Mariátegui: ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism”

Mariátegui, José Carlos ”The Heroic and Creative Meaning of Socialism” Humanities Press, New Jersey 1996

Man kan jämföra tiden med en linje. Kanske som en enkelriktad tidsaxel utan några steg bakåt. Måhända som en cirkel där allt upprepas gång efter gång, som i det gamla jordbrukssamhällets årscykel. Eller som en spiral. Spiralen förenar den raka linjen och cirkeln, man rör sig framåt längs en tidsaxel som ibland närmar sig föregående epoker, ibland fjärmar sig från dem. När jag läser en samling artiklar av den peruanske revolutionären Mariátegui från 1920-talet funderar jag på om inte det avsnitt av spiralen där vi befinner oss nu, och Mariáteguis 20-tal, på något sätt ligger rätt nära varandra.

Jag hade nog hört namnet tidigare, men det var en slump att jag fick syn på den här boken i universitetsbiblioteket i Frescati. Med tanke på att författaren skall vara inspiratör till de peruanska maoisterna i Sendero Luminoso kunde man vänta sig svavelosande predikningar mot allt och alla som inte delade hans uppfattningar. Så är dock inte fallet. Han klarar av att diskutera och avvisa Gandhis idéer utan att förfalla till gallskrikande, exempelvis. Urvalet av artiklar visar på en enorm intellektuell spännvidd och vilja att diskutera och undersöka.

Peruanen José Carlos Mariátegui levde inte länge, 1894-1930, och man kan undra vad som hade hänt om han hade fått sig ytterligare några tiotal år tilldelade. Han måste ha varit en av den sydamerikanska socialismens skarpaste hjärnor, och inte bara det: en tänkare av världsklass. Man måste tänka sig situationen när han verkade. Det var dryga årtiondet efter Första världskrigets slut. Den ryska revolutionen stod och vägde och femårsplanerna hade inte satts i verket, i kolonier och beroende stater ökade det nationella motståndet, världskapitalismens centrum flyttade från London till New York, fascismen ryckte fram i Europa, nya märkliga kulturformer utvecklade sig (dadaism, futurism, freudianism etc).

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Mexico hade gjort revolution men bakslag följde, i Kina rasade kampen och Koumingtang hade vänt sig mot den nyväckta arbetarrörelsen. Mariátegui följde med och kommenterade världshändelserna, och det på ett så intressant sätt att man gärna vill gå vidare och titta på författare, artister och episoder som han beskriver. Boken har inte några extra kommentare, däremot ett informativt förord om författaren, så vill man veta detaljer om exempelvis den mexicanska revolutionen eller futuristen Marinetti får man gå till andra ställen.

Världen var i uppror och Mariátegui tog ställning. Nationalism måste förenas med socialism för att bli framgångsrik ansåg han. Nationalister i Vietnam, Korea och Kina drog samma slutsats vid samma tid. Han slöt sig till den Tredje Internationalen, Komintern alltså, och tog ställning för Stalin mot Trotskij. Hur det hade varit om Mariátegui levt tio år till kan man ju inte veta. Det är uppenbart när man läser artiklarna i det här utdraget att han hade uppfattningar som knappast skulle passa för stelbenta stalinister (eftersom detta är ett urval kan man undra hur ett annat urval hade sett ut). I Peru och Latinamerika i största alllmänhet hade man att hantera betydande feodala inslag i de olika länderna, en ofta svag borgerlighet, och en aggressiv USA-imperialism som knuffade ut de äldre kolonialmakterna och hotade sina grannar i söder. USA gillade inte att Mariátegui skrev om vad amerikanerna hade för sig i Nicaragua.

I ett avseende kan man jämföra med Mao Zedong – i likhet med Mao såg Mariátegui den revolutionära potentialen hos bönderna i en tid när Komintern fortfarande såg den europeiska arbetarrörelsen som kampens centrum. I Peru var det den stora indianbefolkningen som inte bara måste dras in i kampen utan också hade en sådan inställning att den lätt kunde utveckla ett socialistiskt medvetande – det fanns redan i dess traditioner. (Man kan dra en parallell här till ryska socialisters tankar att man kunde gå vidare direkt från de gamla bondekollektiven till socialismen utan några mellansteg.) Men i Peru kom man aldrig så långt som till uppror, medan kommunisterna började organisera bönderna i Kina från 1926.

Det kanske finns fler paralleller mellan Peru och Kina (även om jag inte är så insatt i detaljerna). I Kina fanns det stora och delvis revolutionära Koumingtang-partiet som störtade kejsardömet och kämpade mot olika krigsherrar. Det kommunistiska partiet samarbetade med Koumingtang en tid – det slutade med att högern inom Koumingtang försökte slå ner kommunisterna. I Peru var det APRA-partiet som var tänkt som en sydamerikansk motsvarighet till Koumingtang (det var uttryckligen så, vad jag förstår). Socialister som Mariátegui bröt med APRA och bildade i stället Socialistpartiet. Det hette Socialistpartiet så länge Mariátegui levde, sedan bytte det namn till Kommunistpartiet. Just det där med namnfrågan, tillsammans med diverse icke-ortodoxa (ur Kominterns synpunkt) tankar hos Mariátegui gör att man kan fråga om samarbetet mellan de peruanska socialisterna och centralen i Moskva hade kunnat fortsätta.

Hur var det nu med tidslinjen som närmar sig det förflutna, dock utan att landa där? Ta exempelvis Mariáteguis sågning av den europeiska arbetarrörelsen. I januari 1927 publicerades följande:

… along with a realistic sense of history, it is necessary to give the proletarian vanguard a heroic will to create and accomplish. The desire for improvement, for well-being, is not enough. The defeats and failures of the European proletariat have their origin in the mediocre positivism with which timid union bureaucracies and moderate parlamentary teams cultivate a Sancho Panzaesque mentality and a cowardly spritit among the masses. A proletariat with no greater ideals than a shorter working day and a few more cents more in wages will never be capable of a great historic enterprise. … The revolutionary spirit is a constructive spirit. And the proletariat, just as the bourgeoisie, has its dissolvent, corrosive elements that unconsciously work towards the dissolution of its own class.

Detta är en rejäl utsopning av ledarna för olika reformistiska grupper i västra Europa. Sedan följde ju ett rejält uppsving för arbetarnas kamp under trettio- och fyrtiotalen, och landvinningarna fanns kvar ytterligare några årtionden. Så föll positionerna samman, och idag är vi kanske i ett sämre läge än vad Mariátegui beskrev 1927. Socialdemokrater slåss inte mot den aggressiva nyliberalismen, de är själva nyliberaler, och det är sällan facken slår tillbaka. De verkar vara bundna till kapitalets triumfvagn. Men under mellantiden har det hänt en massa saker, och därför går det inte att återställa 1920-talet som det var innan den stora börskraschen sånär slog kapitalismen överända. Idag finns mycket mer makt ute i Tredje världen, något som Mariátegui kunde hoppas på men under sin tid inte hann se så mycket av. Och när triumfvagnen åker av vägen och kraschar följer de värdelösa ledarna med, och så är vi av med dem!

Man kan hitta en del artiklar av Mariátegui på nätet. Här är några på engelska. Och här är några fler på spanska.

Appelqvist: Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik

Örjan Appelqvist Bruten brygga. Gunnar Myrdal och Sveriges ekonomiska efterkrigspolitik 1943-1947. Santérus Förlag, Stockholm 2000.

Gunnar Myrdal verkar idag nästan glömd trots att han var en av de tyngre svenska ekonomerna och samhällsdebattörerna (tillsammans med fru Alva) under en avgörande tid omkring 1900-talets mitt. Det kan nog ändras, förutsatt att intresset för välfärdsbygget efter Andra världskriget ökar igen. Jag tror det kan hända, beroende av historiens tendens att röra sig i spiraler. När det sena 90-talets individualistiska revolution kört slut på sig själv torde andra lösningar tränga fram, och då kan det vara nyttigt att studera hur tidigare generationer handskades med svåra situationer. Nu tror jag inte på en upprepning vad det gäller faktiska händelse. Däremot kanske man kan dra en och annan generell slutsats om hur historien – den som vi ju lever i hela tiden – utvecklas av och påverkar människor. Den viktigaste lärdomen är väl att vi hela tiden tittar oss över axeln och funderar om gångna erfarenheter kan hjälpa oss att hantera nya problem. Nästan lika viktig är insikten om att nya lösningar har svårt att slå igenom det befintliga samhällets mur av tröghet.

1943 började man skönja slutet på Andra världskriget, även om Tysklands totala sammanbrott inte kunde förutses. Man tittade sig över axeln och konstaterade att Första världskriget hade först lett till en inflationskris, en kortvarig högkonjunktur och till sist en rejäl depression några år efter krigets slut. Det var rimligt att man skulle förbereda sig mot en liknande situation igen. Gunnar Myrdal skrev en bok som varnade för fredsoptimism: efter kriget kunde det bli dåliga tider igen. Vad Appelqvist inte skriver, men som jag själv har sett i originaldokument, är att ledningarna för ASEA och L M Ericsson också trodde på en kris efter krigsslutet. Att peka ut Myrdal ensam som dålig prognosmakare är alltså inte korrekt.

Gunnar Myrdal var USA-vän, vän av frihandel, av företagsamhet, och han letade i den uppkomna situationen efter en svensk roll i världen. Den formulerade han som ”världsintressets advokat”, alltså en röst som talade mot stormakternas tendens att sätta sig på de små staterna. Först som medlem av socialdemokratins inre cirklar, sedan som handelsminister 1945-1947, hade han möjligheter att kämpa för sina idéer. Omgivningen var inte alltid förstående. Till slut blev han isolerad och måste avgå.

Kriget hade också lett till en radikalisering där kommunisterna gick framåt. Socialdemokratin kände sig tvingad att åtminstone försöka ge sken av radikalism. Med Myrdals medverkan skapades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och ”Kommissionen för efterkrigsplanering”. De maktlösa företagsnämnderna infördes. Appelqvist ger knappast skäl att tro att de här åtgärderna var särskilt allvarligt menade. Man var radikalare i Norge, Storbritannien och Frankrike vad det gällde att öka statens inflytande i näringslivet. Ändå var motståndet uppskruvat till nästan hysterisk nivå här, vilket kan vara en annan intressant lärdom. Det är ett förhållande som verkar upprepa sig till och från. Appelqvist hänvisar bland annat till Niclas Stenlås’ avhandling om näringslivstopparna som drev en egen politisk kampanj mot regeringen – jag har den liggande och kanske får anledning att återkomma där.

En fråga som politikerna hade att ta ställning till var om man skulle försöka gå tillbaka till förhållandena före kriget i hur man skötte statens finanser, eller om det var läge för nytänkande. Här kom Myrdal med en del nya tankar som inte omedelbart föll i god jord, som att utbildning och hälsovård kunde betraktas som investeringar för framtiden och inte bara som utgifter. Baktanken med detta var att investeringsutgifter kunde man finansiera med lån eftersom de antogs ge framtida inkomster. Detta var inte tillåtet med utgifter för statens dagliga verksamhet som måste skattefinansieras. Allmänt verkar Myrdal ha haft en mer dynamisk inställning än exempelvis Wigforss. En annan viktig bifigur i berättelsen är Dag Hammarskjöld, nationalekonom och samtidigt verksam som styrelseordförande på Riksbanken och i utrikesdepartementet.

Dilemmat för regeringen 1945 var att styra rätt i en världen där handeln inte var fri, valutaförhållandena osäkra, stormakterna kom med sina påtryckningar, alla som hållit igen under krigsåren ville ha det bättre samtidigt som varubristen var svår. Det var svårt med politiska riktmärken: från svensk sida hade man inte uppfattat hur försvagat England var av kriget exempelvis, vilket gjorde att man trodde alltför mycket på pundet som en stabil valuta. Det ledde till allvarliga svårigheter. Och hur skulle man göra med priserna; skulle man försöka driva tillbaka prisnivån till förkrigsnivå? Gjordes det genom att försöka rationalisera kraftigt, eller genom massimport – båda sakerna skulle öka tillgången på varor och därmed trycka ner varupriserna.

Avtalet med krediter till Sovjetunionen var ett annat fall. Industrin trodde på dåliga tider och ville gärna leverera till Sovjet. Myrdal ordnade kreditavtalet, men under tiden blev det högkonjunktur i Sverige och fabrikerna fick allt svårare att leverera. Samtidigt drog det kalla kriget igång, och därmed en uppjagad borgerlig kampanj där interna svenska problem skylldes på Myrdal och ”ryssavtalet”. I själva verket var detta en i raden av bilaterala avtal som frihandelsvännen Myrdal tvingades medverka i för att överhuvud taget få igång handel i den krigshärjade världen. Inte ens frihandlarna i USA var särskilt lätta att ha att göra med. 1945 var USA världens ekonomiska stormakt, och man levde inte helt efter de egna reglerna ansåg Myrdal. Därmed kunde Sverige försöka uppträda som ”världsintressets (alltså frihandelns) advokat” mot USA.

Jag misstänker att Myrdals och andras farhågor om en efterkrigsdepression hade besannats om inte en speciell sak hade hänt: världen blev inte fredligare 1945, den gick in i en ny era av kraftiga rustningar, av kalla och varma krig, och krigskonjunkturerna fortsatte. Enorma resurser vräktes ut i militära och civila verksamheter som på något sätt kunde antas ha betydelse i kraftmätningen mellan Öst och Väst, penningrullningen skapade välstånd som skapade ännu mer välstånd, de gyllene åren med hög tillväxt och låg arbetslöshet varade ända till början av 70-talet när det ekonomiska systemet inte orkade med längre. Historien efter Första världskriget upprepades alltså inte. Och det är också en lärdom.

Vem har intresse av att läsa den tjocka och välmatade bok? Jag kan tänka mig att historiskt intresserade av olika slag (ekonomisk -, politisk – och personhistoria) kan ha en del utbyte av den. Jag borde nog ha läst den innan jag skrev en uppsats för några år sedan om bristen på arbetskraft efter Andra världskriget. Men är man inte intresserad av vem som sade vad i samband med valutakriser eller kolimport är den nog inte så underhållande.