Guro, Jelena Himlens kamelföl, Ellerströms 2011

När man hör kombinationen ‘diktning’ och ‘Karelen’ är det namnet Södergran som kommer upp. Men borde inte Jelena Guro vara lika självklart? Inte tidigare kanske, men nu när Ellerströms givit ut några dikter av denna ryska som tyvärr inte hann leva så länge (1877-1913) känns det som om man inte kan komma förbi henne. Det står en del om ‘avantgarde’, ‘symbolism’ och ‘futurism’ på baksidestexten och i presentationen, men behöver man tänka så mycket på det om man inte är väldigt intresserad av det formella och sorteringsbara – jag uppfattar det här som lätt flytande diktning helt enkelt, god och läsbar! Fina som tallarna på de karelska moarna!

Min morfar (han var perukmakare i Helsingfors under 1910-talet) lär någon gång ha definierat finska som ‘barnspråk’. Guro hade hört det och noterade några lustigheter i en dikt som just heter Finland, här är några rader därifrån:

Luolla, lualla, lualla-lu

Liisa-lu eller luolla-li?

Barrskogen schujjar – schujjar,

tii-i-i, tii-i-i-u (sid. 15)

Tja, där fick väl finnarna något att tänka på. Den här dikten är ändå inte helt typisk, jag vet inte om någon som skulle kunna vara det. Är åkerknytten typiska? Är dikterna till den döde sonen hon inte hade typiska? Några dikter om katter (som får en att tänka på Södergran med sin katt i famnen!)? Är det månne när en sorts vrede kommer fram: 

Jag tänker också på dem

som hålls för kufar på vår jord,

som människorna för den skull trampar på

och förpassar till kyffen – de kärlekslöst frusna,

som valhänt diktar upp ett liv åt sig, som mödosamt

vandrar en lång och kylslagen väg. (sid. 20)

Eller något annat:

Och i de finlemmade björkarnas kristall står det odödliga livets tecken. Det vittnar om att de tillsynes flyktiga brottstyckena till möten och skilsmässor som kastas ut här – är fulla av mening – evig och riktig. (sid. 46)

Jelena Guro var även konstnär, här ett självporträtt från 1909

Detta är nr 45 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43), Mirkka Rekola (nr 44)  .

”…en av det finska språkets främsta och mest egensinniga poeter. Hennes mer än ett halvt sekel långa författarskap tog sin början i stumhet och språklig misstro men har rört sig mot en allt större omedelbarhet och glädje.” Detta enligt presentationen på förlagets hemsida.

Jag känner visst motstånd mot ”egensinnig” – en toker som knappt kan vistas i möblerade rum? Nåväl, när med senaste numret av Lyrikvännen kommer ett häfte med dikter av Mirkka Rekola kan man testa omdömet. Själv får jag inte någon bild av en förtvivlans motståndskämpe som klättrar på väggarna och aldrig hittar dörren för att ta sig ut. Det känns trivsamt, och ibland känns det lite av Gunnar Björling som jag läste ett par volymer av för många år sedan.

Gungar sjön, gungar skogen,
duntravens violetta blommor
gungar ovanför huvudet,
vaggar dagarna till ro.
Med svajande rök,
med en handstil hög som gräset
som ett barn
skriver denna jord till mig.

Efter första genomläsningen var det alltså svårt att ha några synpunkter annat än att det inte kändes som annat än just trivsamt, och att det inte fanns några ”hål” i texterna som gör att man vill ta en närmare titt och kanske dras in i något nytt. Men efter en natts sömn och en ny läsning känns det som hålen och ingångarna ändå finns där, fast de kanske inte skriks ut. Det finns ett eget universum därinne. Men det kan behöva lite tid för att bli synligt i åskådarens periskop. Med andra ord en poesi som å ena sidan är skenbart lättåtkomlig och mest trevlig yta, å andra sidan något annat som kräver en del eftertanke och poetisk uppmärksamhet för att kunna beskriva … . (För övrigt tog jag reda på att ‘duntrav’ som nämns ovan är ett annat namn för ‘mjölkört’ eller ‘rallarros’.)

En fågelmänniska som kanske en dag får vingar på sina skuldror?
Ofta såg jag honom stå under trädet,
när ingen syntes till
kom han fram, gick till fågelbrädet
som gungade i busken, hejdade det i handflatan,
sträckte ut handen, plockade frön,
stoppade i munnen och såg ut att prata med fåglarna,
de tunna skuldrorna lätta i luften
vände sig bort i trädens hägn.

Detta är nr 44 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36),Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja(nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42), Eugène Guillevic (nr 43)  .

Jag har läst småskrifterna i historia från Uppsala - Opuscula Historica Upsaliensis – ända sedan nummer ett kom 1995. I början var det ganska tunna och bildlösa häften med anspråkslösa framsidor, det första såg ut så här:

På den tiden fick man skriva brev och anmäla intresse för serien. Jag minns faktiskt inte hur jag fick reda på att den fanns. Numera finns naturligtvis en webbadress för kontakt.

På senare år har sidantalet ökat och flerfärgstrycket fått marschera in. Då kan det se ut så här i stället:

En viss skillnad, får man säga. Och det är inte bara omslag som fått bild och färg, det är mängder av intressanta bilder inne i boken också.

Nåväl, nr 42 handlar om ekonomisk historia, vilket är ett ämne som kan vara ganska smalt och mest intressant för begränsade grupper. De vanliga nationalekonomerna borde läsa mer ekonomisk historia för att begripa vad de egentligen håller på med. Inom ekonomi har vi de två motpolerna produktion och konsumtion, men det finns ju i samhällen med utvecklade marknader ett mellanled av varucirkulation, köp och försäljning, som gör att polerna ändå hänger ihop. (Det är bland annat när de inte gör det som krisen bryter ut!)

Jag tror inte den här boken kommer att bli någon kioskvältare direkt, målgrupperna torde vara rätt snävt tilltagna, men här är några reflexioner:

• Enligt titeln är det 1700- och 1800-talen som behandlas i uppsatserna, men det finns nedslag tidigare och ännu mer nedslag senare – och till och med lite blickande framåt. Det gäller såväl gårdfarihandel under tidigt 1900-tal som hur läget kan vara framåt 2050.

• Det skall gälla Norden (det blir i praktiken Sverige, Norge och Finland), men ett kapitel har i sin grund i en fransk roman av Zola. Det kanske faller en bit utanför ramen och skulle nog förtjäna sitt eget lilla häfte tillsammans med andra likasinnade uppsatser.

• Man får också en del information om hur olika typer av nätverk (även internationellt) fungerade för handlarna och hur man jobbade med växlar för att betala transaktionerna.

• Känner man till lite historia vet man att handeln var rätt hårt kringskuren av lagar i Sverige in på 1800-talet. Huvudsakligen var det ett privilegium för stadsborgare att driva handel, och så fanns naturligtvis de berömda västgötaknallarna. Vad som är mindre känt är kanske alla hål och undantag som fanns i lagstiftningen, och som dessutom kompletterades med omfattande smuggling. Men det får man veta mer om här.

• En för mig rätt okänd företeelse som tas fram är auktionernas betydelse. Här befinner man sig på ett eget fält mellan produktion och konsumtion, där exempelvis föremål som tidigare varit förbehållna ett fåtal rika i samhället via auktion kunde hamna hos ”enklare” samhällslager. På det sättet kunde smaken förändras generellt, och därmed kanske senare dra med sig direkta köp av varor som tidigare betraktats som oåtkomlig eller onödig lyx. I de högre stånden började man med lösa möbler i stället för väggfasta, och via auktioner kunde bruket spridas ut i bondstugorna. På det sättet kunde nya marknader byggas upp.

• En intressant observation som kommer i en uppsats om norsk handel hängs upp på en ändring av en fras: i stället för ”the industrial revolution” så nämns ”the industrious revolution”. Det kanske låter oskyldigt, men här representeras två motsatta uppfattningar inom nationalekonomi (om man vill göra den tolkningen). Man kan anse att industrier växer fram, producerar varor och därmed producera kunder – detta kan kallas utbudsekonomi styrd av den industriella revolutionen. Men med ”den arbetssamma revolutionen” avses i stället oerhört flitiga människor ute i stugorna som tillverkar olika varor för avsalu, för att de själva skall kunna konsumera mer industriprodukter och kolonialvaror. Här blir det snarare ett efterfrågetryck som drar fram industrin (även om man naturligtvis inte kan dra några järnhårda skiljelinjer mellan utbuds- respektive efterfrågestyrd produktion).

• En del lokalhistoriker, samt släktforskare som råkar vara avkomlingar av köpmän som nämns i texterna, borde kunna ha utbyte av boken, samt ekonomer som funderar över hur den ekonomi vi har idag har växt fram. Samt en och annan historie-nörd från ”den läsande allmänheten”.

——-

Tidigare Opuscula som behandlats här på bloggen:

Att rätt förfoga över tingen. Historiska studier av styrning och maktutövning. Opuscula Historica Upsaliensis 34

Ett nödvändigt ont. Statsskuld och politik i Förenta Staterna och Sverige 1780-1870. Opuscula Historica Upsaliensis 38

Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism, Opuscula Historica Upsaliensis 41

The Blog-Health-o-Meter™ reads Fresher than ever.

Crunchy numbers

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 6,200 times in 2010. That’s about 15 full 747s.

In 2010, there were 12 new posts, growing the total archive of this blog to 82 posts. There were 14 pictures uploaded, taking up a total of 672kb. That’s about a picture per month.

The busiest day of the year was January 9th with 54 views. The most popular post that day was Vera Gade född i Hollywood 1928.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were bjornbrum.blogspot.com, eniro.se, bjornholm.blogspot.com, search.conduit.com, and blog.poeter.se.

Some visitors came searching, mostly for tomas tranströmer dikter, begravningsdikter, tranströmer dikter, hjortfot, and slussen ombyggnad.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

Vera Gade född i Hollywood 1928 January 2010
1 comment

Tomas Tranströmer – Dikter June 2007
1 comment

Lohman: Bröllops- och begravningsdikter March 2008

Ideologi och produktionssätt hos Marx. Historia och synpunkter. December 2007

Etruskerna – två böcker. Furuhagen och Haynes February 2009

Sång får barn att mogna tidigare, meddelar radion. Det tror sig några tyska forskare ha kommit på i alla fall. Om detta stämmer så borde Sången av Guillevic (låter nästan som ‘tjillevipp’) vara en skrift som uppmanar till mer mognad. Låt oss läsa och fundera.

Den som lyssnar till sången
säger: jag existerar,

jag vet att jag inte har
några gränser

En hårt beskuren bild på den lilla bokens omslag visar en äldre man med stora ögonbryn och skepparkrans. Man skulle kunna tänka sig en bretagnsk fiskargubbe, vilket inte är så tokigt eftersom mannen kommer från Bretagne. En del data finns på Wikipedia (ett uppslagsmedium som vi lärde alltid höjer en varningens finger för), en fransk version finns här (en kortare engelsk version finns också).

Av presentationen i Wikin framgår att Guillevic inte bara diktade, han var aktiv administratör på hög nivå i Frankrike, deltog i motståndsaktiviteter under den tyska ockupationen och var länge med i kommunistpartiet. Inte bara världfrånvänd poet alltså.

Hur många sånger
talar inte om kamp!

Hur många sånger
talar inte om död!

Ändå snuddar de alla
vid glädjen.

Bara delar av Guillevics liv kommer med i presentationen som avslutar boken, däremot mer av det som jag nästan skulle vilja kalla ”poetiskt mumbo-jumbo”. Att tingens hemlighetsfulla liv lockar och skrämmer på samma gång, och att detta gör diktandet till en sorts besvärjelseakt låter ganska pretentiöst. Men tydligen tänkte Guillevic åt det hållet, han säger själv att poesins uppgift är att återupptäcka det heliga i tillvaron, att undersöka det sakrala och att återge tingen och världen en numinös laddning, att söka tillvarons essens genom att upprätta en ursprunglig relation till världen som är såväl barnets som schamanens. …

Och hur skulle trädet
kunna växa

om inte sången
trodde på det?

‘Sången’ är ett ord som upprepas i varje dikt, flera gånger på varje sida. I efterskriften får vi upplysningen att sången är synonym med själva diktandet. Att den också ”refererar … till den autentiska existensen som är en kontinuerlig erfarenhet av delaktighet i alltet” tror jag man inte behöver bekymra sig så mycket om. Däremot kan kanske en del dikter kännas mer klargörande om man ersätter ‘sången’ med ‘dikten’. Fast exempelvis inte när det uttryckligen skrivs om sjungande fåglar.

Jag tycker det här känns som bra poesi, enkel och lättillgänglig men inte likgiltig, fast förankrad bland den bretagnska kustens klippor och menhirer (stora stenar resta under stenåldern) men ändå med luft under vingarna. Man kan läsa hans dikter utan att vare sig bli barnslig eller schamanistisk. Möjligen blir man lite mognare av dem också.

Då det råder torka
försök att uppfatta
daggmaskarnas sång

Detta är nr 43 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja (nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41), Akiko Yosano (nr 42).

Vera Gade är en av de flitigaste och mer välvässade pennorna på diktarsajten poeter.se . Jag plockade upp sajten nyss och sökte på Vera Gade – det kom hänvisningar till 1094 bidrag! Men här har hon en samling på papper, den tredje. Tidigare böcker av Vera som jag skrivit om: här och här.

I de tidigare volymerna har det funnits inslag där jag i förstadiet bidragit med förslag till formuleringar och struktur i en del dikter. Den här gången tror jag inte det är så mycket (Vera klarar sig alldeles utmärkt själv), men vid något tillfälle bidrog jag i alla fall med ett uttryck (som jag inte själv uppfunnit), nämligen ”skuggsnö”.  Hos Vera blir det en trädgårdsobservation:

Skuggsnön dröjer kvar
samma ställe alla år -
försenat vårbruk

Som synes en trerading med 5-7-5 stavelser i klassisk haikustil, en form som Vera gärna jobbar med. Men den moderna haikun har sett en upplösning av formen, där antalet stavelser och rader blir mindre viktigt och den förmedlade känslan eller bilden kommer helt i centrum. Här är två exempel (tror jag, jag vet inte om författaren tänkt som jag tänker) med kopplade kortdikter (där den gamle japanske haikumästaren Basho åberopas):

Fontänen spelar
porlar sin evighetssång
en vitmålad grind
öppen för poeterna
stillheten, ensamheten

*

Kvinnor
skördar
glädje

Och den här duon:

Lyktgubbarnas ljus
villor och villfarelser
längtan lockar

*

Matsuo Basho
japansk lykta i mörk natt
sprider ljus

Underrubriken till att se år och dag är en vandring genom livet. Är man född 1928 har man hunnit vandra långt och kunnat samla både bredd och djup i sina insikter. Det är jobbigt när det som är den kroppsliga delen av en själv inte riktigt hänger med länge, men man har minnena kvar av de som funnits omkring en under ett långt liv  – kanske finns de kvar som förhoppningsvis vänliga och tröstande skuggor under mörka stunder.

Man kan glädjas eller förfäras över såväl det stora som det lilla i livet, göra breda målningar och i nästa ögonblick hitta en liten intressant detalj. Man kan teckna rörelser, men också (vilket är ett kännetecken för lyrik) få det där speciella ögonblicket att frysa till och bli till evighet.

Som människa traskar man fram i livet och samlar på sig ett allt större lass av lyckade och misslyckade stunder, av saker som man kan skaka av sig och sådant som man aldrig blir kvitt. Det är ändå viktigt att ha …

RESPEKT

för den som ställde upp
men gjorde fel
för den som lovade
men svek -
för den som tävlade
men som kom sist -

för alla som försökte
men misslyckades.

Och till sist ett par av dessa finurliga och humoristiska närobservationer av naturen som jag gillar:

Bestämd min, skarpt öga
mössan aningen på sned
blåmesen tar plats

Detta är ju den lilla tuffa blåmesen på pricken! Och …

Regnet strilar ner
grodan njuter utsikten
siktar på flugan

Detta var några exempel. Jag vet inte om de var de bästa. Det är svårt att välja. Välj själv, vet jag!

Det här är en tjock Opuscula, över tvåhundra sidor. I allmänhet är de lite tunnare. Hur som helst: det här är samtidshistoria, mycket av det som behandlas har inträffat under de senaste 10-15 åren. För att ha fullständig behållning av skriften kan det vara bra att ha lite kunskaper i sociologiskt och filosofiskt fackspråk, men det går bra utan det också, om man inte stör sig på ”ontologisk” eller ”epistemologi”.

När man är nära inpå ett skeende är det lätt att bilden blir förvirrad, och är skeendet i sig förvirrat och svårt att definiera blir det ännu värre. För vad är den svenska högerextremismen egentligen, vilka kan räknas in där? I och med att det är svårt med definitionerna så blir svaren därefter  – osäkra.

Det märks i de inledande resonemangen. Grupper av gammal nazistisk modell kan sorteras in i en viss fålla, men så fort man närmar sig Sverigedemokraterna och en del andra grupperingar och individer blir bilden krångligare. Själv är jag av den uppfattningen att folk faktiskt måste uttrycka åsikter och utföra handlingar av extremt slag för att kunna betecknas som extremister, och SD finns inte riktigt i det facket. Det gäller inte för riksdagspartierna heller, trots att de i likhet med SD torde ha en del medlemmar och sympatisörer med väldigt konstiga åsikter. Att rakt av utmåla SD som nazistiskt är att göra en enormt grov nedskrivning av de riktiga nazisternas teori och praktik. Hade man begränsat sig till de extremt våldsamma smågrupperna och individerna, de som faktiskt är skyldiga till ungefär ett mord om året de senaste tio åren, hade boken sett lite annorlunda ut.

Hur som helst, här finns några kapitel med teoretiska resonemang samt beskrivningar av olika aspekter av historien där dessa grupper verkar och har verkat. I mycket verkar det vara ”den gamla vanliga historien” av grupper som bildas, som kanske växer till sig ett tag, men sedan splittras på grund av att medlemmarna inte kan hålla ihop utan gärna spöar upp varandra. Kan det helt enkelt vara så att just omogna personer – kanske utan så kallade ”social kompetens” -  gärna dras till en högerextrem miljö eftersom de där kan leva ut sin brist på kompetens? Inom fascismen frodas gärna ledarkulten, men om flera vill vara ledare samtidigt kan det inte gå så bra.

Samtidigt har det funnits en del personer med organisatorisk förmåga och intellektuell kapacitet i de olika grupperna. Man har bildat förlag för tidningar, böcker och musik, fixat nätsidor, översatt litteratur och ibland försökt föra en intellektuell debatt där det dras en skiljelinje mot typen råbarkad slagskämpe. Grunden för det hela tycks ändå vara att bli av med invandrare (en del i alla fall) och att man har diverse idéer om kultur (eller ras) som ödesdiger skillnad mellan olika folk.

Men uppenbarligen är skillnaderna så stora i uppfattningar mellan grupper och individer att det är svårt att sätta alla under samma hatt. Hur förenar man gammeldags judehatare med moderna islamofober som älskar Israel? Eller de som tycker att alla utlänningar (utom från näraliggande länder) skall köras ut ur landet med SD:are som har adoptivbarn från Asien? – Som jag ser det går det inte att förena dem, lika lite som man kan förena en homofob respektive en homofil frikyrkopastor.

Jag tycker att kapitlen som behandlar de olika gruppernas liv och leverne de senaste årtiondena, med affärsverksamhet, vitmakt-vrål och sofistikerade debatter på nätet av bloggande nyfascister är mest givande. Ett kapitel om högerextrema kvinnor på nätet i Tyskland hänger lite utanför, liksom två kapitel om hatbrott huvudsakligen ur juridisk och polisiär synpunkt. De är givetvis också intressant, men för koncentrationens skull kanske de kunde ha placerats i en separat volym.

Sedan kan man ju, om man diskuterar ”farlighet”, fråga sig om inte det finns betydligt värre personer i Sverige än de som behandlas i den här boken. Tänk på de politiker som brutit Sveriges långa era av fred och kastat in oss i ett svårbegripligt krig mitt inne i Asien!

Avslutningsvis: jag studsade till vid ett citat från den sofisktikerade bloggaren Solguru som tydligen tillhör det nyfascistiska lägret, men som vänder sig mot hat och våld. Han kritiserar de som högljutt propsar på att utlänningarna skall kastas ut:

Man anlägger ett tonläge som är så pass hysteriskt, så pass aggressivt, så pass hatiskt, att det blir svårt för utomstående att förstå vad man pratar om. Muhammed i butiken är ju trevlig, liksom, så vad fan skriker du om? Och det är en berättigad fråga. (sid 143)

Det där påminner om något jag läst för länge sedan:

Jag tänker på judeevakueringen, på utrotningen av det judiska folket. Det är så lätt att säga – det gör varje partikamrat som helst – att ”det judiska folket skall utrotas, det är ju givet, det står i vårt program: judarnas utmönstring och utrotning, det ordnar vi” . Och så kommer de allihop, de åttio miljonerna präktiga tyskar som var och en har sin hyggliga jude. Det är klart att de andra är svin, men det här är en hygglig jude.

Himmler talar på ett möte i Polen 1943, citerad i Nazismen i dokument, red. Stig Jonasson, Prisma, Stockholm 1965, sid. 69. Det finns faktiskt en viss överlappning i tänkandet mellan den icke-hatiske svenske bloggaren Solguru och gamle Himmler. Frågan är om det har någon betydelse.

——–

Tidigare Opuscula som behandlats här på bloggen:

Ett nödvändigt ont. Statsskuld och politik i Förenta Staterna och Sverige 1780-1870 Opuscula 38

Det här är en volym som kommer rätt i tiden, trots att så kanske inte var avsett. Den innehåller ett par artiklar och några omarbetade C-uppsatser från historikerna i Uppsala.

Projektet att skriva om statsskuld i Sverige och USA började 2008, har alltså löpt under finanskrisen där staterna först utlöst enorma stödpaket som finansierats med lån, för att nu börja ängslas för konsekvenserna av skulderna. I USA larmar ”deficit hawk” (rabiata motståndare till statsskulder) mot de stora lånen, i Europa lanseras enorma ”sparpaket” och ”åtstramningar” för att minska lånen. För närvarande är Grekland det sorgligaste exemplet men flera länder är inne på samma väg. Den finansiella sektor som för bara något år sedan verkade vara tuktad och slagen till marken har rest sig och kan genom sina beslut påverka väl och ve för människor i hela länder. Statsskulden, som kritiserats av tänkare som Marx, har blivit ett vapen att slå i huvudet på hela befolkningar, och de antas acceptera detta utan att knota. Vi får väl se hur det blir med det … .

I den här volym ges det historiska djup som nationalekonomer (men inte ekonomhistoriker) ofta saknar. Har man läst den förstår man exempelvis mer av hur ”statsskuldshökarna” i USA resonerar. De är inte ett nytt fenomen, dessa tankar har djupa rötter i USA:s tankemylla. Vi får också en inblick i hur svenska Riksgäldskontoret bildades av Gustav III och hur den svenska statsskulden hanterades – det var en något rörig tid när två valutor cirkulerade samtidigt i och med att såväl Riksbanken som Riksgäldskontoret gav ut sedlar. (I USA tycks dock situationen på sedelfronten ha varit ännu rörigare, i och med att lokala banker gav ut egna pengar.)

Under läsandet inser man också att en del av de konkreta frågor som är uppe idag diskuterades redan för flera hundra år sedan. Det är en nyttig insikt, och man kan faktiskt lära sig en del av de gamla debatterna.

Grunden för det moderna statsskuldssystemet lades i England på 1600-talet. Tidigare hade förvisso furstarna tagit upp lån, men de var opålitliga låntagare. Exempelvis gjorde Filip II av Spanien statsbankrutt flera gånger under 1500-talet. Men med början hos engelsmännen skapades ett system där staten kunde betraktas som en säker gäldenär. Den som lånade ut pengar till Englands krona visste att han skulle få tillbaka sina pengar. Samtida betraktare såg Englands statsskuld som ett viktigt vapen mot Napoleon och något att lära av.

Men detta var inte något som alla var eniga om. I själva verket tycks det i England och USA ha funnits en betydande misstänksamhet mot inte bara statsskulden, utan mot dess följeslagare skatter och stående armé som skulle beröva folket (vad man nu menade med det) dess frihet. I boken citeras oroliga röster i USA: ockrare och bankirer skulle kunna storma Capitolium och ta över staten … en tanke som faktiskt verkar rätt klarsynt.

I boken sätts lånen in i ett större sammanhang: de hänger samman med den allt hårdare konkurrensen mellan Europas stater, där man ofta drabbade samman i dyrbara krig som inte kunde finansieras med ordinarie eller extra skatter. För Sveriges del handlade det om Gustav III:s ryska krig och de olika insatser som Sverige tvingades göra under Gustav IV Adolfs olyckliga krig mot Frankrike och Ryssland.

För USA handlar det om befrielsekriget, kriget mot England 1812-1815, mexikanska kriget 1846-1848 samt inbördeskriget. I början av 1800-talet var Sverige eliminerad som europeisk makt av betydelse medan USA befann sig i ständig och aggressiv uppgång. Ett av de intressantare artiklarna i boken, i mitt tycke i alla fall, handlar om det mexikanska kriget som kan ses som en föregångare till vad USA sedan haft för sig – nämligen att helst föra krig för lånade pengar.

Det finns en rad frågor man kan ställa sig vid läsning av boken. En del av dem behandlas mer eller mindre grundligt, här är en blandning av mina egna ståndpunkter och sådana som refereras i texterna:

Är statsskuld bra eller dålig? Förmodligen är det bättre att vara skuldfri, men samtidigt är det fel att jämföra en stat med ett hushåll eller ett företag. Upplåning fungerar olika beroende av vem som lånar. ”Bra” eller ”dålig” beror mindre av skulden i sig och mer av andra förhållanden.

Hur påverkas ett lands invånare av statsskulden? De som har pengar att låna ut kommer givetvis att kunna profitera på det, medan omvänt andra delar av befolkningen kan drabbas av höjda skatter för att betala ränor på skulden. Samtidigt kan upplåning och åtföljande regeringsutgifter få fart på pengar som annars står stilla och göra att de kommer till nytta.

Vad skall lånepengarna användas till? Vilka verkningar får lånen på landets ekonomi i stort? Detta sammanhänger med föregående fråga: om lån tas upp för ekonomisk utveckling och infrastruktur eller utbildning torde det vara lönsamt jämfört med upplåning för att betala krigföring och annan slösaktig konsumtion. Lån för produktiva investeringar lyfter förhoppningsvis landet och gör därmed lånen lättare att betala tillbaka.

Hur skall en regering med lån agera? En regering som vill vara kvar på lånemarknaden och inte drabbas av uppskruvade lånekostnader måste se till att agera ”ansvarsfullt”. Räntor och amorteringar måste skötas, och det får inte finnas misstankar om svåra brister i landets ekonomi som kan försvåra framtida avbetalningar. Långivarna måste behandlas som viktigare än de egna medborgarna, vilket nu vanliga greker får erfara.

Vem skall man låna av? Det brukar anses säkrare att låna av inhemska kapitalplacerare, men det skall man nog inte vara så säker på numera.

Sammanfattningsvis kan man säga att statsskulden verkar ha en central roll i de moderna staternas liv. Det mesta kretsar om hur statsskulden skall hanteras. När nu enorma åtstramningar skall sättas i drift för att pressa ur folken pengar som skall föras över till finanskapitalet så kan inte detta sägas bara vara en teoretisk ståndpunkt – det är blodigt politiskt allvar.

För att återgå till boken: ganska lättläst om man är van vid lättare akademisk prosa, och har man bara lite kunskaper i historia och ekonomi bör den vara nyttig att läsa och fundera över.

Mitt svarta hår -
mitt rikt svallande hår
är trassligt
och trassliga är
mina irrande tankar.

Jag var en gång på Etnografiska Museet i Stockholm. Där hade man hängt upp en japansk dikt, dels i sitt original, dels i svensk översättning. Men man hade också mellanversionen, där de japanska orden bara översatts utan korrigeringar för mening eller grammatik. Det var snudd på obegripligt virrvarr. Så jag förstår att det inte är lätt att överföra en japansk text till svenska. Är det poesi måste det vara ännu knepigare. Översättaren måste ta ställning till vad som är viktigast: är det originalets mening utan hänsyn till dess form, eller skall formen med och kanske tillåtas störa meningen? Inte lätt.

Den här lilla volymen från Ellerströms innehåller fyrtio dikter, en tiondel av det ursprungliga innehållet i Yosanos poesidebut år 1901. Jag tittar i min tjocka volym med japansk dikt (From the Country of Eight Islands.  Anchor Press 1981) och där finns hon med 39 tankas. Hos Ellerströms blir det 40, delvis samma.

Har man läst en del japansk diktning vet man ungefär hur den ser ut och låter. Ändå kommer jag av någon anledning att tänka på Sapfo när jag läser Yosanos femradingar. Är det bara för att de är kvinnliga poeter, eller finns det något annat där?

Det här är en dikt, men skulle kunna vara en målning:

Gör dig ingen brådska
bland blygsamma blodröda
blomster
på stigen i fältet
flicka med solparaplyn!

Den lilla bilden på bokomslaget ovan kan vara svår att urskilja. Men jag hittade den i en tydligare version:

Det enda jag funderar på just nu är ordet ”trasslig”. Är det bra? Låter det inte för enkelt, för taffligt? – Jag vet inte, jag kan inte komma på något bättre och då är det föga mening att hacka på översättarna.

Detta är nr 42 i Ellerströms lilla serie. Tidigare har jag skrivit om Carl Johan Lohman (nr 36), Cid Corman (nr 37), Wallace Stevens (nr 38), Laura Riding (nr 39), Tatjana Voltskaja (nr 40), Alejandra Pizarnik (nr 41).

Den här boken fick jag alldeles nyss, med dedikation från författaren till och med! Inte illa! Som framgår av en tidigare bloggpost är Vera och jag så att säga kompanjoner på sajten Poeter.se. Vera har med god marginal passerat sitt åttionde år och använder ålderns erfarenheter och insikter till att fila fram en poesi som är samtidigt lätt att ta till sig och har subtila nyanser som kan kräva en närmare läsning och en stunds eftertanke. Det är en kombination som inte alltid är lätt att uppnå.

I föregående bok  var det såväl hemma i trädgården som ute i världen som behandlades. Nu handlar det om Veras hemstad Norrköping med omgivningar, en trakt som jag inte har så mycket egna erfarenheter av. Men det stör inte läsningen.

Jag har nog, som när det gäller den föregående boken, haft förslag och synpunkter på en och annan formulering när dikterna ”förhandsvisades” på www.poeter.se. Diktning och vård av orden och deras betydelse, placering och sammanhang kan inte skiljas åt. Dikt och tanke, dikt och eftertanke, det hör ihop. Och när man skriver i kortform, japanskinspirerad, blir sökandet efter rätt uttryck ännu mer akut. Det klarar Vera för det mesta.

Jag satt i eftermiddags på en bänk i vindskydd vid Årstaviken, läste dikterna och klottrade ned sidnummer på ett gammalt kvitto. Den som vill in i Veras värld av växter, djur (även sådana som kan förefalla mindre trevliga), natur och människor bör naturligtvis läsa hela boken och förtjusas. Jag vill bara leverera några citat som kan ge stämning. Den förste gestalten som man möter, och känner igen från fler av Veras dikter är …

Herr Häger
kutryggigt lömsk
blickar ut över Hästskodammen
väntar fisk

Det där är ju en enkel text men fantasieggande. Här är utdrag ur en annan med fågelmotiv:

Om över klara vattnen
kajans starka vingslag
in mot land
i tiden ej är kongruent
med spegelbildens
mörka fågel -
då har jag skådat tidens flykt.

Detta låter klassiskt. Men en motorcyklist har en ännu mer klassisk och farlig passagerare. Den heter En själ på väg med Hekate:

En kraftfull Harley Davidson
dånar förbi mitt gathörn
invid Söderleden.
Jag såg hennes ögon gnistra
där hon satt på bönpallen
ledsagerskan,
vägvisaren
till elden
krematoriet.

Hekate var den grekiska gudinna som hade med månsken, trolldom och spöken att göra – kanske inte det lämpligaste ressällskapet om man vill behålla livhanken. Ja, förr i tiden talade man om ”en vinande skit” som ”blev skinande vit” och det avsåg så kallade motorknuttar som körde ihjäl sig. Detta är väl något liknande antar jag. I en annan dikt beskrivs vägen som en asfaltsorm som hugger fartdåren.

Nå, här finns en värld av samtal som avlyssnas bakom häckar, pensionärer vid sopåtervinningen, blommor och naturintryck och saknad, och till och med en avslutning i nära nog skräckstämning och med pluralform på ett verb:

Vinden stillnar
göken tystnar
då skriker lommen.

Lommen skriker över vattnet.
Bliv inte rädd
jag vet.
Gastar rida på älgarygg
nog är det väl lommen som
skriker?

Dimmorna löses
tröstande föder solen
ånyo en dag.
Då skriker lommen.

Det finns klåpare inom diktarbranschen, och så finns det sådana som Vera som kan fila på en formulering tills den stämmer.