hur samhället skulle skötas. Årsta centrum var ett försök att bygga grannskap som skulle främja den nya demokratiska och kulturella människan (från 1930-talet och framåt). Det goda livet tänktes ut uppifrån. Där var arkitekterna politikernas redskap i utförandet. Men tankarna fanns redan i 1800-talets stadsplanering.

Nerifrån

Spontant eller åtminstone inte offentligt styrda regler för mänskligt umgänge finns i folkrörelser, fack, kooperation, idrottsklubbar, frikyrkor, skol- eller arbetskamrater. På det sluttande planet mot kriminalitet kommer gäng som kan utvecklas till ligor med egna normer. Föräldrar kan också ställa krav på skolorna, exempelvis disciplinering via kristendomsundervisningen. I början av epoken fanns ännu skrån kvar som ordningsskapare för en del yrken, men det kapitalistiska genombrottet innebar att skråna försvann och ersattes av industrialismens normer. Från arbetar- och bonderörelsen etc. kom en mångfald initiativ som ofta var nedifrån, men som kunde lyftas till regeringsplanet och som syftade till att skola in ”småfolket” i rollen som aktiv och medveten medborgare.

Det är intressant att spekulera över när, och varför, ansträngningarna kunde misslyckas, och var gränserna för det möjliga går. Det sista berörde Hedborg när hon diskuterade barnets själsliga och kroppsliga utveckling jämfört med vad samhället under olika tider hade för tankar om vilka krav som kunde ställas på barn. Små barn är helt enkelt svåremottagliga för argument och förstår inte konsekvensen av vad de gör. Förståelsen kommer gradvis. Det tog man hänsyn till i lagstiftning och skolundervisning (ålder för straffmyndighet, tid för skolstart och avancemang till högre klass).

Barndomen kan ses som antingen en relativt objektiv fysiologisk process, oberoende av mänskliga värderingar, eller som en konstruktion. I det senare fallet kan man fråga om inte alla människans åldrar, och påverkbarhet, på något vis är konstruktioner. – Att ivra för att riva fattigkvarteren i Gamla stan och i stället flytta bort befolkningen till malmarna var också en kapitulation för omöjligheten att disciplinera alla människor.

En annan gräns är när folk helt enkelt struntar i påbud från överheten, det som Franzén ser som kulturkamp mellan den ledande kulturen och folkets kultur. I den striden kan normbrott bli brott. Dessutom pågår en förskjutning av gränser. När polisen gick (obs: gick) sina ronder i Katarina och sade åt ungarna att sluta spela boll på gatan gjorde de åtminstone uppehåll tills konstapeln hunnit runt hörnet – idag hade de väl larmat om är ”kränkning”. Om en del av det borgerliga samhället kunde försöka disciplinera arbetare genom att göra dem till bostadsinnehavare kunde en annan del sabotera genom ekonomiska politik som slog ut arbetarnas möjligheter på bostadsmarknaden.

Några ord om Foucault. Jag fann en del synpunkter av intresse när han kom in på grunderna för rationaliseringar, som tabeller och statistik – disciplin och rationalisering hänger samman. Om folk inte springer omkring och lägger krokben för varandra utan jobbar åt samma håll fungerar samhället bättre, åtminstone för ledarna. Tabellverkets upprättande 1749 och kyrkobokföringen enligt 1686 års lag var försök att få ett rationellt grepp på samhället och dess resurser. På väg in i en ny produktionsordning var en disciplin anpassad efter klockan i stället för solen nödvändig. Samtidigt är jag fundersam över hur stor bärighet detta argument har förrän mot senare delen av 1800-talet, ens i Stockholm.

Järnväg och industri var nog viktigare förutsättningar för att ”tiddisciplinera” hela samhället. Ur den synpunkten var utvecklingen av Stockholms stadsplaner från mitten av 1800-talet och framåt exempel på hur hela samhället skulle förvandlas till ett kommunikationssystem, men att detta kom att dra med sig oförutsedda effekter. Under manchesterliberalismen finns egentligen inte (åtminstone teoretiskt) så mycket disciplin eftersom huvudprincipen är laissez-faire – den lilla nattväktarstaten skall i stort sett hålla sig osynlig och folk gör vad de tycker är bäst.

Men denna kapitalistiska anarkism är oförenlig med industrialism i stor skala i storstäder. Samhället hotas av epidemier, kriminalitet, illa fungerande strukturer etc. Byggde man ut staden måste avlopp, dricksvatten, gatubelysning etc. ordnas med kommunal medverkan. Den illa fungerande kyrkliga folkbokföringen måste stödjas av systemet med rotemän för att ha någon kontroll över vilka människor som fanns var, och vad de hade för sig.

Yrkesarbetare och kontorister, till skillnad mot ”rent proletära” element torde påverkats olika av disciplineringsförsök och haft olika synpunkter på behovet av självtuktan. De senare var antagligen daglönare utan större yrkeskunskaper och utan den djupare förankring i samhället som exempelvis bostadsägande antas ge. Dessutom fanns ”trasproletariatet”, individer med dålig förankring i det medborgerliga samhället, småkriminella, landstrykare, utslagna människor svåremottagliga för uppmaningar om ett stadgat leverne.

Yrkesarbetare och bättre betalda kontorister bör ha haft en tryggare tillvaro med bättre planeringshorisont och insikt om såväl möjligheter att komma upp som faran av att falla ner. I den gruppen bör också ha funnits organisationsaktiva och studieivriga personer. ”Medelklassnormer” kan ha haft betydelse. Växande grupper såg möjligheter att avancera, om än inte över klassgränsen så åtminstone till en bättre tillvaro, som egen firma eller egnahemsbygge i Enskede. Franzén ger några sådana exempel från Söder, men de kommer redan i Hedborgs beskrivningar från 1700-talet.

Hedenborg antar att medelklassvärderingar kan ha haft betydelse för hur länge barnen gick i skola, men har egentligen inte mycket att gå på. Däremot är det uppenbart att stadskulturen innebar att övergången mellan barndom och vuxenliv blev mer utdragen än tidigare i vissa samhällsskikt (allt längre skoltid med alltmer infantiliserade vuxna). Ju längre glipan mellan barndom och vuxenlivet blir, desto större blir också fältet för en oroväckande förvildad ungdom. Kvarboende hemma respektive flytt från föräldrahemmet påverkar förmodligen typ och möjlighet till disciplinering av ungdomar (och kanske deras föräldrar också).

Sammanfattnings- och avslutningsvis

Med hjälp av dessa tre böcker uppfattar jag disciplinering inte som en en gång för alla genomförd absolut ordning, utan snarare som ett flertal processer av ordningsskapande och –störande verksamheter som ständigt löper genom alla nivåer av samhället. Utan någon form av disciplinerat uppträdande är ett samhälle inte möjligt. Sedd från en synvinkel är disciplinering svar på problem i samhället, från en annan kan problem orsakas av disciplinering som inte fungerar eller fungerar på fel sätt. När samhället delas i grupper med motsatta intressen och dessutom genomgår kraftiga förändringar kommer dessutom frågan vilken grupp som bestämmer vad som är god ordning. Pelle Snusk eller Pelle Svanslös?