Pålsson Syll: De ekonomiska teoriernas historia

Pålsson Syll, Lars De ekonomiska teoriernas historia. Studentlitteratur, Lund 1999

Här får man inte en Syll i vädret … nä, dåligt skämt, till saken i stället!

I dessa dagar verkar vi åter vara på väg in i en lågkonjunktur. Det började som problem med dåliga betalare bland bolånare i USA – så sägs det i alla fall, även om bakgrunden är knepigare än så. Det gamla kända fenomenet med dåliga tider är här igen, efter några år av klang och jubel.

Knut Wicksell – en av de största svenska ekonomerna från omkring förra sekelskiftet

Det finns en grupp människorvars uppgift det borde vara att förklara och hjälpa till att förebygga kriser, men vi kan återigen konstatera att de har misslyckats. Kanske för att de har mycket makt men för dåliga idéer, eller goda idéer men inte så mycket makt. Hur det nu än är med det: det bör vara av intresse att veta mer om vilka idéer som kommit fram under olika tider. Och det är Pålsson Sylls uppgift med denna bok.

Gunnar Myrdal – honom bör väl några människor minnas i alla fall?

Här blir man som läsare ganska beroende av vad författaren tycker är intressanta eller viktiga tankar, och hur han tolkar dem. Det förefaller ganska klart att Pålsson Syll inte är så förtjust i vissa tankeskolor inom nationalekonomin. Eftersom jag delar preferenserna stör det mig inte särskilt mycket. Motståndet mot den överdrivna matematiseringen av nationalekonomin är en sak. I stället för någorlunda begripliga resonemang fylls de nationalekonomiska texterna med formler och ekvationer som bara kan förstås av ett fåtal människor och som ofta skall bevisa neoklassiska teser. Detta har kallats ”autistisk ekonomi”. Efter att den här boken skrevs har en motrörelse formulerats som ”post-autistisk ekonomi”.

Gustav Cassel – internationellt känd svensk ekonom i början av 1900-talet. Han lär ha varit otrevligare än Wicksell och anklagades för att knycka andras idéer utan att redovisa varifrån.

Den neoklassiska metoden att knappast ta hänsyn till tid och rum, utan att anta att de egna teorierna är giltiga överallt oavsett omständigheterna, förefaller inte uppskattas av författaren. De institutionella ekonomerna däremot tar just denna typ av hänsyn. Men det är märkligt att neoklassikerna fått hålla på som de gjort under rätt många år nu. Någon borde ha ropat ”kejsaren är naken” för länge sedan – i själva verket har detta hänt, men den neoklassiska teorin torde ha motsvarat de förhärskande samhällsintressena och därmed fått en framskjuten position. Andra röster har helt enkelt inte hörts så bra i det neoklassiska larmet.

Böhm-Bawerk, österrikare. Det fanns ekonomer där också!

Skriver man om teorihistoria finns det ett problem som uppträder så fort man skriver om mer än en teori. I det sista fallet är det nog inte så svårt att göra framställningen kronologisk. Om flera tankeskolor behandlas kan man bli tvungen att gå fram och bak i tiden om de råker uppträda parallellt. Och under snart ett par hundra år har detta skett: klassiker, neoklassiker, den tyska historiska skolan, den österrikiska skolan etc. uppträder mer eller mindre samtidigt. Det kan göra en historisk översikt ryckig. Lite av det kanske märks i boken, men inte störande för min del.

En begränsningen i boken att notera: naturligtvis rör det sig inte om alla ekonomiska idéer under alla tider och platser, utan om ett urval (och det är nog bra, annars hade det blivit en bibeltjock lunta). Förutom de fåtaliga nedslagen i antiken och medeltiden handlar det i stort sett om manspersoner från Europas västra delar samt Nordamerika under den kapitalistiska epoken. Men tänkande som kan kallas ekonomiskt har funnits under många tusen år, fast tankarna och sättet de överförts på och tillämpats har skiftat mycket kraftigt. Som jag ser det är det mycket intressant att veta varför vissa samhällsmodeller kan överleva under tusentals år trots svåra påfrestningar, medan kapitalismen hela tiden hotas av djupgående kriser från orsaker som inte borde vara så allvarliga. Det är intressant men ryms inte i denna bok.

Den här perukgubben gjorde en del för att utveckla nationalekonomin – Adam Smith, som sannerligen inte var en världsfrånvarande neoklassiker – han var klassiker med ett kritiskt öga för ”marknaden”! Och det framgår i boken också.

En annan begränsning är att den stora socialistiska ekonomin under 1900-talet inte finns med, trots att det var ett försök till politisk och ekonomisk omvälvning som berörde många hundra miljoner människor. Planering fanns redan i de stora monopolen och i de nationella ekonomierna under Första världskriget, men i de socialistiska staterna försökte man föra upp planeringen på en högre nivå till tjänst för samhällets utveckling. Lenin nämns men försvinner ur handlingen när han får börja arbeta praktiskt, och stora företeelser som Gosplan nämns inte alls. Det är svårt att förneka att det fanns en del kompetenta ekonomer på plats. En del var aktiva både i öst och väst, som Leontief som var med om att utveckla den första femårsplanen i Sovjet. Bland andra namn jag känner till finns polacken Oskar Lange och tjeckoslovaken Ota Šik.

Jag tror att det underlättar om man läst åtminstone lite nationalekonomi om man skall ha riktig behållning av denna bok. Dessutom skulle jag vilja hävda att ett studium av olika teorier, även sådana som anses utgångna eller felaktiga, är till stor hjälp för den aktive ekonomen. Det ger perspektiv på vad man håller på med, och det tror jag faktiskt saknas hos många i branschen. Jag minns när jag läste ett specialnummer av Ekonomisk Debatt om den ”nya ekonomin” som var i ropet strax före IT-kraschen år 2000 – det föreföll mig uppenbart att ekonomhistorikerna hade en nyktrare syn på utvecklingen än nationalekonomerna. Det är nog ingen tillfällighet. Jag förmodar att många av dagens ekonomer har haft dålig eller ingen kontakt alls med klassiska ekonomiska författare. Jag tyckte det var besvärande när jag läste nationalekonomi, likaså att intressanta och relevanta ”heterodoxa” ekonomer inte behandlades i någon större utsträckning. Därför är det bra att få en översikt över exempelvis den tyska historiska skolan eller sådana som Schumpeter och Veblen.

Och en av de största kanonerna – Karl Heinrich Marx, en tysk som dock jobbade mycket med forskning i London!

Sedan boken skrevs har en del som sagt hänt. Även om den neoklassiska skolan desperat hänger sig fast undermineras den förmodligen rätt kraftigt just nu, och detta från flera håll. Det skrivs en del om spelteori och institutionell ekonomi exempelvis, men till detta kan vi numera lägga neuroekonomi som tar hjärnforskning till hjälp. Jag antar att en del av de metoder som ekonomerna arbetade efter för något årtionde sedan idag kanske är lika aktuella som räknestickan är för dagens ingenjörer.

Pålsson Syll skriver inte bara om de stora kända ekonomerna ute i världen. Även mer eller mindre kända svenskar behandlas. Det är ju så att vi under en tid hade en rad framstående ekonomer i det här landet. Heckscher-Ohlinteoremet stöter man exempelvis säkert på om man slår upp en internationell lärobok i utrikeshandelsteori.

***

Om man vill mjukstarta inför den här boken skulle man kunna läsa exempelvis Ekonomporträtt av Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg, samt Det ekonomiska tänkandets historia av Bo Sandelin, Hans-Michael Trautwein och Richard Wundrak. Den senare är en sidmässigt tunnare men ändå innehållsrik version av vad Pålsson Syll skriver om. Den första behandlar ett antal svenskar inom ämnet, somliga kända andra bortglömda.

Sheiban: Den ekonomiska staden

Hossein Sheiban Den ekonomiska staden : stadsplanering i Stockholm under senare hälften av 1800-talet, Arkiv, Lund 2002.

(Det här är en bearbetad inlämningsuppgift till en kurs i Stockholmshistoria.)

Sheibans bok är lättläst och intressant, särskilt för den som är intresserad av Stockholm och/eller stadsbygnad och historia, men har kanske några upprepningar. Därmed över till synpunkterna.

Det är en akademisk avhandling och då dras det in en del teoretiska begrepp: Logik och logos känns överflödiga som begrepp, särskilt som diskurs också figurerar och verkar täcka dem båda. Diskurs borde räcka. Alla begreppen går ungefär ut på att ringa in dels vad som diskuteras, dels hur det diskuteras. Där kommer man in på maktrelationer à la Foucault. Logik verkar avse mycket konkreta diskussioner hur stadsplaner skall utformas etc., medan logos ser ut som en övergripande ideologisk nivå. (I det första fallet kan man väl tänka sig frågan ”skall vi stensätta den här kajen?”, i den andra ”hur ställer vi oss i principfrågan om staden eller privata intressen skall organisera arbetet?”)

Logosdiskursen bland stadens fäder 1850 och framåt hade ekonomin i centrum, behovet av att underlätta ”rörelsen” av varor och människor inom och till/från Stockholm. Detta skedde inledningsvis inom ett tankesystem som till stora delar var marknadsliberalt. I början skedde diskursen utan arbetarna, men mot slutet av 1800-talet fanns det en arbetarklass i Stockholm som stadens styrelse måste förhålla sig till. Arbetarna hade själva inga medel att genomdriva kommunalpolitiska åtgärder. Med dåvarande valsystem var det deras motparter som satt i stadsfullmäktige och formulerade politiken.

Så småningom förvandlades logos till en diskurs där man mer och mer tog hänsyn till sociala (=arbetar)frågor vid sidan av rent ekonomiska resonemang. Det blev socialt i.st.f. ekonomiskt logos.

Författaren använder Torstendahls kategorier klassisk och organiserad kapitalism: från små företag i konkurrens och med få statliga ingripanden, till storföretag och växande offentliga regleringar. Fast han hittar avvikelser från detta schema i Stockholms stad. Det omedelbara maktutövandet gled mot slutet av 1800-talet över från stadens borgerskap till experter, dock väl med en gemensam oro för sanitära och moraliska följder av bostadsbrist, trångboddhet och inneboendesystem. Samtidigt ändrades kommunernas roll, från att ha varit aktiebolagsliknande strukturer utan myndighetsutövning av statlig typ, till drivande samhällspåverkande organ (vilket inte betyder att staden inte agerade i olika sammanhang före 1890-talet). – Och logik var att anskaffa områden för byggnation, bygga i egen regi, utreda arbetarnas bostadssituation, etc.

Inledningen visar hur en modern stadsplanering växte fram omkring 1850, hur diskussionerna fördes och vilka intressen som var inblandade. En äldre samhällsorganisation, där korporationer/assocciationer av skråtyp skötte förvaltningen för kronans räkning ersattes av den klassiska kapitalismens nattväktarstat. Regleringar ersattes av näringsfrihet, korporativism av indivdualism – även vad det gällde trygghetssystem.

På 1850-1860-talen var Stockholm ännu en torghandelsstad. Men man hade en framsynt järnvägsplanering. Dock var sjöfarten fortfarande viktig, och för att förbättra kommunikationerna kan man säga att byggandet gick från kajerna och inåt.

Det fanns två grundläggande kriser i Stockholm: dels en omkring 1850 när befolkningen blev för stor för att skiten bokstavligen kunde vräkas i sjön och när några få brunnar inte längre räckte för dricksvattenbehovet. Dels arbetarbostadsfrågan (utvecklad ur tillfälliga insatser för ”mindre bemedlade”) när mängden arbetare tvingade staden att inte bara lita på att privata initiativ skulle lösa deras problem, trots att staden inte var anpassad för att ta i bredare sociala frågor. Det fanns negativa exempel, slumartade barrios i Hagalund, Gröndal/Aspudden där marknadskrafterna – eller kanske bristen på sådana – fick härja fritt.

Problemet med ”de mindre bemedlade” var och är ju att de inte kan prestera någon efterfrågan eftersom de har dåligt om pengar. Att behov finns är en annan sak … Utan kunder dör marknaden. När staden blev inblandat i byggandet blev den oundvikligen drabbad av överproduktionskriser på bostadsmarknanden, vilka inträffade några gånger på 1800-talet (”bubblor” redan då!). Bostadsmarknaden verkade i slutet av 1800-talet ha samma tendens som idag, nämligen byggen för en kundkrets med feta plånböcker i stället för lågavlönade, med åtföljande kriser när de rika måste dra in på utgifterna. Marknadskrafterna slog ihjäl försöken att hjälpa arbetare att på egen hand lösa bostadsfrågan – återstod offentlig reglering.

Sheiban skriver om tysk katedersocialism som en inspiration för den socialpolitik som utvecklades men jag tänkte mer på tysk Bismarcksk socialkonservatism, en paternalism med feodala rötter – en av rötterna till det senare folkhemmet?

Roux: Ancient Iraq

Georges Roux Ancient Iraq Penguin, 1992

Mesopotamien är grekiska för landet mellan floderna, floderna är Eufrat och Tigris och Mesopotamien täcker ungefär det nuvarande centrala Irak. I dagarna läste jag en deprimerande rapport från Irak, hur landets enorma arkeologiska arv håller på att förstöras av plundrare i den laglöshet som ockupationen har skapat. Inhemsk vanskötsel och utländsk aggression förstör det historiska arv som går tillbaka till civilisationens gryning. För även om somliga ockupanter må inbilla sig något annat föddes den högre mänskliga civilisationen i södra Irak för femtusen år sedan, och inte förra veckan i någon byhåla i Nebraska.

Nåväl, även om de materiella lämningarna av gamla städer och kulturer nu förstörs eller förskingras finns ändå en hel del dokumenterat. För den som kan engelska och känner till lite om arkeologiska termer kan jag rekommendera en bok som täcker hela den Mesopotamiska historien från neanderthalarnas tid till ungefär när den kristna eran börjar.Några enstaka ord är så ovanliga att de inte finns i vanliga engelsk-svenska ordböcker, men det bör inte hindra läsningen alltför mycket.

Georges Roux är fransman och har arbetat länge i Irak, dock inte som arkeolog. De har inte hindrat honom från att skriva en som jag förstår bra översikt över landets långa historia ända fram till vår tideräknings början. Roux’ bok kom ut första gången 1966 och baser på artiklar han skrev i slutet av 1950-talet, men den har återutgivits flera gånger och uppdaterats med de nya rön som kommit – för det har hänt saker i den arkeologiska forskningen i området, med många uppseendeväckande upptäckter. Boken anses vara tillräckligt auktoritativ för att vara kursbok, bland annat i den distanskurs i assyriologi jag läser just nu.

Sargon av Akkad

I boken vandrar folk, civilisationer och kulturer förbi. Somliga finns länge i området, andra flammar upp och försvinner. Ändå finns den gamla sumeriska kulturen kvar som en grundval för alla de som kom efter, under flera tusen år. I kusttrakterna ner mot Persiska viken föddes deras fascinerande civilisation i ett system av stadsstater, tillsammans med deras epokgörande uppfinning: kilskriften.  En tidig stadskultur, byggd på konstbevattning och religion – det var Iraks gåva till mänskligheten. Alldeles som sina långt senare grekiska motsvarigheter tycks de inte bara ha utvecklat en högkultur, utan också slagits inbördes.  Men långt efter att sumerernas självständighet försvunnit levde deras arv i form av gudar och kilskrift kvar, från sumpmarkerna neråt kusten och långt i norr upp mot Medelhavet. Efter dem kom den förste imperiebyggaren, Sargon av Akkad, och sedan babylonier, assyrier och andra inhemska och utsocknes erövrare.

Studier av det gamla Mesopotamien kallas ”assyriologi” vilket innebär att de otrevligare av områdets härskare fått ge namn åt en hel gren av fornkunskap. Det assyriska riket var en krigs- och plundringsmaskin. Inte nog med det, härskarna lät resa minnesmärken (stelar) för att fira hur de plundrade, brände, tvångsförflyttade och torterade. Det låter som ”hu, vad hemskt det var förr” men tänk närmare i tiden. De gjorde vad europeiska kolonialister gjorde långt senare, fast europeerna slutade skryta med dåden när det började bli känsligt hur man uppförde sig. Annars kunde man tänka sig en minnesstele i Bryssel rest av kung Leopold år 1900: ”Kongolesernas händer högg jag av när de inte levererade elfenben och rågummi fort nog.” Eller i  Washington för några år sedan: ”Falluja lade jag i ruiner när befolkningen höjde sina onda händer mot mina legoknektar.” I London kunde det ha blivit många stolta tillkännagivanden – om massdöd i koncentrationsläger i Sydafrika under boerkriget, om indiska upprorsmän som bands framför kanonmynningar och sköts sönder under sepoysupproret, om kurdiska bergsbor i Irak som bombades med giftgas innan Saddam ens var född, om giftsmittade filtar som kastades åt indianer i Nordamerika, om miljonerna afrikaner som fraktades över Atlanten och gav upphov till den europeiska rikedomen … det kunde ha blivit mycket. Men nu handlar det om en forntid, när man ibland var uppriktigare.

Keen & Haynes: A History of Latin America

Benjamin Keen, Keith Haynes A History of Latin America. Houghton Mifflin 2004 (sjunde upplagan)

När de stora segelfartygen i Tall Ships Race låg i Stockholm nyligen var mexicanaren Cuauhtemóc en av de mest bemärkta i flottan. En känd mexicansk politiker heter också Cuauhtemóc i förnamn (Cárdenas i efternamn). Både båten och mannen var uppkallade efter aztekernas siste härskare, dödad av spanjorerna 1524. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att detta gamla indianska namn kommer fram igen på 1900-talet. Det är en del av Mexicos och Latinamerikas stormiga historia och sökande efter en egen identitet. Namnet på den mexicanske politikern var dessutom dubbelt symboliskt: döpt efter en aztekisk kejsare, och hans far var en av de stora ledarna för den mexicanska revolutionen under 1900-talet.

”Det händer mycket nu” kan man säga om Latinamerika. Det som vi från vår del av världen uppfattar som en tämligen enhetlig samling av mer eller mindre efterblivna och våldsamma stater visar i själva verket upp såväl stora kontraster som snabba förändringar. Man kan inte bara tala om ”USA:s bakgård”, det är en förolämpning mot de massrörelser som tvingar fram mer och mer av reformer och oberoende. Jag ville få en generell överblick över Latinamerikas historia och lånade den här boken som sommarlektyr. ”Ordinär lärobok från USA” tänkte jag, men fick en rejäl överraskning redan i förordet. ”Amerikansk lärdom enligt god tradition” skulle jag nog snarare säga nu. Att boken kommit ut i sju upplagor visar att det inte är en dagslända och att även rejält kritisk akademisk litteratur kan slinka igenom där borta (men för hur länge till?).

För att undersöka den latinamerikanska historien använder författarna sig av kontroversiella teorier om beroende, nykolonialism, neoliberalism och center respektive periferi. Boken går ända fram till början av 2000-talet när en ny epok har inletts. Under de föregående årtiondena hade neoliberala ekonomiska teorier tillämpats på Latinamerika – och i huvudsak misslyckats, enligt författarna. Kontinentens ekonomiska och sociala kris samt skuldsättning och beroende av industriländerna i Nordamerika och Europa har skärpts. Det är de inte ensamma om, förutom de drabbade själva har en del ekonomer dragit samma slutsats. Samtidigt kan man undra om inte bland annat den bolivarianska revolutionen i Venezuela och andra länder till slut håller på att bryta detta mönster. Författarna understryker också de folkliga rörelsernas betydelse för att påverka situationen, vilket gör teorin om passivt beroende mindre passiv. Över huvud taget försöker de dra fram även mindre kända fakta om arbetare, slavar, indigenas (indianer), kvinnor och kultur ur historiens dunkel och gör därmed en bredare och intressantare rundmålning än om det bara hade handlat om politik och ekonomi.

Det är en tjock och bred bok och dessutom två spalter på varje sida men rätt få illustrationer. Jag antar att de sexhundra sidorna hade dragit upp mot tusen om den tryckts i mindre format. Eftersom andra plikter börjar kalla har jag inte läst hela, jag stannade ungefär vid år 1900, men jag vill ge några synpunkter som kommer av det jag ändå läst.

Med ”Latinamerika” avses i stort sett de områden som spanjorer och portugiser ockuperade från 1492 och framåt. Det finns ju ett franskt Latinamerika också. Tidvis var det stort (Canada och Louisianaterritoriet), men den här boken behandlar bara Haiti i förbigående, Guiana och franska Västindien inte alls. Men den som vill veta mer om Haitis spännande historia med sitt stora slavuppror och tidiga självständighet kan exempelvis läsa C. L. R. James’ The Black Jacobins.

För att ge den USAmerikanske studenten perspektiv på de spanska och portugisiska erövrarnas framfart pekar författarna på USA:s stordåd i detta avseende. Inte bara indianfolk i själva USA eliminerades. Under kriget på Filippinerna 1899-1902 dödade USA:s styrkor mer än 600 000 personer bara på huvudön Luzon. Men spanjorerna var starkare i klassen folkmord ändå. Även om demografin från tiden före och under deras erövring är osäker och kan ifrågasättas citeras undersökningar som pekar på att befolkningen i området runt nuvarande Mexico city minskade från kanske 25 till en miljon människor på kort tid. Över hela Latinamerika kanske 90-95 procent av befolkningen försvann på grund av krig, sjukdomar, slaveri och andra övergrepp mellan 1492 och 1575. ”Kanske den största demografiska katastrofen i den upptecknade historien.” (Vad jag vet har utrotandet av små indiangrupper exempelvis i Amazonas fortsatt in i vår tid, och inbördeskriget i Guatemala handlade mycket om att utrota mayas.) Till detta kom ekologiska katastrofer. Det dröjde flera hundra år innan de inhemska befolkningarna började återhämta sig någorlunda, men vi kan ju se hur de verkligen börjar komma tillbaka i länder som Bolivia och Peru på senare år.

För att förstå utvecklingen i Latinamerika måste författarna även ge en del av bakgrunden i Europa, särskilt hur de olika staterna på den iberiska halvön utvecklades under återerövringen av de moriska rikena, och hur Spanien och Portugal sedan fungerade i det större europeiska maktspelet. Återerövringens psykologiska återverkningar, bland annat i form av skapandet av militärt inriktade grupper utan håg för vanligt arbete framgår också. Det var bland annat ur denna krigaradel, djärv men ofta fattig, som conquistadorerna kom att rekryteras. Brutaliteten när den jagade Den Nya Världens rikedomar var oerhörd. Spanjorernas erövring av Kanarieöarna var en förövning. Därifrån fördes metoderna över till Västindien och sedan hela kontinenten.

Tiden innan katastrofen med Columbus’ ankomst 1492 är fascinerande. Boken behandlar förhistorien också, med särskild inriktning på högkulturerna i Mexico, Centralamerika och Peru. Det var en utveckling parallell med, men oberoende av omvärlden. År 600 antas staden Teotihuacán i Mexico (jag har faktiskt varit där själv) ha haft mer än 125 000 invånare. Jag tror inte att det fanns någon europeisk stad av samma storlek vid den tiden, däremot i östra Asien. Inkariket i Peru har kallats socialistiskt eller kommunistiskt, men författarna säger i stort sett att det var en feodal statsbildning. Dess inriktning på ömsesidighet, gåvor och gengåvor inom de härskande grupperna, verkar klart feodal. Det var kulturellt enastående folk som conquistadorerna krossade på några år.

Den europeiska kapitalismen grundlades på rikedomar i form av ädla metaller och produkter från jordbruk och boskapsskötsel som erövrarna kunde pressa fram. Men det var inte det feodala Spanien som drog nytta av utplundringen. Spanjorerna trodde att om de hade guld hade de allt, men guldet vandrade vidare till den nya tidens handelsnationer – holländare, fransmän, engelsmän. Spanien byggde ett världsvälde men kunde aldrig göra så mycket av det när konkurrenterna blev allt djärvare och hänsynslösare. I detta spel byggdes triangelhandeln upp, där katastrofen spreds till Afrika. Miljontals afrikanska slavar fraktades över till Amerika, de användes i produktion av produkter som skeppades till Europa, och i Europa framställdes manufakturvaror som användes till att byta till sig ännu fler slavar i Afrika. Vinnaren i denna handel fanns i västra Europa. Den iberiska halvön såg ut som vinnare men föll tillbaka, och vinsten för Afrika eller Amerika verkar ha varit försumbar.

I och med Napoleonkrigen i Europa och USA:s lossgörande från England tog rörelserna för oberoende fart i Latinamerika. En faktor som fördröjde var dock upprättandet av den svarta staten på Haiti 1804 – eliterna i området runtomkring var slavägare och skrämdes av utsikterna till nya slavuppror. Brasilien blev ett oberoende kejsardöme utan större strider, medan kampen i de spanska områdena böljade fram och åter under flera år. Det man kan notera (och det som gör Latinamerika jämförbart med många länder i Afrika omkring år 1960) var att frigörelsen från moderlandet inte åtföljdes av en inre frigörelse. De eliter som tog makten i de nya staterna ville inte ha några sociala revolutioner. Slaveri fortsatte man med, i Brasilien ända till 1880-talet. Det enda land där det förekom större folkliga rörelser i samband med befrielsekrigen tycks ha varit Mexico, och det har nog fortsatt att prägla det landets historia. Beroendet av att exportera ett fåtal produkter som kunde drabbas av olika kriser på världsmarknaden gjorde inte ländernas ekonomier stabilare, samtidigt som kontrollen över tullinkomster var ett viktigt mål i många våldsamma uppgörelser mellan oligarkerna.

Just detta med styrelse av smågrupper/oligarkier, samt militärens betydelse, har fortsatt att påverka Latinamerika ända in i vår tid och har gjort staterna instabila. Försöken att bygga Latinamerikans enighet, som exempelvis Bolivár kämpade för, misslyckades kapitalt. Det gick inte att hålla samman jättestater med usla inre kommunikationer, där det dessutom överallt fanns lokala eliter som själva ville styra. Det mexicanska jätteriket upplöstes snabbt, och sedan kapade USA bort stora bitar av dess norra delar. Samma sak hände i Bolivárs hemtrakter, där enigheten mellan Ecuador, Colombia och Venezuela upplöstes i tre länder (varpå splittringen fortsatte inne i Colombia med i pratikten självständiga regioner).

Ett av Latinamerikas mer efterblivna och ökända länder idag är Paraguay. Intressant nog var det framgångsrikt och högt utvecklat strax efter självständigheten, men sedan gick det hela överstyr när man lyckades komma i krig med Argentina, Brasilien och Uruguay samtidigt. Ett annat ödeläggande krig inträffade mellan Chile, Peru och Bolivia. Bland annat tog chilenarna Bolivias kust vid Stilla havet, och den frågan är fortfarande ett oläkt sår i deras förbindelser trots att det hände på 1870-talet.

Som sagt: jag har inte läst hela boken, kanske jag kommer tillbaka med några synpunkter på 1900-talsavsnittet senare. Det verkar mycket och kritiskt behandla USA:s göranden och låtanden på sin bakgård. Vill man ha en översikt över spännande historiska skeenden på andra sidan Atlantiska pölen är det här en användbar bok.

Appelqvist: Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik

Örjan Appelqvist Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik 1943-1947. Santérus Förlag, Stockholm 2000.

Gunnar Myrdal verkar idag nästan glömd trots att han var en av de tyngre svenska ekonomerna och samhällsdebattörerna (tillsammans med fru Alva) under en avgörande tid omkring 1900-talets mitt. Det kan nog ändras, förutsatt att intresset för välfärdsbygget efter Andra världskriget ökar igen. Jag tror det kan hända, beroende av historiens tendens att röra sig i spiraler. När det sena 90-talets individualistiska revolution kört slut på sig själv torde andra lösningar tränga fram, och då kan det vara nyttigt att studera hur tidigare generationer handskades med svåra situationer. Nu tror jag inte på en upprepning vad det gäller faktiska händelse. Däremot kanske man kan dra en och annan generell slutsats om hur historien – den som vi ju lever i hela tiden – utvecklas av och påverkar människor. Den viktigaste lärdomen är väl att vi hela tiden tittar oss över axeln och funderar om gångna erfarenheter kan hjälpa oss att hantera nya problem. Nästan lika viktig är insikten om att nya lösningar har svårt att slå igenom det befintliga samhällets mur av tröghet.

1943 började man skönja slutet på Andra världskriget, även om Tysklands totala sammanbrott inte kunde förutses. Man tittade sig över axeln och konstaterade att Första världskriget hade först lett till en inflationskris, en kortvarig högkonjunktur och till sist en rejäl depression några år efter krigets slut. Det var rimligt att man skulle förbereda sig mot en liknande situation igen. Gunnar Myrdal skrev en bok som varnade för fredsoptimism: efter kriget kunde det bli dåliga tider igen. Vad Appelqvist inte skriver, men som jag själv har sett i originaldokument, är att ledningarna för ASEA och L M Ericsson också trodde på en kris efter krigsslutet. Att peka ut Myrdal ensam som dålig prognosmakare är alltså inte korrekt.

Gunnar Myrdal var USA-vän, vän av frihandel, av företagsamhet, och han letade i den uppkomna situationen efter en svensk roll i världen. Den formulerade han som ”världsintressets advokat”, alltså en röst som talade mot stormakternas tendens att sätta sig på de små staterna. Först som medlem av socialdemokratins inre cirklar, sedan som handelsminister 1945-1947, hade han möjligheter att kämpa för sina idéer. Omgivningen var inte alltid förstående. Till slut blev han isolerad och måste avgå.

Kriget hade också lett till en radikalisering där kommunisterna gick framåt. Socialdemokratin kände sig tvingad att åtminstone försöka ge sken av radikalism. Med Myrdals medverkan skapades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och ”Kommissionen för efterkrigsplanering”. De maktlösa företagsnämnderna infördes. Appelqvist ger knappast skäl att tro att de här åtgärderna var särskilt allvarligt menade. Man var radikalare i Norge, Storbritannien och Frankrike vad det gällde att öka statens inflytande i näringslivet. Ändå var motståndet uppskruvat till nästan hysterisk nivå här, vilket kan vara en annan intressant lärdom. Det är ett förhållande som verkar upprepa sig till och från. Appelqvist hänvisar bland annat till Niclas Stenlås’ avhandling om näringslivstopparna som drev en egen politisk kampanj mot regeringen – jag har den liggande och kanske får anledning att återkomma där.

En fråga som politikerna hade att ta ställning till var om man skulle försöka gå tillbaka till förhållandena före kriget i hur man skötte statens finanser, eller om det var läge för nytänkande. Här kom Myrdal med en del nya tankar som inte omedelbart föll i god jord, som att utbildning och hälsovård kunde betraktas som investeringar för framtiden och inte bara som utgifter. Baktanken med detta var att investeringsutgifter kunde man finansiera med lån eftersom de antogs ge framtida inkomster. Detta var inte tillåtet med utgifter för statens dagliga verksamhet som måste skattefinansieras. Allmänt verkar Myrdal ha haft en mer dynamisk inställning än exempelvis Wigforss. En annan viktig bifigur i berättelsen är Dag Hammarskjöld, nationalekonom och samtidigt verksam som styrelseordförande på Riksbanken och i utrikesdepartementet.

Dilemmat för regeringen 1945 var att styra rätt i en världen där handeln inte var fri, valutaförhållandena osäkra, stormakterna kom med sina påtryckningar, alla som hållit igen under krigsåren ville ha det bättre samtidigt som varubristen var svår. Det var svårt med politiska riktmärken: från svensk sida hade man inte uppfattat hur försvagat England var av kriget exempelvis, vilket gjorde att man trodde alltför mycket på pundet som en stabil valuta. Det ledde till allvarliga svårigheter. Och hur skulle man göra med priserna; skulle man försöka driva tillbaka prisnivån till förkrigsnivå? Gjordes det genom att försöka rationalisera kraftigt, eller genom massimport – båda sakerna skulle öka tillgången på varor och därmed trycka ner varupriserna.

Avtalet med krediter till Sovjetunionen var ett annat fall. Industrin trodde på dåliga tider och ville gärna leverera till Sovjet. Myrdal ordnade kreditavtalet, men under tiden blev det högkonjunktur i Sverige och fabrikerna fick allt svårare att leverera. Samtidigt drog det kalla kriget igång, och därmed en uppjagad borgerlig kampanj där interna svenska problem skylldes på Myrdal och ”ryssavtalet”. I själva verket var detta en i raden av bilaterala avtal som frihandelsvännen Myrdal tvingades medverka i för att överhuvud taget få igång handel i den krigshärjade världen. Inte ens frihandlarna i USA var särskilt lätta att ha att göra med. 1945 var USA världens ekonomiska stormakt, och man levde inte helt efter de egna reglerna ansåg Myrdal. Därmed kunde Sverige försöka uppträda som ”världsintressets (alltså frihandelns) advokat” mot USA.

Jag misstänker att Myrdals och andras farhågor om en efterkrigsdepression hade besannats om inte en speciell sak hade hänt: världen blev inte fredligare 1945, den gick in i en ny era av kraftiga rustningar, av kalla och varma krig, och krigskonjunkturerna fortsatte. Enorma resurser vräktes ut i militära och civila verksamheter som på något sätt kunde antas ha betydelse i kraftmätningen mellan Öst och Väst, penningrullningen skapade välstånd som skapade ännu mer välstånd, de gyllene åren med hög tillväxt och låg arbetslöshet varade ända till början av 70-talet när det ekonomiska systemet inte orkade med längre. Historien efter Första världskriget upprepades alltså inte. Och det är också en lärdom.

Vem har intresse av att läsa den tjocka och välmatade bok? Jag kan tänka mig att historiskt intresserade av olika slag (ekonomisk -, politisk – och personhistoria) kan ha en del utbyte av den. Jag borde nog ha läst den innan jag skrev en uppsats för några år sedan om bristen på arbetskraft efter Andra världskriget. Men är man inte intresserad av vem som sade vad i samband med valutakriser eller kolimport är den nog inte så underhållande.

Birmingham – A Concise History of Portugal

David Birmingham A Concise History of Portugal, Cambridge University Press 2003

Portugal är ett av de äldsta länderna i Europa, bildat på 1100-talet och fortfarande existerande inom ungefär samma gränser på den Iberiska halvön. Samtidigt är det ett land som man inte tänker mycket på vanligtvis, det är ganska anonymt och var länge ett av de mer efterblivna hörnen av Europa. Läser man Birminghams kortfattade historia (ca. 200 sidor med en del intressanta illustrationer) är det dock uppenbart att det kunde ha gått på annat sätt. Portugal kunde definitivt ha uppslukats av Spanien (det var uppslukat ett tag), landet hade kunnat industrialiseras flera gånger om under århundradena – men det fanns inte tillräckligt starka krafter för att parera inflytandet från adeln och den katolska kyrkan.

Flera gånger log lyckan mot Portugals härskare, ända från den första framgångsrika erövringen i Afrika (Ceuta 1415, idag spansk utpost belägrad av ekonomiska flyktingar som vill in i Europa). De var tidigt ute som sjöfarare på de stora oceanerna och kunde under något århundrade kontrollera handeln med dyrbara kryddor från Ostindien. De fann guld- och diamantfält i Brasilien och öppnade stora plantager för socker- och tobaksodling. Men plantagerna drevs med slavarbete, och slavarna kom från nuvarande Kongo och Angola där man krossade de inhemska samhällena. Den här boken är kortfattad och kan alltså inte loda så djupt i en historia som breder ut sig i tid och rum, men man får ändå en överblick över skeendet. Brutaliteten i det portugisiska väldet, exempelvis den ödeläggelse man orsakade runt Indiska oceanen, framgår dock inte särskilt tydligt.

Hur stora rikedomar som än flödade in till Portugal omsattes de inte i inhemsk produktiv verksamhet. Det verkar inte ha funnits något flöde ut till grupper som hade kunnat dra igång de självgående ekonomiska processer som är grunden för en utvecklad marknadsekonomi. Bland annat var den katolska kyrkan ärkereaktionär och direkt fientlig mot industriella försök, och den var allierad med en liten parasitär adlig överklass som inte heller var framåtblickande. Den stora massan av folket var feodalbönder på godsägarnas marker i söder eller självägande och självförsörjande fattiga småjordbrukare i norr. Knappast grupper som kunde vara basen för en ekonomisk expansion.

Moderlandet blev leverantör av råvaror och halvfabrikat, underordnat engelska intressen. Den som läst utrikeshandelsteori känner till David Ricardos berömda teori om komparativa fördelar: om varje land producerar det som det är bäst på blir det bäst för alla. På papperet ser idén bra ut. I och för sig var Portugal mer framstående än England både när det gällde att producera vin och tyg, men eftersom portugiserna var särskilt bra på vin skulle det vara smart att koncentrera sig på vinet och låta engelsmännen väva.

Fällan slog igen när textiltillverkningen blev grunden till den industriella revolutionen medan vinproduktionen stod stilla tekniskt. England gick snabbt vidare från lätt textiltillverkning till allmänt industriellt samhället från slutet av 1700-talet. Portugal fastnade i utvecklingen som ett efterblivet bondeland, och fortsatte så in i vår tid. De problem som Portugal upplevde som leverantör av råvaror och enkla jordbruksprodukter påminner om vad vår egen Polhem uppbragt skrev om i början av 1700-talet (se utgåvan med hans ekonomiska och politiska skrifter) – Sverige producerade råvaror som utlandet köpte billigt och sedan sålde tillbaka dyrt som färdigvaror. Ett säkert sätt att hålla ett land i beroende och underutveckling, ansåg Polhem, och det fanns nog portugiser som hade samma tankar. Men de kunde aldrig genomdriva dem, trots att Portugal i kölvattnet av den franska revolutionen genomgick långa perioder av revolutionär utveckling.

Jag minns tillbaka till början av 1960-talet, med upproret i Angola 1961, hur Indien erövrade Goa 1963, etc. Salazardiktaturen och befrielsekrigen är en del av min egen nutidshistoria. Birmingham döljer inte att det var USA:s inflytande som gjorde att Salazars gammalmodiga diktatur tilläts fortleva efter Andra världskriget, släpptes in i NATO och FN, och fick rikhaltig militär hjälp för att bekämpa befrielserörelserna.

Det finns andra aspekter. De som vill bekanta sig med portugisisk kultur på svenska kan läsa Marianne Sandels’ Under den gröna pinjen : trubadurlyrik på galicisk-portugisiska från Spanien och Portugal, 1200-1350 eller Smaken av oceanerna : tjugosju portugisiska 1900-talspoeter i urval, tolkning och presentation av henne.

Dansk kolonihistorie

Dansk kolonihistorie – Indföring og studier (red:) Peter Hoxcer Jensen, Leif Haar, Marten Hahn-Pedersen, Kaare Ulrich Jessen, Aksel Damgaard-Madsen. Forlaget Historia, Århus 1983

Att Danmark förutom jättekolonin Grönland också hade kolonier på annat håll i världen visste jag tidigare. Jag har till och med några frimärken utgivna i Danska Västindien. Lite dimmigt kände jag också till att danskarna hade kolonier på Guldkusten i Afrika, samt en eller ett par städer i Indien, fram till mitten av 1800-talet. Ett litet kolonialimperium alltså, men i alla fall större än de svenska misslyckade försöken.

Den här boken är inte en samlad framställning över de danska kolonierna i tropikerna. Den består dels av en genomgång av olika arkiv som innehåller källmaterial om kolonierna (alltså mest som hjälp för forskare), dels några uppsatser som berör olika aspekter av de olika koloniernas historia i Asien, Afrika och Amerika. Att danskarna även innehade ögruppen Nikobarerna i Bengaliska viken var en nyhet för mig, liksom att de anlade handelsplatser i Indonesien. Nu hade Danmark inte samma resurser som de större makterna i Europa att bedriva handel, erövringar och plundring i tropikerna, men sjöröveri i Bengaliska viken klarade de av i alla fall. Att kolonisera Nikobarerna stupade dock på att kolonisatörerna (och deras kinesiska kulis som ändå antogs klara klimatet bättre än europeer) i stort sett dog ut på grund av ”nikobarfebern”.

I likhet med England och Holland var det inte statliga kolonialföretag man började med, utan det var privatföretag med statsmonopol som skickade ut fartyg med soldater och handelsmän och varor för att öppna handelsstationer. Liksom med de stora ostasiatiska kompanierna slutade det hela med att danska staten ändå fick överta driften och köpa ut ägarna för att kunna driva projekten vidare.

Det är frapperande när man läser det här hur svaga europeerna i början ändå var i förhållande till de områden där de verkade. De var överlägsna vad det gällde fartyg och eldkraft, men ofta beroende av goda förhållanden med de lokala samhällena för sin överlevnad (även finansiellt – man lånade pengar av indiska furstar). Förhållandena var samma på Guldkusten, det var inte bara att samla ihop en grupp afrikaner och skeppa iväg dem till slavarbete i Västindien. I själva verket var det tidvis svårt att få tag på slavar.

De indiska och afrikanska besittningarna såldes till England i mitten av 1800-talet. Kvar fanns öarna S:t Croix, S:t Thomas och S:t Jan i Västindien. De hade varit i dansk ägo sedan första hälften av 1700-talet och anskaffades för att driva plantager med sockerrörsodling. Slavarna skulle alltså arbeta ihop till sockret i de europeiska borgarnas kaffekoppar och bakverk. Och socker-borgarna blev rika på europeernas söt-sug.

Slaveriets berättigande började diskuteras från senare delen av 1700-talet. Men av beskrivningen av den danska debatten verkar det som om de flesta debattörerna hade ungefär samma åsikt om slaveriet som socialdemokraterna om kapitalismen: man ville inte avskaffa slavhållningen, bara göra den snyggare och uthärdligare för slavarna utan att därför på något sätt inskränka för plantageägarna.

Amin – Det liberala viruset

Samir Amin Det liberala viruset, TankeKraft Förlag, Stockholm 2005.
Virus är ”en mycket liten mikroorganism som kräver levande celler för sin ämnesomsättning och fortplantning och som ger upphov till många smittsamma sjukdomar.” Virus är alltså en sorts parasit: ”Organism som lever på eller i en annan organism och får sin föda från denna.”

Samir Amin är en marxistisk ekonom från Egypten som av politiska skäl inte kunnat arbeta i hemlandet men i stället fått världsrykte. Den här boken kan man säga handlar om sjukdomsbekämpning – man får bortse från det tveksamma i att kalla motståndare virus, det är egentligen lika trevligt som att kalla dem löss, skadedjur eller liknande. Samtidigt har Amin en poäng: vi har att göra med militär-industriella komplex som är mycket parasitära och som skulle rasa i samma ögonblick de skars av från den närande omvärlden.

Det liberala viruset kom ursprungligen ut 2004. Boken visar samtidigt på en mängd intressanta förhållanden samtidigt som man ser hur snabbt världsläget ändras. Sedan den kom ut har ett revolutionärt folkkrig fört maoister in i Nepals regering och den bolivarianska omvälvningen i Venezuela har fått en mer socialistisk prägel som påverkar hela Latinamerika. Men man hittar varken Prachanda eller Hugo Chavéz i personförteckningen. För övrigt finns varken litteraturförteckning eller noter till sakuppgifter, så som läsare får man sväva i okunnighet om var exempelvis Ferdinand Braudel hade en synpunkt på någonting.

Berättelsen börjar med en liten saga med lyckligt slut: det liberala viruset sprider sig omkring världen, folk drabbas av en schizofreni där man än är i den självreglerande marknaden som ”homo economicus”, än i demokratin som ”medborgare”. Farsoten besegras till slut av det sanna (inte det amerikanska) förnuftet.

Verkligheten är dock bistrare: kampen pågår, och den är hård. Snälla socialliberaler (det finns väl några kvar) behöver inte ta åt sig av Amins skrift – den riktas mot hard-core marknadsliberaler, särskilt av den blodtörstiga anglosaxiska sorten. I denna kortfattad pamflett saknas de fina nyanserna. Vi får en snabb och bred rundmålning av det värsta problemet i dagens värld som Amin ser det: USA:s strävan efter världsherravälde, och den liberala ideologi som vägleder imperiebyggarna. Samt en del funderingar om vad som kan göras.

Under vägen hinner Amin framföra en del intressanta idéer: det är liberalismen, inte marxismen, som står för en extrem ekonomism och som skiljer produktionen och de mänskliga behoven. Den liberala ekonomin bygger på en omöjlig modell av en imaginär värld (att ekonomerna alltmer avlägsnar sig från riktiga beskrivningar av verkligheten ju mer kapitalismen vinner mark är en tanke som framfördes av Engels redan i mitten av 1840-talet). Politiskt leder detta till en ”lågintensiva demokrati” där partiprogram ersätts av galjonsfigurer inom tvåpartisystem med snarlika program, och där politiken inte kan ge mening och sammanhang åt alternativa samhällsprojekt. Därför blir det likgiltigt att rösta för en stor del av befolkningen.

Marknad och kapitalism är inte synonymer skriver Amin. Avreglerade marknader är i själva verket reglerade av krafter som befinner sig utanför marknaden – att införande av kapitalistisk marknadsekonomi är en följd av politiska beslut och inte bara ekonomiska naturlagar anknyter till vad Karl Polanyi hävdade för länge sedan. Det är omöjligt att förutse kasten inom kapitalismen (planerad kapitalism är omöjlig). Liberalism är att med brutalitet försöka övervinna systemets inre motsägelser.

Att USA självt skulle gå under om det tvingades leva under liberalismens stränga villkor är en intressant observation. Landet har ju underskott i sina utrikes affärer som kanske borde medföra krav på tvångsförvaltning. Amin påpekar att det bara är inom militärsektorn man är konkurrenskraftig (och den är ju synnerligen statsstödd!). Systemet är senilt, men det betyder mer våld. Den globaliserade ekonomin fordrar permanenta krig.

En sak som Amin passerar ganska fort (jag tror att han har tagit upp det grundligare på annat håll) är risken att kapitalistisk stordrift inom jordbruket på kort tid skulle kunna sopa bort den hälft av Jordens befolkning som ännu lever på landsbygden. Kommer tre miljarder bönder slås ut av ett kommersiellt storjordbruk? Och vad skall de göra när de vandrar in till redan överbefolkade städer i Tredje världen?

Att kämpa mot USA:s imperiella planer anser Amin vara en fråga om överlevnad. Och hur skall det uppnås? Bland annat genom ”att återskapa solidariteten mellan folken i Syd”, och här har ju en del hänt, särskilt i Latinamerika. Förhoppningsvis var den misslyckade kuppen mot Chavéz 2002 USA:s sista större aktion till undergrävande verksamhet på sin före detta bakgård.

Att ”omdefiniera det europeiska projektet” är intressant även för oss i Sverige. Amin, liksom flertalet svenskar, är emot euron. Men är det möjligt att använda EU som en kraft mot USA? Det tycks i alla fall inte vara enkelt. Enligt Amin är USA:s politik i grunden anti-europeisk, men för att Europa skall kunna fortsätta existera måste det bli verkligt vänsterinriktat. Den europeiska vänstern har givit upp och låtit sig infiltreras av liberalismen, dock, så detta lär bli svårt. Frågan är om Europas politiker sätter våra egna intressen först, eller om man låter sig stå i ett förödmjukande vassallförhållande till USA. Svaret är inte givet, vissa länders ledare tar öppet order från Washington, andra är mer motvilliga att låta sina egna intressen skadas av någon som ändå inte ger något tillbaka. Vad som händer torde i stor utsträckningen betingas av vad folkliga opinioner kan åstadkomma. Persson-regimen i Sverige kunde skrämmas från att skicka trupper till Irak, för att ta ett exempel, medan man kan undra hur den ännu mer ryggmjuka Reinfeldt-regimen skulle uppträda i en liknande situation.

En sista reflexion: dagens härskare i USA skulle av flera skäl inte känna igen sig i Amins beskrivning. Inte skulle de kalla sig liberala – ”liberal” är väl närmast ett skällsord för dem. ”Konservativa” skulle de nog snarare kalla sig.

Ingrid Gustin – Mellan gåva och marknad

Denna text av mig har publicerats i Historisk Tidskrift 1/2007:

Ingrid Gustin Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid, Lund Studies in Medieval Archaeology 34, Almqvist & Wiksell, Stockholm 2004, 360 s.

Ingrid Gustin deltog i utgrävningarna i Birka under 1990-talet och var rapportansvarig för fynd av mynt och vikter. Hon har skrivit en smakfullt formgiven avhandling där dessa föremålstyper sätts in i ett större sammanhang.

Avhandlingens materiella utgångspunkt är normerade vikter i form av sfärer med platta poler eller kubooktraedrar (kuber med avhuggna hörn). Sådana har återfunnits i utgrävningar av vikingatida handelsplatser i norra Östersjöområdet, bland annat i Birka. När Gustin började undersöka vad dessa föremål representerade fann hon två starkt motsatta bilder: staden med en blomstrande handel, alternativt utbytesplatsen utan egentlig marknadshandel. Sedan utvecklades frågan till hur polariseringen uppstått och om bilderna måste stå i kontrast till varandra. Hennes teoretiska utgångspunkter finns inom arkeologi, sociologi och antropologi. Också nationalekonomi spelar en viktig roll. Mot den neoklassiska skolans i stort sett historielös inriktning på utbud och efterfrågan ställer Gustin exempelvis Karl Polanyis teorier, där neoklassikernas marknad betraktas som en tämligen sen företeelse. Därigenom får vi alternativa sätt att betrakta äldre s.k. primitiva ekonomier.

Det gäller att hantera det som Gustin kallar ”begreppens makt över tanken”. Följaktligen kallar hon marknadshandel för ”handel”, men använder ”utbyte” för de många olika sätt på vilket föremål fredligt kan byta ägare utan penningtransaktioner. Hon understryker med hjälp av antropologisk forskning, att man inte utan vidare kan överföra begrepp som ”handel”, ”import” eller ”export” från dagens genomkommersialiserade värld till äldre samhällen med andra värderingar. Begreppet ”handel” med sina klara ekonomiska och marknadsmässiga konnotationer är således oanvändbart som övergripande beteckning för de utbyten som ägde rum innan högmedeltid. Avhandlingen inleds följaktligen med kritik av en marknadsliberal tolkning av Birkas existens som framförts på Dagens Nyheters ledarsida.

Gustins syfte är att nå bättre förståelse av vad som hände när opersonliga marknadsrelationer började uppstå i samhällen där det fredliga utbytet skedde i form av gåvor i personliga nätverk. Därav titeln Mellan gåva och marknad. Det fanns trygghet och förutsägbarhet i fasta gåvo- och utbytesrelationer, men också tvång och underkastelse. Utvägen för en del var att gå över till opersonliga köp- och säljtransaktioner.

Författaren medger svårigheten att dra definitiva slutsatser om ett samhälle när man är tvungen att lita till arkeologiska fynd och har få skriftliga källor. Forskaren vet sällan varför ett föremål finns på en viss plats. Är det köpt, bytt, gåva, stöldgods? Gustin ger oss dock bilden av en östersjöregion där bytes- och gåvoekonomi dominerade utbytet. Samtidigt var lokal vinstdriven handel på uppgång, dock utan att ha huvudrollen. Draghjälp kom från ett ekonomiskt högtstående område: det islamska Kalifatet. Därifrån kom högkvalitativt silver, måttsystem för att mäta silver, samt vågar

Gustin undersöker också hur den kubooktraediska viktformen spreds till prydnads- och bruksföremål, kanske för att ge ett budskap. Hon tänker sig att om man under vikingatiden mötte en man vars mantelspänne var prytt av efterbildningar av vikter så skulle detta ge associationer till ”silver, pålitlighet och betalningstransaktioner”. Därav tillit i avhandlingens undertitel. Förtroende var viktigt i samhällen där köpmän ofta betraktades som främmande, opålitliga och benägna att bedra.

Med hjälp av klassisk (i stället för neoklassisk) nationalekonomi, exempelvis av David Ricardos modell, kunde förklaringsmodellen ha berikats ytterligare. Han skiljde mellan två typer av varor som prissattes på olika sätt: lyxvaror, där utbud och efterfrågan styrde priset, samt massproducerade dagligvaror där priset sattes efter produktionskostnaden (det insatta arbetet). Av Gustins beskrivning verkar det som om en stor del av fjärrhandeln under vikingatiden bestod just av lyxbetonade produkter, medan lokalhandeln bör ha varit mer av dagligvarutyp.

Gustins avhandling är av intresse inom flera områden: arkeologi, semiotik, historia, ekonomisk historia och nationalekonomi, kanske särskilt institutionell sådan. Genom att hos läsaren ställa frågan om Birka var nod i en marknadsekonomi som alltid existerat, eller ett tidsbundet fenomen som i mycket fungerade annorlunda än dagens, kommer följdfrågan om dagens marknadssamhälle har ett evigt liv. Därmed kan en avhandling om över 1 000 år gamla vikter få betydelse för dagens debatt.

Kläder