Mariátegui: ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism”

Mariátegui, José Carlos ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism” Humanities Press, New Jersey 1996

Man kan jämföra tiden med en linje. Kanske som en enkelriktad tidsaxel utan några steg bakåt. Måhända som en cirkel där allt upprepas gång efter gång, som i det gamla jordbrukssamhällets årscykel. Eller som en spiral. Spiralen förenar den raka linjen och cirkeln, man rör sig framåt längs en tidsaxel som ibland närmar sig föregående epoker, ibland fjärmar sig från dem. När jag läser en samling artiklar av den peruanske revolutionären Mariátegui från 1920-talet funderar jag på om inte det avsnitt av spiralen där vi befinner oss nu, och Mariáteguis 20-tal, på något sätt ligger rätt nära varandra.

Jag hade nog hört namnet tidigare, men det var en slump att jag fick syn på den här boken i universitetsbiblioteket i Frescati. Med tanke på att författaren skall vara inspiratör till de peruanska maoisterna i Sendero Luminoso kunde man vänta sig svavelosande predikningar mot allt och alla som inte delade hans uppfattningar. Så är dock inte fallet. Han klarar av att diskutera och avvisa Gandhis idéer utan att förfalla till gallskrikande, exempelvis. Urvalet av artiklar visar på en enorm intellektuell spännvidd och vilja att diskutera och undersöka.

Peruanen José Carlos Mariátegui levde inte länge, 1894-1930, och man kan undra vad som hade hänt om han hade fått sig ytterligare några tiotal år tilldelade. Han måste ha varit en av den sydamerikanska socialismens skarpaste hjärnor, och inte bara det: en tänkare av världsklass. Man måste tänka sig situationen när han verkade. Det var dryga årtiondet efter Första världskrigets slut. Den ryska revolutionen stod och vägde och femårsplanerna hade inte satts i verket, i kolonier och beroende stater ökade det nationella motståndet, världskapitalismens centrum flyttade från London till New York, fascismen ryckte fram i Europa, nya märkliga kulturformer utvecklade sig (dadaism, futurism, freudianism etc).

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Mexico hade gjort revolution men bakslag följde, i Kina rasade kampen och Koumingtang hade vänt sig mot den nyväckta arbetarrörelsen. Mariátegui följde med och kommenterade världshändelserna, och det på ett så intressant sätt att man gärna vill gå vidare och titta på författare, artister och episoder som han beskriver. Boken har inte några extra kommentare, däremot ett informativt förord om författaren, så vill man veta detaljer om exempelvis den mexicanska revolutionen eller futuristen Marinetti får man gå till andra ställen.

Världen var i uppror och Mariátegui tog ställning. Nationalism måste förenas med socialism för att bli framgångsrik ansåg han. Nationalister i Vietnam, Korea och Kina drog samma slutsats vid samma tid. Han slöt sig till den Tredje Internationalen, Komintern alltså, och tog ställning för Stalin mot Trotskij. Hur det hade varit om Mariátegui levt tio år till kan man ju inte veta. Det är uppenbart när man läser artiklarna i det här utdraget att han hade uppfattningar som knappast skulle passa för stelbenta stalinister (eftersom detta är ett urval kan man undra hur ett annat urval hade sett ut). I Peru och Latinamerika i största alllmänhet hade man att hantera betydande feodala inslag i de olika länderna, en ofta svag borgerlighet, och en aggressiv USA-imperialism som knuffade ut de äldre kolonialmakterna och hotade sina grannar i söder. USA gillade inte att Mariátegui skrev om vad amerikanerna hade för sig i Nicaragua.

I ett avseende kan man jämföra med Mao Zedong – i likhet med Mao såg Mariátegui den revolutionära potentialen hos bönderna i en tid när Komintern fortfarande såg den europeiska arbetarrörelsen som kampens centrum. I Peru var det den stora indianbefolkningen som inte bara måste dras in i kampen utan också hade en sådan inställning att den lätt kunde utveckla ett socialistiskt medvetande – det fanns redan i dess traditioner. (Man kan dra en parallell här till ryska socialisters tankar att man kunde gå vidare direkt från de gamla bondekollektiven till socialismen utan några mellansteg.) Men i Peru kom man aldrig så långt som till uppror, medan kommunisterna började organisera bönderna i Kina från 1926.

Det kanske finns fler paralleller mellan Peru och Kina (även om jag inte är så insatt i detaljerna). I Kina fanns det stora och delvis revolutionära Koumingtang-partiet som störtade kejsardömet och kämpade mot olika krigsherrar. Det kommunistiska partiet samarbetade med Koumingtang en tid – det slutade med att högern inom Koumingtang försökte slå ner kommunisterna. I Peru var det APRA-partiet som var tänkt som en sydamerikansk motsvarighet till Koumingtang (det var uttryckligen så, vad jag förstår). Socialister som Mariátegui bröt med APRA och bildade i stället Socialistpartiet. Det hette Socialistpartiet så länge Mariátegui levde, sedan bytte det namn till Kommunistpartiet. Just det där med namnfrågan, tillsammans med diverse icke-ortodoxa (ur Kominterns synpunkt) tankar hos Mariátegui gör att man kan fråga om samarbetet mellan de peruanska socialisterna och centralen i Moskva hade kunnat fortsätta.

Hur var det nu med tidslinjen som närmar sig det förflutna, dock utan att landa där? Ta exempelvis Mariáteguis sågning av den europeiska arbetarrörelsen. I januari 1927 publicerades följande:

… along with a realistic sense of history, it is necessary to give the proletarian vanguard a heroic will to create and accomplish. The desire for improvement, for well-being, is not enough. The defeats and failures of the European proletariat have their origin in the mediocre positivism with which timid union bureaucracies and moderate parlamentary teams cultivate a Sancho Panzaesque mentality and a cowardly spritit among the masses. A proletariat with no greater ideals than a shorter working day and a few more cents more in wages will never be capable of a great historic enterprise. … The revolutionary spirit is a constructive spirit. And the proletariat, just as the bourgeoisie, has its dissolvent, corrosive elements that unconsciously work towards the dissolution of its own class.

Detta är en rejäl utsopning av ledarna för olika reformistiska grupper i västra Europa. Sedan följde ju ett rejält uppsving för arbetarnas kamp under trettio- och fyrtiotalen, och landvinningarna fanns kvar ytterligare några årtionden. Så föll positionerna samman, och idag är vi kanske i ett sämre läge än vad Mariátegui beskrev 1927. Socialdemokrater slåss inte mot den aggressiva nyliberalismen, de är själva nyliberaler, och det är sällan facken slår tillbaka. De verkar vara bundna till kapitalets triumfvagn. Men under mellantiden har det hänt en massa saker, och därför går det inte att återställa 1920-talet som det var innan den stora börskraschen sånär slog kapitalismen överända. Idag finns mycket mer makt ute i Tredje världen, något som Mariátegui kunde hoppas på men under sin tid inte hann se så mycket av. Och när triumfvagnen åker av vägen och kraschar följer de värdelösa ledarna med, och så är vi av med dem!

Man kan hitta en del artiklar av Mariátegui på nätet. Här är några på engelska. Och här är några fler på spanska.

Chand: På pottkanten

Gisela Chand På pottkanten Alida bok 2007

Den här bloggposten är avvikande mot alla andra på Björnrecension såtillvida att förlaget frågade om jag ville recensera boken, och jag svarade att jag i alla fall kunde försöka. Annars är det ju bara böcker som jag själv köper, får eller lånar som ägnas några rader.

Boken har ett litet behändigt format (anpassad till de handväskor som förekom för en tid sedan i en obegriplig kulturdebatt?). Författaren, Gisela Chand, arbetar numera som skribent i Sverige. Det är säkert lugnare än att bo i London, även de dagar när det inte smäller bomber. Hon har journalistisk skolning och språket flyter bra över de drygt 150 sidorna. Jag tror inte den hade gått att sträcka ut så mycket mer för övrigt. Lagom längd alltså.

Till formen är det en modern brevroman, med andra ord en epost-roman. Det handlar om en svenska som bildat familj med en engelsman i London och rapporterar hem till systern i Sverige om det konstiga landet. Bara breven från England finns med, men man får dock indikationer om vad den andra har för kommentarer.

Jag frågade en gång en person som åkt till Florida på semester men som inte vågade gå ut på grund av all kriminalitet: ”Men vad i hela friden hade du där att göra?” Svenskar har ofta god utbildning, kunskaper om och förbindelser över hela världen. Ändå verkar många inte fatta förhållandena ens i länder i närområdet. Att våra nordiska grannar företer vissa kufiska avvikelser tror jag de flesta vet, men då borde man kunna räkna ut att man inte behöver komma så långt utanför Norden för att förhållandena kan bli väldigt annorlunda. Ändå åker folk iväg till England eller USA och inbillar sig att det skall vara ungefär som här – fast bättre, naturligtvis! Är det någon sorts kulturell indoktrinering kanske? För mycket TV-tittande?

Men hur kan man bo i England i åratal men ändå inte förstå att det är bäst att ha en reträttplan klar hem till Sverige om det knepar till sig? Läsaren har rätt att fråga: ”Vad i hela fridens namn hade människan i England att göra?” – Tja, det verkade ha något att göra med ett ogenomtänkt ungdomsuppror mot vettigare sidor av det svenska folkhemmet, kombinerat med konstiga ideer om utlandet. Men det gäller ju att växa upp och se ljuset helst innan man börjar blaja till det för sig, vilket damen i den här boken dock inte gör.

Med järnhård koll i förväg på olika företeelser i det engelska samhällslivet kanske den här lilla romanen frusit inne. Sakupplysningen om daghemskostnader på 13.000 kronor i månaden för en standard långt under den svenska borde få många kvinnspersoner att tänka till att bilda familj i England om de inte accepterar att bli hemmafruar och försörjda. Fakta är ju att England är ett mossigt hierarkiskt och efterblivet samhälle, och det bör vilken som helst iakttagare notera ganska fort. En del hänger väl ihop med att man fick duktigt med stryk i två världskrig och aldrig riktigt har återhämtat sig. Mycket gammal smörja lever kvar.

Huvudpersonerna tillhör övre medelklass med förgreningar mot adel, men författaren strör in noteringar även om mindre lyckliga medborgare i Hennes Majestäts rike, som ju i praktiken är mycket av ett brutalt klassamhälle (lindrat av att det finns en massa trevliga människor där som jag själv vet).

Ta exempelvis oförmågan att bygga hus som håller emot det råa klimatet, och vad det kan leda till. Vintern 2004/2005 dog 30.000 gamlingar över 65 år av ”köldrelaterade åkommor” i illa uppvärmda hus enligt boken. En del av dem tillhör väl den undre delen av underklassen som är väldigt illa däran i det engelska klassamhället och som Blairs ”New Labour” struntade i (gamla Labour var inte bättre och man kan nog inte vänta sig något från Gordon Brown heller). Kort sagt: folk med usla kunskaper, uselt språk, usla utsikter. (Jag pratade en gång med en bildad man från Pakistan som gjorde vissa kommentarer om engelsmäns dåliga kunskaper i engelska – ”especially working class people” anmärkte han. England ligger illa till när många i kolonierna talar och skriver språket bättre än engelsmännen själva. Dock skall svenskar, med sin engelsk-amerikanska rotvälska som berörs i boken inte förhäva sig.)

Vad har vi mer som berörs i boken, förutom daghem utan pedagogiskt skolad personal och föräldrar som spöar upp sina barn i tid och otid? Exempelvis ett skolsystem som vi bör akta oss för att kopiera, bland annat. Möjligen kan skoluniform vara bra för att få bort klädtävlan och konstigheter, men pedagogiken verkar vara tveksam. En kvinnosyn som borde få svenskor med någon hjärnsubstans mellan öronen att dra dessa öron åt sig är en annan sak. England har inte riktigt fått kläm på det där med arbetande självständiga kvinnor, om man uttrycker det milt. Hustrun blir ett bihang till maken på ett sätt som vi knappast sett maken till i Sverige på många år. Det noteras att London är en stor jäkla klump där det kan vara roligt att bo som singel men mindre roligt om man har en familj att tänka på och kanske samtidigt försöker arbeta. Vidare att arbetslivet inte är lika snyggt och välordnat som en svensk tycker att man har rätt att vänta sig.

Ja, det kanske vore idé att förse alla svenskor som tänker flytta över till England med ett exemplar av den här boken, så de inte kan komma tillbaka och se fåraktiga ut och säga ”nej men jag trodde inte att det var så där …”! Jag antar att den svenska som var gift med en ”engelsman” (skotte i själva verket) som jag mötte vid en svensk fabrik därborta är ganska typisk för de som fått sina ögon öppnade för även de läskigare sidorna av det engelska samhället – hon formligen öste galla över hur det var i den lokala skolan. Eller som det står i efterordet: ”Tack till Alida bok, som genom att ge ut den här boken förhoppningsvis öppnar ögonen på många av dem som någonsin funderat på att bli utlandssvenskar.”