Forsberg: Tillväxtens sista dagar

Forsberg, Björn Tillväxtens sista dagar- miljökamp om världsbilder . Ruins förlag, Stockholm 2007

Ren prestanda? Ett grönt löv också! Etanol. Kan det vara rent bondfångeri också?

Ruins förlag ligger inte långt från där jag bor. Jag går ofta förbi där, och i våras hade man en låda ute på gatan med böcker – och då hittade jag den här som jag faktiskt hade funderat på att införskaffa redan tidigare. Och det blev intressant läsning! Jag har skrivit tidigare om den här. Här kommer ytterligare några funderingar.

Det finns en massa böcker som handlar om miljökrisens orsaker och verkningar. Tillväxtens sista dagar går på en annan linje. Som undertiteln visar handlar den om kampen mellan tankar. Den tar också upp idéer om hur man kan bryta sig loss ur det samhälle som orsakar miljökriserna. Jag har skrivit tidgare om den här, där tillväxttalibaner och liknande figurer med bristande mognad fick sig en känga.

Björn Forsberg är forskare vid universitetet i Umeå. Han tar strid mot såväl öppna motståndare och sabotörer av miljöarbetet – vare sig det gäller samvetslösa företagare eller politiker som inte vågar ta egna initiativ eller miljöorganisationer som under den nyliberala offensiven alltför mycket anpassat sig till det förhärskande debattklimatet. Eller om man nu använder termen ”diskurs” (känd från den franske tänkaren Foucault) som avser inte bara vad som diskuteras utan också reglerna för hur och på vems villkor diskussionen förs. Som bekant har extremt ekonomiska argument tillåtits dominera under några tiotal år medan det radikala miljöengagemanget har förlöjligats. Och när så inte skett har man så långt det gått försökt lotsa in det på banor som någon kunnat tjäna pengar på. Miljöekonomer tycker Forsberg illa om och några namngivna får sig en känga. Men jag undrar om det inte kommer fram nya generationer av nationalekonomer med en mer sympatisk inriktning, befriade från den neoklassiska modellens världsfrånvända egendomligheter – jag hoppas det i alla fall.

Det finns grundläggande frågor i boken. Exempelvis: är miljön förhandlingsbar, kan den ställas bredvid andra frågor som ett tänkbart men inte absolut tvingande alternativ? Forsberg visar att till och med när man säger sig anse att miljön är viktigast finns det en klar tendens att man handlar som om den är utbytbar mot andra saker. En annan fråga är: hur kommer vi loss ur tillväxtberoendet (om vi tror att det är farligt)? Jag tror att en del av förklaringen till de här problemen finns i termen ”stigberoende”. Vi går fram längs en viss väg som utgörs av ett samhälle som förutsätter tillgång på billiga fossila bränslen och därmed är det svårt att slå in på en annan väg. Det kräver ju att man gör en radikal ombyggnad av samhället och den kommer att bli kostsam. Och så länge det inte händer något verkligt allvarligt är det svårt att bryta sig loss, för många starka krafter har intresse i att fortsätta på den inslagna vägen. Forsberg har dock en del idéer och synpunkter som jag tror är fruktbara. Å andra sidan försöker säkert smarta affärsmän tjäna pengar även på katastroferna.

På tal om ”starka krafter” minns jag en fundering av den gamle finländske filosofen G H von Wright (i Vetenskapen och förnuftet från 1986):

Det är mycket möjligt att den kapitalistiska produktionsformen, styr mot en katastrof och kommer att gå under. Men man kan med till visshet gränsande sannolikhet spå att ”mekanismen” för undergången inte kommer att vara den, som marxismens klassiker trodde på: en växande spänning mellan ”herrar” och ”arbetare”, exploatörer och exploaterade, som till slut utlöser en explosion. Snarare än spänningen är det nu solidariteten mellan de två grupperna, som är olycksbådande.

Man bör notera att det faktiskt finns en underförstådd varning i Kommunistiska Manifestet om att båda parterna i klasskampen kan komma att gå under. Om arbetarrörelsen envisas med att inte ens vara reformistisk längre, utan bara traskar på som ett bihang fastkedjad vid kapitalismens triumfvagn, skall den inte klaga när vagnen brakar ner i ett jättedike med dyvatten och alla drunknar. Men den kan ju faktiskt upphäva von Wrights förutsägelse och faktiskt bryta kedjorna och slå in på en ny väg.

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser skulle vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. Om en evig tillväxt faktiskt är en grundförutsättning för kapitalismens överlevnad kan man fråga sig om kapitalistiska metoder är de bästa för att lösa miljökrisen.

En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser – det senare är Forsberg inne på)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning.

Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan, vare sig det nu handlar om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats eller alla de tusen och en ting som man helt enkelt måste ha. Det finns anledning att tala allvar med de personer som anser att de bara kan förverkliga sig själva genom konsumtion som tär på Jordens ändliga och överutnyttjade resurser. Och de som inte förstår etiskt grundade argument lär åtminstone förstå när varupriserna brakar i höjden och Jorden visar sig inte vara ett ymnighetshorn utan några som helst begränsningar i sin utdelning av goda gåvor. Det får man hoppas i alla fall. (Smädelsen ”tillväxttaliban” använder jag bara för att ge igen mot alla som varit otrevliga mot miljörörelsen.)

Det här är en intressant bok. Jag kan ha lite synpunkter här och där, men det skymmer inte ett i stort sett positivt intryck. Den som är intresserad av miljödebatt bör läsa den. Vi har traskat långt ut på tunn och farlig is. Förhoppningsvis går det att vända om mot den trygga stranden innan isen brister under oss. Forsberg ger en del bra argument för att uppnå det målet.