Einstein: Varför socialism?

Albert Einstein Varför socialism? Monthly Review 1949

Albert Einstein brukar tas som urtypen för den förvirrade vetenskapsmannen med håret på ände och superhjärna. Mindre känt är att han förespråkade socialism, till råga på allt i USA 1949 när detta inte var riskfritt. Den här texten publicerades i första numret av tidskriften Monthly Review och är av intresse för hur en naturvetenskapsman kan närma sig ett samhällsvetenskapligt problem. Om Einstein hade någon egen bekantskap med Marx’ skrifter vet jag inte. Här är referat av några punkter i artikeln. Några kommentarer av mig finns inom hakparenteser [ ]

Inledningsvis påpekar Einstein att det är svårt att upptäcka ekonomiska lagar eftersom de ekonomiska fenomen som man iakttar ofta är påverkade av många faktorer som är svåra att värdera separat. Om man vill veta hur socialismen kan se ut försvåras det av att de observerade ekonomiska fakta vi har idag tillhör ”den rovgiriga fasen” av människan utveckling (Einstein har fått frasen från den amerikanske sociologen Thorstein Veblen). Eftersom de lagar vi kan härleda från dessa fakta inte kan tillämpas på andra perioder, och syftet med socialismen är att komma bortom denna rovgiriga fas, kan dagens ekonomiska vetenskap kasta föga ljus över hur det framtida socialistiska samhället ser ut.

[Jag tror att Marx skulle acceptera detta, De ekonomiska lagarna tillhör samhällets överbyggnad och kan inte vara mycket mer avancerade än det samhälle de har skapats av. Och det är inte någon uppgift för dagens socialister att skriva ut detaljerade recept för hur framtidens samhälle skall se ut – om man inte tror att det ligger alldeles om hörnet.]

Einstein beskriver människan som på samma gång en ensam och en social varelse, på en gång självisk men med strävan att positivt bidra till medmänniskornas liv. Samhället ger människan allt som behövs för hennes uppehälle. Den enskildes beroende av samhället är ett naturligt faktum som inte kan upphävas, lika litet som människans biologiska konstitution. Däremot kan denne genom sitt eget medvetna handlande i viss mån påverka sitt liv, och det ger hopp om förändring.

Enligt Einstein är kärnan i vår tids kris förhållandet mellan individen och samhället. Individen upplever inte sitt beroende av samhället som positivt, utan som ett hot. De egoistiska drivkrafterna förstärks, de samhälleliga försämras. Människor som är fångar i sin egen egoism känner sig osäkra, ensamma och berövade det enkla avnjutandet av livet. Människan kan bara finna mening i livet, kort och farligt som det är, genom att ägna sig åt samhället, skriver Einstein. Enligt hans mening är det kapitalistiska samhällets anarki den verkliga orsaken till det onda.

Det mesta kapitalet koncentreras i ett fåtal händer, och dessa enormt mäktiga oligarkier är starka nog att köpa upp politikerna och massmedia. Vinstmotivet (produktion för profit, inte för nytta) tillsammans med konkurrens mellan kapitalister är ansvarigt för ostadigheten i ansamling och utnyttjande av kapital som leder till allt värre depressioner och arbetslöshet. – Inom skolväsendet lider man av samma konkurrensmentalitet som stympar individerna.

Einstein anser att det enda sättet att eliminera dessa allvarliga missförhållanden är att upprätta ett socialistisk samhälle med planekonomi, samt ett utbildningssystem som är inriktat på samhälleliga behov. Det skulle garantera uppehället för alla människor och ge dem möjlighet att utveckla sina positiva sidor för samhällets bästa. Men han påpekar att planekonomi i sig inte betyder socialism, den kan betyda det totala förslavandet av individen. Problemet som måste lösas är hur man kan hindra att långtgående centralisering av politisk och ekonomisk makt skapar en allsmäktig byråkrati. Individens rätt måste skyddas.

[Det sista kan vara en kritik mot de sovjetiska femårsplanerna, men den tyska ekonomiska planeringen under Första världskriget gav inte mycket utrymme för arbetarnas frihet, och den bör också ha varit bekant för Einstein.]